Forskning inom filosofi
Om filosofi i allmänhet
Filosofiämnet är i Sverige indelat i två underämnen: teoretisk och praktisk filosofi. Inom den teoretiska filosofin (från grekiskans theoria, kunskap) studerar man frågor som handlar om vårt vetande, som till exempel: Vad skiljer vetande från tro? Vad menas med sanning? Kan vi veta att något finns utan att vi observerar det? Till den teoretiska filosofin hör också logiken, eftersom den är ett viktigt redskap i sökandet efter säker kunskap.Vid Linnéuniversitetet bedrivs forskning inom praktisk filosofi.
Inom den praktiska filosofin (från grekiskans praxis, handlande) studerar man de värden och normer som vägleder mänskligt handlande. Frågor om fri vilja och ansvar för handlingar hör också hit. Centrala värdefrågor är vad som är gott och skönt (”det goda livet”), vad som är värt att eftersträva (”mening i livet”), vad som är rätt och orätt att göra mot sig själv och andra. Moralfilosofin eller den normativa etiken är alltså, liksom estetiken, en del av den praktiska filosofin. Till den praktiska filosofin hör också den politiska filosofin, med dess normativa resonemang kring sådant som mänskliga rättigheter och ett rättvist samhälle.
Vad är praktisk-filosofisk forskning?
Att forska i praktisk filosofi är inte riktigt jämförbart med forskning inom empiriska ämnen, som historia eller sociologi, där observationer av verkligheten (i form av historisk dokumentation eller samtida undersökningar) utgör grundstommen. Filosofen söker svar på en typ av grundläggande frågor som inte kan avgöras med hjälp av sådana observerade fakta. Det är till exempel en sak att göra en opinionsundersökning, som säger att si eller så många människor i vårt samhälle är positiva till lagen mot köp av sexuella tjänster, men en helt annan sak att hävda att en sådan lag är rätt eller orätt. Empiriska vetenskaper kan beskriva hur saker och ting är – hur opinionen ser ut när det gäller en viss lag, hur inkomster och förmögenheter är fördelade i ett samhälle, hur djur upplever fångenskap, och så vidare. Men den praktiska filosofin vill ta reda på om vi bör ha en viss lag, en viss samhällsordning, eller en viss djurhållning. Då räcker det inte med att beskriva vad människor tycker (slaveri blir inte rätt även om det har stöd av en majoritet) eller att beskriva hur samhället är organiserat (det kan finnas skäl att ändra på denna organisation). För att kunna besvara frågor om vad vi bör göra fordras etiska normer. Praktisk-filosofisk forskning handlar bland annat om att formulera och ge en hållbar grund för sådana normer. Men vad som är en hållbar grund inom etiken råder det olika meningar om bland filosofer.
Vissa riktningar betonar konsekvenserna, och säger att den handling eller den samhällsordning som på det hela taget ger bäst konsekvenser är den rätta. Men vilken sorts konsekvenser är det vi i så fall ska eftersträva? Lycka? Måste vi då acceptera att vissa individers lycka offras för att uppnå en större total lycka? Kan oskyldiga straffas, om det gör tillräckligt många andra tillräckligt lyckliga? Kan en minoritet hållas som slavar av en majoritet, om konsekvensen är att majoritetens lycka blir större än minoritetens lidande?
Andra modeller hävdar att vissa handlingar eller samhällsordningar är moraliskt att föredra framför andra, oberoende av effekterna för den totala lyckan. Att straffa oskyldiga eller att förslava en minoritet kan då aldrig rättfärdigas med hänvisning till vilken lycka sådana handlingar leder till. Här ser man i stället till individers rättigheter och skyldigheter. Problem för denna modell blir då i stället att förklara varför individer har sådana rättigheter och skyldigheter, vilken grund de vilar på, och varför de inte kan åsidosättas av sådant som andras större lycka.
