Harald och det underjordiska universitetet

Det är fikapaus på Högskolan i Växjö 1996. Någon råkar nämna Röda korsets flyktingguider. Harald Niklasson, lektor i nationalekonomi, blir inspirerad och engagerar sig i verksamheten.

– Där träffade jag en flykting som hade studerat vid universitetet i Pristina i Kosovo. Via honom fick jag efter några veckor brev från en professor. Professorn, Skender Berisha, är förbittrad över den behandling som albanska lärare och studenter utsätts för där.

– De hade blivit utestängda från det officiella universitetet i Pristina av regimen i Belgrad. Man hade därför bestämt sig för att driva ett eget, parallellt skugguniversitet, och han tyckte att jag skulle komma och titta.

Det underjordiska universitetet

Snart nog får Harald en inbjudan till ett bröllop i Kosovo. Den gör det möjligt för honom att få det visum som krävs.

– Jag stegade in på jugoslaviska ambassaden och det gick bra. Jag var hela tiden orolig över att få frågor om bröllopet men det fick jag aldrig.

På plats i Pristina får Harald under en vecka se verksamheten vid det underjordiska universitetet.

– Undervisningen bedrevs i privata, primitiva, oeldade lokaler som garage, källare och lager- byggnader. Studenterna satt tätt ihop med överrockar på, för det var en sträng vinter.

Harald själv håller föreläsningar om EU och EMU.

– Det var en märklig upplevelse och det gjorde mig djupt upprörd hur de albanska lärarna och studenterna bemötts. Jag började naturligtvis fundera över vad jag skulle kunna göra för att hjälpa dem.

Tillbaka i Sverige sätter Harald fart. Han ansöker om, och får, ett anslag från Svenska institutet för att kunna ta emot sju studenter i Växjö.

– Jag hade väl förhoppningen att det skulle kunna bli inledningen till något mer långsiktigt. Vilket det också blev, kan man säga.

Men snart blir det problem. När gruppen kommit till Växjö 1998 bryter ett fullskaligt krig ut i Kosovo. Tre av studenterna kan inte åka tillbaka då de inte vet var de har sina familjer.

– De andra åkte tillbaka vid jultid. Senare fick jag veta att de och deras anförvanter blivit utjagade ur landet och hamnat i flyktingläger.

Återvända till Kosovo

Tack vare ett tilläggsanslag från Svenska institutet kan de tre som är kvar studera på masternivå, för att återvända till Kosovo efter bombkriget 1999. Och det dröjer inte länge innan Harald själv åker tillbaka till Kosovo.

– Jag tänkte att vi skulle återuppliva samarbetet i samförstånd med FN, som tagit över Kosovo. Det underjordiska universitetet hade nu blivit erkänt, jag träffade företrädare för universitetet och slöt ett samarbetsavtal.

Harald får anslag från flera håll så att högskolan kan fortsätta ta emot studenter i Växjö, från svenska och internationella källor och även från albanska flyktingar i Sverige.

– Bland annat fick vi stöd från George Soros Open Society Foundations. Han är en av världens rikaste människor och jag tyckte han kunde hjälpa till lite. Det tyckte han också, säger Harald och skrattar.

Samarbetet sätter fart

År 2002 får Harald kontakt med professor Iraj Hashi vid Staffordshire University i England. Iraj Hashi håller på att utveckla ett så kallat Tempus-projekt för samverkan mellan universitet i EU och det i Pristina, och har hört talas om Haralds pionjärarbete. Det som då blivit Växjö universitet blir en del av projektet.

Harald och andra hjälper till med att utveckla undervisning och metoder för studier och examination på ett universitet som lidit svårt av isolering. De skapar nya utbildningar, utökar utbytet och arbetar med företagsutveckling.

Under åren som följer kommer ett betydande antal studenter från Kosovo till Växjö och studerar på masternivå och som doktorander. Lärare från Pristina tillbringar kortare eller längre perioder i Växjö och tvärtom.

Oroad över situationen

Samarbetet mellan Linnéuniversitetet och universitetet i Pristina pågår än i dag. Det har betytt mycket för Kosovo genom åren, men Harald är oroad. Inte över universitetet, utan över situationen i landet.

– Jag var i Kosovo i fjol och träffade företrädare för universitetet. De är väldigt bekymrade, eftersom ungdomarna helst vill komma ut ur landet.

Problemet, som Harald ser det, är Kosovos oklara ställning.

– Euforin efter att man förklarat sig självständigt 2008 har efterträtts av en slags resignation. Det är svårt att skapa en dynamisk ekonomisk utveckling i ett land vars framtida status är oklar.

Alumner i regeringen

Under samtalet återkommer Harald Niklasson till flera personer som betytt mycket för utvecklingen i Kosovo. Många av dem har studerat i Växjö. En är Rozeta Hajdari, minister för industri, entreprenörskap och handel i den nuvarande regeringen. Hon läste till en ekonomie magisterexamen 2001 och talar om samarbetet och dess betydelse för henne och för Kosovo med stor tacksamhet.

– Många av oss som återvänt arbetar inom högre utbildning, leder offentliga institutioner och företag.

