Rapport från Egypten

I början av 2011 bröt upproret ut i Egypten. Flera stora demonstrationer och oroligheter följde de kommande veckorna. Karin Samuelsson, tidigare student på Turismprogrammet i Kalmar, arbetar sen en tid tillbaka som reseledare i den egyptiska semesterorten Hurghada. Här berättar hon om sina upplevelser.

Fredagen den 28 januari 2011 satt jag hemma i min lägenhet i Hurghada, där jag arbetade som reseledare. Jag var irriterad över att mitt internet inte fungerade, igen. Någon stabil uppkoppling har vi aldrig haft så det var inget ovanligt. Eftersom jag inte hade något planerat för dagen tog jag en taxi till Sakalla, den centrala delen av Hurghada, för att ta en kopp kaffe på ett Internetcafé och då ringde mamma och jag hörde att hon var orolig.

-”Gud vad bra att man får tag på dig! Det är upplopp i Kairo och de har stängt av all mobil och Internettrafik… ”

Senare hade vi vårt första krismöte, den största oron var att staten skulle stänga av våra telefoner och bryta vår kontakt med huvudkontoret hemma i Sverige och mellan oss på plats. Det hade gjort oss helt isolerade. Vid den här tidpunkten var det inte många som var oroliga men jag hade en känsla av att situationen skulle eskalera. Denna fredag döpte media till ”Black friday”, revolutionen hade börjat.

Läget var väldigt lugnt och stabilt i Hurghada där jag befann mig. Jag märkte av några få demonstrationer men de var väldigt fredliga, våra gäster var dock inte lika lugna som vi i personalen var. Några gäster grät och skrek på oss att ”de inte kunde förstå hur vi kunde utsätta dem för de här omständigheterna utan att göra något åt det och ta hem dem i förväg”. De upplevde att deras liv var i fara. Andra resenärer ville inte alls åka hem och ett fåtal valde att stanna kvar i Egypten. Reaktionerna på situationen var helt klart olika.

De svenska medierna rapporterade att det brändes och plundrades butiker, inte bara i Kairo utan även i Sharm el Sheik och Hurghada, vilket inte alls stämde utan det var ryktesspridning som startades av lokalbefolkningen. Några sådana incidenter bekräftades aldrig officiellt och vi såg ingenting, alla reseledare körde runt hela Hurghada varje dag för att komma till våra hotell och som sagt om det hade hänt så skulle vi sett det. Det medierna gjorde var att de lyssnade på lokalbefolkningen som fungerade som deras säkra källor, vilka visade sig vara opålitliga.

Militärens intåg med pansarvagnar i Hurghada den 30 januari skapade självklart oro bland våra gäster. Efter att man förklarat att det alltid finns många militärer i Hurghada p.g.a. att det är en gammal militärbas sedan 6 dagarskriget och att pansarvagnarna fanns på plats för att skydda strategiskt viktiga platser, som banker och stora vägar, och att denna åtgärd tagits i alla större städer i Egypten lugnade våra resenärer ner sig. Men det var lite märkligt att bo i ett kvarter med ca 5 pansarvagnar och massa soldater som man åkte förbi varje dag på väg till jobbet.

Det var en gång under den här veckan som jag blev riktigt orolig och det var under lördagen då imamen under kvällsbönen uppmanat alla muslimer att gå hem och skydda sin egendom. Jag och några kollegor tog en bil för att åka runt i Hurghada och se vad som hände. De var väldigt mycket människor ute i El Dahar, gamla delen av Hurghada där vi också bodde. Butiker var stängda och det stod män utanför alla hus med diverse tillhyggen, som t.ex. basebollträn, för att invänta de som komma skulle. Men inget hände, stämningen var inte fientlig men det var en spänning i luften som inte går att beskriva. Männen avvaktade och var berädda att försvar det som tillhörde dem men de var inte ute efter att slåss eller gå till atack.

Något man inte får glömma är att det finns många som var Ja-sägare till Mubarak, alla krävde inte hans avgång. De som demonstrerade i Hurghada var Ja-sägare och vad som kommer att hända nu när de står utan president kan bara framtiden utvisa. Folket har sagt sin mening om att de vill ha en förändring men de har inte någon lösning på problemet och de har heller inte sagt vem de vill ha som president istället för Mubarak.

Man kan inte annat än lyfta på hatten för att de stod upp för sin ståndpunkt men det som gör ont i hjärtat är att lämna alla lokalguider och all personal på hotellen och restaurangerna som gapar tomma efter att alla turister evakuerats, om man bortser från ryssarna som fortfarande finns kvar i landet. Ett fattigt folk blir allt eftersom dagarna går blir ännu fattigare och jag hoppas de kommer på fötter snart.

Karin Samuelsson, Turismprogrammet i Kalmar 2006-2010.