SiS-hem kan skapa trauman – men också rädda liv

Efter att ha arbetat på behandlingshem och som socialsekreterare fick Sofia Enell medel av SiS, Statens institutionsstyrelse, för att studera hur man arbetar med utredningar av ungdomar som är placerade. Det slutade i stället med ett brinnande intresse för hur placering och inlåsning påverkar ungdomarna och deras familjer.

Sofia har i sin forskning alltid rört sig i fältet social barnavård, men i dess båda ytterligheter.

– Dels i det väldigt tidiga, där man vill förhindra en negativ utveckling för barn och unga. Men framför allt i den andra ytterligheten, den sista utvägen – de särskilda ungdomshemmen; SiS-hemmen.

De som placerats på ungdomshem är tvångsomhändertagna, de har begränsad makt över sina liv och kommer ofta från familjer med få resurser – socialt, ekonomiskt och/eller kulturellt – i samhället. Därför är det viktigt att belysa den här verksamheten, anser Sofia, framför allt utifrån de ungas egna erfarenheter.

– Samtidigt är det här ungdomar som stör ordningen, som är jättejobbiga, som kan göra mycket illa. Det vill jag inte förminska. Men vad händer med dem när vi tar bort dem från gatan? Det vill jag belysa.

Ser sig själva som skyldiga

I sina studier har Sofia sett många exempel på hur vistelsen påverkar de unga. De kommer till ett ställe där de inte känner någon och möts av en mängd säkerhetsanordningar, framför allt lås och larm. Det kan nästan vara ett trauma i sig.

– Det jag ser är att de unga frikopplar sig från sina tidigare sociala sammanhang och i väldigt hög grad ansvariggör sig själva. De säger att ”det var jag som gjorde fel, jag som behöver ändra på mig”.

Detta leder till att ungdomarna vill göra sig oberoende av andra, vilket blir oerhört sårbart. Sofia berättar om en ungdom som valde att prata med en präst eftersom prästen hade absolut tystnadsplikt. Hon hade ganska omfattande psykiska besvär, men sökte sig inte till vården eftersom hon känt att personalen dömde henne utifrån tidigare dokumentation.

– Så det är mycket sköra liv med ganska små sociala sammanhang och fokus på lugn och ro. Men jag mötte också en kille som sa att hans liv aldrig varit så bra som då, tio år efter placeringen.

Inte bara ungdomarna påverkas. När de placeras på institution skakar det om bilden av vad en familj är. I många fall har vården varit utifrån föräldrarnas önskan, när man inte klarat av situationen längre. Det kan resultera i ett sår som inte läker, hur man har svikit och blivit sviken. Eftersom SiS fokus är på ungdomarna har de inte tid och resurser att jobba med familjerelationerna också, även om de försöker.

Behandla – och kontrollera och straffa

Det har varit mycket negativa rubriker om SiS-hemmen på senare tid och att det finns problem är inget Sofia sticker under stol med.

– De är hybridinstitutioner. De ska vårda, ge behandling och omsorg, men också kontrollera och straffa. Den kombinationen skapar ett konstant hinder för att nå de goda intentioner vi kan ha med vårdformen.

När sedan personalens makt är stor och insynen liten, är risken för maktmissbruk mycket stor. Fasthållningar, sexuella övergrepp och felaktiga tvångsåtgärder är några exempel.

Ett annat problem är att hemmen länge har använts som avlastande för övrig vård som Hem för vård eller boende (HVB), familjehem eller öppenvård som socialtjänsten också erbjuder.

– Det blir SiS när man inte orkar längre, inte för att man tänker att det är vad ungdomarna behöver. Sofia menar också att det finns ett bristande intresse för vad som sker med unga när man placerar dem i tvångsvård på ungdomshem, vilket är anmärkningsvärt då vårdformen funnits i över 100 år.

Mera sällan lyfts de positiva sidorna med hemmen.

– Vissa ungdomar skulle säga att det räddade deras liv. De är ju ofta i ett väldigt kritiskt läge. Man har även satsat mycket på skolgången inom SiS; många unga har fått en ny chans. De berättar också om personal som kan möta dem i deras väldigt sårbara situation.

Vad är alternativet?

I sin avhandling följde Sofia 16 ungdomar under tre år. Den följdes av en studie med fokus på hur familjerelationerna påverkas när unga blir placerade, en om barns rättigheter och den behandling de får, samt en om deras munhälsa.

Nu är hon mitt uppe i en studie om tvångsåtgärder på ungdomshem och hur de varierar. Där tittar hon på användningen av det som kallas avskiljning, att man tar med en ungdom fysiskt till ett isolerat rum. Likaså på hur man använder ytlig kroppsbesiktning, vilket innebär att klä av sig naken inför personal, och vård i enskildhet, att ungdomen hindras vara med andra på hemmet.

– Vi ser ett mönster att flickor och yngre blir avskilda oftare och försöker nu förstå varför.

För att knyta an till den andra ytterligheten i Sofias forskning – vad säger barn och unga att de vill ha för stöd?

– Många säger, precis som de ungdomar som varit placerade, ”Varför lyssnade ingen på mig tidigare? Varför såg ingen hur jag hade det tidigare?”. Unga kan tro att de skriker ut hur dåligt de mår och att alla borde se, men så missar vi det ändå.

Utifrån sina 15 års forskning ser Sofia SiS-hemmen som en vårdform vi bara tar för given. Som att vi inte kan tänka oss ett samhälle utan institutionsvård för unga. Och det menar hon är farligt.

– Ytterst skulle jag vilja att vi börjar tänka om och funderar på andra möjligheter än institutionsvård. Vad är alternativet? Hur skulle vi kunna göra på ett annat sätt? Det är nog min målsättning med min forskning, men också hur institutionsvård, när den är nödvändig, kan bli en plats för förändring.