Forskarna som är influensan på spåren
Fågelinfluensan och svininfluensan. Eller var det Nya influensan? Ingen har väl undgått de senaste årens debatt om samhällets beredskap för nya pandemier. Vid Linnéuniversitetet finns en framgångsrik forskargrupp som undersöker hur virus och bakterier flyttar sig från djur till människor.
Spanska sjukan var en ovanligt elak influensa som drog fram över världen under
åren 1918-1919. Antalet döda uppskattas till mellan 50 och 100 miljoner, vilket gör
Spanska sjukan till den dödligaste enskilda pandemin i mänsklighetens historia.
Ytterligare tre influensor i modern tid räknas som pandemier, asiaten 1957, hongkonginfluensan 1968 och den nu pågående svininfluensan.
Influensaviruset tillhör en grupp sjukdomar som brukar kallas zoonoser, det vill säga att de potentiellt kan smitta mellan djur och människa. Det är fortfarande
oklart exakt vilka faktorer som leder till att en zoonos övergår i en pandemi
hos människor. Forskare världen över har nu börjat inse vikten av att både djur- och folkhälsosidan har kontakt med varandra för att upptäcka samband mellan sjukdomsutbrott hos djur och människor.
På sektionen för zoonotisk ekologi och epidemiologi vid Linnéuniversitetet har
man gått ett steg längre. Här jobbar Jonas Waldenström, docent och Björn Olsen,
professor, i en forskargrupp som undersöker hur virus, bakterier och andra organismer rör sig mellan människor och djur.
– Vi har gått ifrån det vanliga stuprörstänket och arbetar tvärvetenskapligt.
Traditionellt jobbar veterinärer med djursjukdomar, läkaren med sjukdomar hos
människor, biologen med vilda djur och så vidare. Många sjukdomar reser dock hela tiden mellan de här värdarna och i princip delar vi en stor del av vår sjukdomsfauna med djur. Man räknar med att omkring 70 procent av alla infektionssjukdomar som drabbar människan även förekommer hos djur. Därför har vi både veterinärer, medicinare, ekologer, ornitologer och mikrobiologer
knutna till våra forskningsprojekt, säger Jonas Waldenström.
Forskargruppen tittar på flera typer av sjukdomsalstrande organismer, så kallade
patogener, exempelvis tarmbakterier som campylobacter och salmonella, olika virus och även fästingburna sjukdomar. Den senaste tiden är det dock deras forskning om influensavirus som rönt störst uppmärksamhet.
– Vad gäller influensavirus så studerar vi förekomsten av detta virus hos vilda
fåglar, framförallt änder, och hur viruset varierar i tid och rum. Vi är också intresserade av hur viruset är uppbyggt, dess arvsmassa och de egenskaper som gör att det flyttar sig mellan människor och djur.
Två byggstenar i viruset är särskilt intressanta i det här avseendet, ytproteinerna
hemagglutinin (H) och neuraminidas (N). Det är dessa komponenter som bestämmer hur viruset kan fästa vid olika typer av levande celler. Enkelt uttryckt så kidnappar viruset en cell och programmerar om den till att bli en virusmaskin som producerar kopior av ursprungsviruset. För att kunna ta sig in i cellen krävs dock att viruset har rätt nyckel. Virusets nycklar, H och N, måste stämma överens med receptorerna på cellen.
– Den traditionella bilden har varit att fåglar har en viss typ av fågelreceptor,
fågelnyckelhål, medan människor har en annan variant. De virus som är anpassade
för att leva hos fåglar kan inte binda till en receptor som finns på människoceller.
Grisarna däremot har funnits mitt emellan och har både fågelreceptorer och människoreceptorer på vissa av sina celler. Grisen kan därför tänkas vara ett slags blandningskärl där virus från fåglar och virus från människor kan utbyta gener med varandra och skapa nya virusvarianter.
Forskargruppen på Linnéuniversitetet följer viruset hela vägen. Från att fånga
in vilda fåglar på Ottenbys fågelstation till att undersöka hur olika virus påverkar
människor och djur när de väl finns i kroppen.
– För oss har det varit viktigt att skapa en plattform där vi kan titta på sjukdomar
ur olika perspektiv. Att kunna följa hela kedjan och få ett helhetsgrepp tror vi är
en förutsättning om man vill kunna förstå hur sådana här sjukdomar uppstår och
sprids, avslutar Jonas Waldenström.