Två exempel är Ahmet Shala som blev finansminister och Besim Beqaj som blev minister för innovation och entreprenörskap.

– 1997, när ingen besökte oss, kom Harald till Pristina och mötte oss under svåra förhållanden. Jag kommer alltid att vara tacksam mot Harald som älskar vårt folk så mycket, och jag hoppas vårt samhälle inte kommer att glömma vad han gjort, säger Rozeta Hajdari.

En total överraskning

Ett bevis på den betydelse han haft för universitetet i Pristina fick Harald när han återvände till Kosovo i fjol, trots oroligheter igen i landet.

– Jag blev hedersmedlem vid ett universitetet i Peja som tidigare varit den ekonomiska fakulteten vid universitetet i Pristina. Det var en total överraskning och jag blev oerhört tacksam, för det är en fantastisk utmärkelse!

Harald har besökt Kosovo mer än tio gånger, råkat ut för bråk och andra incidenter vid gränsen men aldrig varit orolig för sitt liv. Han är inte den som framhäver sin egen betydelse.

– Jag finner mest tillfredsställelse i att den här verksamheten har betytt mycket för ett antal unga studenter. Det är det viktiga. Det har också varit ett väldigt betydelsefullt inslag i mitt liv.

Den stora gåtan i livet

Harald är en ”bonnlu”, som han själv säger, från skogarna nordost om Växjö, som fick möjlighet att studera i Lund. Han har ägnat hela sitt yrkesliv åt att undervisa och forska i nationalekonomi. Vid 84 års ålder är han fortfarande en engagerad person.

– Engagemang är väl på något sätt besläktat med frågan ”Vad är det som får dig att stiga upp på morgnarna?”. Alltså, det tycker jag är den stora gåtan i livet, just livsviljan, att den är så stark att man verkligen vill göra saker. Då spanar man hela tiden efter saker att göra som man finner meningsfulla och intressanta. Och så blir det så.

 

Arianit vill ge något tillbaka till sitt hemland

Han hamnade i fängelse i Kosovo, kom till Sverige för att studera, doktorerade och blev kvar. Arianit Kurti är professor i informatik med ett stort engagemang för samarbete mellan Sverige och Kosovo.

Arianit Kurti är född och uppvuxen i Pristina med föräldrar som är ingenjörer och läste själv till civilingenjör i datavetenskap. Som så många andra drabbades han av kriget i slutet av 90-talet. Han, en bror och deras far blev arresterade och han satt i fängelse i 33 dagar. Något skäl behövdes inte då.

– Det är lite ironiskt, tänker jag nu. På ett sätt var jag säker i fängelset. Hade jag inte blivit arresterad kunde jag ha blivit dödad på öppen gata. Då hade jag inte suttit här i dag.

Stipendium på magisternivå

Att Arianit hamnade i Sverige kan han tacka Harald Niklasson för.

– Jag var amanuens vid universitetet i Peja i Kosovo. Harald intervjuade mig och jag blev en av fyra som fick stipendium för att läsa på magisternivå i Växjö 2003. Det är jag enormt tacksam för. Harald blev vår mentor, hjälpte oss med praktiska saker, lånade oss pengar – han är mycket pragmatisk och lösningsorienterad.

Efter examen gick Arianit en forskarutbildning i informatik. Han blev kvar i Växjö och kan räkna upp ett antal projekt med universitet i Kosovo som han varit med i genom åren.

– Nu senast ett stort europeiskt projekt för att skapa en nationell forskarskola inom IT.

Omfattande samverkan

Forskarskolan invigdes 2023 och är följden av en omfattande samverkan. Bland annat har tre forskningslaboratorier skapats, lärare och forskare har utbildats, 16 studenter har läst en termin vid Linnéuniversitetet – och tre nya projekt har startats.

För Arianit är det betydelsefullt att kunna ge något tillbaka till sitt hemland och han är stolt över att ha en position där det är möjligt.

– Det jag gör här skulle jag kunna arbeta med i Kosovo men det skulle inte få samma genomslag. Här har jag större möjlighet att få extern finansiering och ansöka om EU-medel. Dels för att många finansiärer fordrar att man har ett konsortium med universitet inom EU som samarbetar med lokala universitet i Kosovo. Dels för att jag under min utbildning i Sverige fick lära mig mer om hur man skriver ansökningar och det har blivit en mycket betydelsefull kunskap.

Lära av varandra

Internationell samverkan är mycket viktig, framhåller Arianit. Sverige är avancerat inom utbildning, forskning och innovation.

– Samtidigt kan vi lära mycket om innovation av andra. Får vi strömavbrott här, stannar hela samhället. I Kosovo kan man hantera det och återhämta sig. Jag minns att jag gick till en tenta med ett stearinljus i min väska, säger han och skrattar.

– För mig är internationalisering dubbelriktad. Det är ett utbyte, vi kan lära oss mycket och alla vinner på det.

Arianit får många mejl från och besök av kosovanska studenter som kommer till Växjö, och ser sig själv för 20 år sedan i dem.

– Får jag chansen berättar jag om mitt liv. Jag tror det är viktigt att förstå att ditt öde kan förändras. Om du investerar i utbildning kan du nå nya höjder.