Filosofisk forskning bygger på en tänkarnas och tankarnas dialog över seklerna. Även om Platon och Aristoteles har varit döda i mer än 2000 år, och även om David Hume, Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant hade sin hemvist i 1700-talet, så kan knappast någon nu levande moralfilosof bortse från deras argument. Det innebär inte att filosofen av idag måste hålla dessa föregångare för att vara ofelbara. Man behöver inte dela Aristoteles’ tanke att det finns naturliga slavar, eller Kants antagande att man inte får ljuga ens för att lura en mördare på jakt efter sitt offer. Men vill vi formulera egna teorier om det goda och det rätta, så kan vi rätt gärna inte ignorera dessa historiska kollegor, eftersom flera av de problem som vi ställs inför redan har behandlats (om än inte alltid lösts) av dem. I stället måste vi ta spjärn mot dem, och argumentera för varför våra slutsatser ibland blir andra än deras.
Praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet
Vid Linnéuniversitetet är det undertecknad som är ansvarig för den praktisk-filosofiska forskningen. Mitt fokus är rättighetsbaserad etik. Jag har under senare år ägnat mig åt inte bara grunderna, utan också gränserna för mänskliga rättigheter. Hur långt sträcker sig till exempel våra skyldigheter att bistå andra? Min forskning har knutit an såväl till personlig etik (har vi rättigheter och skyldigheter mot oss själva?), som till aktuella politisk-filosofiska frågor (hur förhåller sig mångkulturalismens grupprättigheter till medborgargemenskapens lika rättigheter för alla medborgare?).
Den rättighetsmodell som jag har använt mig av är inspirerad av Chicagofilosofen Alan Gewirth (1912–2004). 
Inom denna modell spelar aktörskapet en central roll. Det är som aktörer, det vill säga, frivilligt och avsiktligt handlande individer, som vi logiskt måste göra anspråk på frihet, liv, hälsa och andra värden som är nödvändiga för att vi ska kunna förverkliga våra mål. Genom att se oss själva som just aktörer med ansvar för vad vi gör med våra liv, kan vi också hävda att vi har skyldigheter mot oss själva. Modellen går också att utvidga till att visa varför estetiska värden som skönhet bör uppmärksammas (eftersom skönhet motiverar hopp och stärker vår vilja och förmåga till aktörskap).
Jag ser framför mig flera forskningsuppgifter som utvecklar de teman som jag här har beskrivit. En uppgift gäller den personliga etikens gränsområden till psykologin. Kognitiv beteendeterapi utgår från patientens självbild och hur denna kan förändras från passivitet, hjälplöshet och pessimism till aktivitet, självtillit och hoppfullhet. Detta tangerar uppenbart den aktörsrelaterade modell som jag beskrivit här, och knyter an till vad jag har sagt ovan om aktörers ansvarstagande för sina liv.
En annan forskningsuppgift gäller förhållandet mellan frihet och jämlikhet, som båda figurerar i aktörsmodellen. Alla aktörer har en rätt till frihet, och de är jämlika i denna rätt. Men ofta hävdas ett jämlikhetsideal som går bortom likhet i rättigheter och i stället kräver att alla sociala skillnader (med avseende på förmögenhet, inflytande och status) ska avskaffas. En sådan mer långtgående jämlikhetsambition tar inte hänsyn till att skillnader i individers förmåga till framgångsrikt handlande inte nödvändigtvis behöver vara orättvisa. I sin mest extrema form, som i Pol Pots Kambodja på 1970-talet, söker man med våld utplåna skillnader genom att beröva människor privategendom och tvinga dem till kollektivt slavarbete. Samtidigt kan även motståndare till sådan extrem jämlikhet se en poäng i Rousseaus vision om ett samhälle där ingen är rik nog att köpa en annan, och ingen fattig nog att behöva sälja sig. När fattigdomen blir alltför framträdande i människors liv, så tenderar också deras frihet att gå förlorad. Detta väcker i sin tur nya frågor om statens roll och individens egenansvar när det gäller att motverka utsatthet.
Per Bauhn
Läs mer om ämnet filosofi.
