Veronika Burcar Alm: Bekräftelse viktigt för att gå vidare efter syskonvåld

– Vi trodde att våra intervjuer med personer som har varit utsatta för syskonvåld i barndomen skulle bli väldigt återblickande. I stället visade det sig att många upplever att det som de utsattes för har lämnat djupa sår som fortfarande påverkar dem.

Det säger Veronika Burcar Alm, docent i sociologi och lektor i polisiärt arbete vid Linnéuniversitetet. För några år sedan inledde hon ett forskningsprojekt för att ta reda på mer om gränserna mellan syskonbråk och syskonvåld. I Sverige har det forskats ganska lite om syskonvåld, till skillnad från i till exempel USA och Storbritannien.

Via fysiska och digitala anslagstavlor sökte hon efter personer som hade varit utsatta för syskonvåld under uppväxten. Ännu fler hörde av sig när hon hade berättat om forskningsprojektet i ett nyhetsinslag i tv. Hon började göra djupintervjuer med personer om deras upplevelser av syskonvåld. Sedan några år tillbaka samarbetar hon i projektet med Anna Rypi, docent i socialt arbete vid Lunds universitet. De har sammanlagt intervjuat omkring 25 personer i åldrarna 20–80 år. Tio av berättelserna finns med i boken Skildringar av syskonvåld som utkom 2021 (se faktaruta).

Något som är mer än ”bråk”

Vid syskonvåld, så som de två forskarna formulerar det, saknas den ömsesidighet som kan finnas i vanliga bråk. I intervjuerna berättar de utsatta om våld som startade tidigt under uppväxten, var ihållande och pågick länge.

– Alla intervjuade beskriver att det har funnits ett tydligt offer och en tydlig förövare. Det handlar om att en person ensidigt har utövat ett systematiskt våld. Systematik kan vara att de satt vid köksbordet och åt och att syskonet varje gång gick förbi, sa någonting elakt och slog till personen. Det upprepades så att det blev en del av vardagen.

En del människor som hör ett sådant beteende beskrivas som ”våld” tycker att det känns obekvämt, eftersom det handlar om barn. Veronika Burcar Alm förstår invändningen:

– Ja, men jag menar att det samtidigt är viktigt att benämna saker och ting för vad de är och inte tona ner det som har hänt. Det är med hänsyn både till den som har blivit utsatt och den som har utsatt någon annan.

Situation med flera offer

I en del familjer där det uppstår våld mot syskon finns andra problem, till exempel med droger, missbruk eller psykisk ohälsa. Ibland har ett barn en neuropsykiatrisk diagnos som gör att barnet är utåtagerande mot sina närmaste. Men internationell forskning visar att syskonvåld oftast inte är knutet till en viss miljö.

– En majoritet av dem som vi har intervjuat i vår studie har vuxit upp i relativt typiska svenska medelklassfamiljer. Många av dem beskrev dock en barndom med frånvarande föräldrar. Föräldrarna var upptagna med sitt, kanske med att göra yrkeskarriär, och lämnade barnen åt sig själva.

Föräldrars närvaro är nära kopplad till ansvaret att hjälpa barn att sätta gränser. Gränser både för vad ett barn ska behöva acceptera och uthärda, och gränser för vad ett barn ska kunna utsätta någon annan för.

– Det ingår absolut i föräldrarnas ansvar att förhindra och sätta stopp för ett våldsamt beteende hos ett barn. I situationer med syskonvåld skulle jag säga att många av dem som utövar våldet också är offer, just för att de är barn som inte har fått hjälp med gränssättning.

Missade följdfrågor

Många som har varit utsatta för syskonvåld säger att de under uppväxten kan ha försökt att berätta vad de var med om, men att det var få vuxna som lyssnade.

Veronika Burcar Alm är docent i sociologi och lektor i polisiärt arbete vid Linnéuniversitetet. För några år sedan inledde hon ett forskningsprojekt för att ta reda på mer om gränserna mellan syskonbråk och syskonvåld.

– Barn och unga saknar ofta en vokabulär för att beskriva att någon misshandlar dem. De säger kanske: ”Min bror är taskig mot mig.” I skolan kan de då ha blivit bemötta med att ”det där är bara avundsjuka” eller ”det där är sånt som händer i en syskonrelation”. Här behöver omgivningen i stället ställa följdfrågor: ”På vilket sätt är din bror taskig mot dig?”

Flera deltagare har berättat om tillfällen i barndomen när de fick sådana skador av våldet att de var tvungna att uppsöka läkare.

– Då kan vårdpersonalen ha frågat barnet vad föräldrarna hade gjort. En intervjuperson berättar att hon svarade att föräldrarna inte hade gjort något. Sedan sa barnet inget mer – och det kom inga följdfrågor. Många vuxna tänker inte på att gärningspersonen skulle kunna vara ett syskon, i vissa fall yngre än offret.

Våldets konsekvenser

Människor påverkas av att leva med våld i en nära relation. Offrets ålder och hur beroende offret är av sin omgivning gör barn extra utsatta.

