Historiska konstruktioner
Historiska konstruktioner är ett av forskningsområdena inom ämnet byggteknik. Vår forskning inriktar sig framför allt mot historiska trä- och murverkskonstruktioner som är uppförda i en förindustriell teknik.
Vår forskning
Forskningsområdet Historiska konstruktioner vid institutionen för byggteknik inriktar sig i huvudsak mot historiska trä- och murverkskonstruktioner uppförda i en förindustriell teknik.
Historiska murverkskonstruktioner
Forskningsbehovet inom området historiska murverkskonstruktioner i Sverige handlar dels om dem som bärande konstruktioner och dels om materialtekniska problem i murverken. Som bärande konstruktioner skiljer sig murverkskonstruktioner principiellt åt från de av stål, trä och armerad betong, som har en förmåga att uppta dragkrafter. Det innebär att de beräkningsmetoder och verktyg som normalt används av byggnadskonstruktörer inte är tillämpbara när murverkskonstruktioner skall analyseras.
Idag sker en utveckling av datorbaserade analysmetoder baserade på traditionell trycklinjeanalys. Dessa ger nya möjligheter att analysera och beskriva verkningssättet, vilket vi ser ett stort behov av i olika uppdrag.
De materialtekniska problemen handlar om att det pågår en djupgående nedbrytning bakom 1900-talets omfattande restaureringar med cementfog på ruiner och kyrkor. Därmed finns det ett stort behov att vetenskapligt beskriva problembilden, ta fram metoder för inventering och evaluering, kartlägga och utvärdera materialegenskaper, samt definiera metoder och material för åtgärder.
Historiska träkonstruktioner
I Sverige finns ett stort antal takkonstruktioner av trä från medeltiden som burit sin last och fungerat i mer än 500 år, i vissa fall så länge som 900 år. Denna kulturarvsskatt är unik i ett internationellt perspektiv på många sätt.
Flyttar vi tidsaxeln närmare vår tid finns mängder av takkonstruktioner bevarade och i ursprunglig funktion från 1600-, 1700- och 1800-talen. Dessa tidshorisonter är helt andra än de ekonomiska livslängder som det talas om vid nybyggnad av hus idag. Då är dessutom konstruktionerna uppförda med förnybara material och de fungerar även som kolsänkor. I dagens situation med kritiska klimatförändringar för dörren bör vi kunna lära oss mycket av dessa, ur flera perspektiv, mycket långsiktigt hållbara strukturer.
Bevarandet av våra äldsta takkonstruktioner kan ställas i relation till musealt bevarande av vårt kulturarv, där det tydligaste motexemplet är regalskeppet Vasa och Vasamuseet. När Vasa gjorde sin jungfrufärd på 1600-talet hade takkonstruktionen på Forshems kyrka burit taket i nästan 500 år. En central frågeställning är därmed hur vi kan göra förhållandena mer museala för de äldsta träkonstruktionerna, för att säkra deras bevarande i den miljö och det samband de befinner sig i.
Vid bevarandet av historiska träkonstruktioner är ett återkommande problem om det går att lita på hållfastheten hos traditionella timmermansförband som låses med trädymlingar, kilar och/eller smidda spikar. När historiska timmerkonstruktioner ska restaureras är det ofta önskvärt att använda tekniker och material som stämmer överens med de som använts i konstruktionen när den uppfördes, vilket innebär att det behövs studier av denna typ av konstruktioner.