– I dag finns en medvetenhet om att det kan vara väldigt svårt för en vuxen att ta sig ur en våldsam relation. För ett barn är det omöjligt – ett barn kan ju inte bara lämna sin familj. I intervjuerna har några beskrivit att de som barn önskade att de skulle bli omplacerade, så att de kunde få lugn och ro. Men samtidigt ville de bo kvar med föräldrarna och sina andra syskon.

I tonåren är det vanligt att unga som är utsatta för syskonvåld mår väldigt dåligt, drabbas av depressioner eller börjar missbruka alkohol.( alt. hamna i missbruk)  I vuxen ålder söker de kanske hjälp för matmissbruk eller någon form av psykisk ohälsa. Det kan vara då, i samtal med en terapeut eller samtalskontakt, som de för första gången berättar om syskonvåldet.

Upplevelserna har ofta effekter på de drabbades relationer. Många upplever att de alltid har varit väldigt känsliga för kritik och haft svårt att känna tillit till andra.

– Erfarenheterna påverkar relationer till kolleger på jobbet, men också vänskapsrelationer och kärleksrelationer. En del, som fortfarande tycker att det är svårt att sätta gränser, kan hamna i en ny, våldsam relation i vuxen ålder. Det finns också exempel på att syskonvåld fortsätter när personerna är vuxna, men ändrar karaktär. Fysiskt våld kan ersättas av ett mer psykologiskt och latent hot om våld. En kvinna berättar att hon vet vilket humör hennes bror är på när hon hör hur han stänger ett skåp.

Bekräftelse som gör skillnad

Flera av dem som medverkar i intervjustudien säger att de trots allt som de har varit med om mår bra idag – men det har tagit tid och inneburit ansträngningar.

– Vissa undviker familjesammankomster. Andra har känt sig tvungna att välja bort hela sin släkt för att föräldrarna inte vill bryta med syskonet som har utövat våld.

Det finns också de som har velat, och kunnat, bli vän med syskonet som utsatte dem, genom att tillsammans försöka reda ut vad det var som hände. Andra har fått samtala med föräldrarna.

– De som har haft lättast att gå vidare verkar vara de som har fått höra antingen av föräldrarna, från syskonet eller från båda hållen, att det som de bär med sig är något som faktiskt hände. Om omgivningens bekräftelse uteblir kan det göra att en del till och med börjar tvivla på sina upplevelser, säger Veronika Burcar Alm.

I intervjuerna har medverkande delat med sig av vad som kan förefalla vara minimala ljuspunkter i ett kompakt mörker.

– En kvinna hade varit rejält utsatt som barn. Hon berättade att hennes mamma hela tiden hade försökt säga till henne att det som hennes bror gjorde var fel. Våldet fortsatte, men kvinnan säger att det ändå betydde något för henne som barn att hon fick höra att mamman var på hennes sida.

Boken Skildringar av syskonvåld har också fått betydelse för personer som har varit utsatta.

– Jag skrev den främst för dem och inför utgivningen sa flera av de intervjuade: ”Det ska bli så skönt att se min berättelse ihop med andras. Jag har hela tiden trott att jag har varit ensam om detta, men nu vet jag att det finns andra.”

Minskad normalisering

De senaste decennierna har kunskaperna om våld i nära relationer ökat. I flera svenska myndigheters uppdrag ingår i dag att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Veronika Burcar Alm säger att det finns flera beröringspunkter mellan syskonvåld och mäns våld mot kvinnor.

– En likhet är normaliseringen av våldet. Det omgivande samhället förstår inte vad syskonvåld handlar om, utan fortsätter att signalera att ”det där är rivalitet som alla syskon håller på med”. Den normaliseringen finns inte längre när det gäller mäns våld mot kvinnor, vilket gör att de som drabbas har större möjligheter att få stöd och hjälp från samhället. Här finns mycket att utveckla för att stödja personer som har varit utsatta för syskonvåld.

Samverkan med praktiker för ökad kunskap

Veronika Burcar Alm och kollegan Anna Rypi hoppas att deras forskning kan bidra till ökad kunskap. 2023 breddade de projektet och startade forskningscirklar med yrkesverksamma i några olika kommuner. Deltagarna är framför allt socialsekreterare.

– I forskningscirklarna finns ett ömsesidigt utbyte där vi forskare och praktikerna lär oss av varandra. Det är väldigt givande.

Det finns tankar om att cirklarna skulle kunna utmynna i någon typ av verktyg för yrkesverksamma, kanske i form av en checklista. Om det blev ett webbaserat material som är tillgängligt för allmänheten, skulle det kunna bidra till att fler förstår vad syskonvåld handlar om. Samtidigt som det skulle ge bekräftelse till personer som har varit utsatta.

– Numera talar vi mycket om våld i nära relationer och om mäns våld mot kvinnor. Det finns begrepp och redskap att använda för att förstå mer, men fram tills nu har vi inte riktigt använt dem när det handlar om syskon. Det finns en arsenal av möjligheter för att också kunna hjälpa den här gruppen.