Kognition och neurokognition

Senare års internationella forskning har revolutionerat vår kunskap om hjärnan och dess funktioner. Ämnesområdet neurokognition behandlar sambandet mellan hjärnans funktion och kognitiva funktioner. De nya rönen innebär bland annat att vi behöver utveckla nya metoder som på ett mer objektivt och praktiskt sätt än vad som är möjligt idag kan mäta högre och grundläggande mentala funktioner, som exempelvis uppmärksamhetsförmåga.

Det är sedan länge känt att till exempel individer med funktionshinder ofta har en långsammare förmåga att behandla information, vilket starkt påverkar barn och ungdomars samt vuxnas förmåga till inlärning och lärande. Dessa svårigheter har under senare år visat sig främst bero på lågfrekventa fluktuationer i koncentrations- och uppmärksamhetsförmågan, även över mycket korta tidsperioder (sekunder).

Vår kunskap om hur dessa svårigheter påverkar samt påverkas av olika minnesfunktioner behöver utvecklas betydligt mer än vad som är fallet idag. Detta är uppenbart bland annat inom det psykiatriska området där sådana svårigheter bidrar till de neurokognitiva besvären som försämrar patienternas livskvalité. Eftersom störningar i koncentrations- och uppmärksamhetsförmågan är ett generellt och ospecifikt fenomen vid många olika psykiatriska och neurologiska tillstånd som drabbar hjärnan, är det av stor vikt att utveckla och kliniskt utvärdera praktiska och enkla testinstrument som inte bara syftar till att tidigt identifiera personer med dessa svårigheter, utan som även kan användas för att utvärdera medicinska och andra behandlingseffekter. Detta är inte minst viktigt hos en växande äldre befolkning, där behovet ökar att identifiera sådana tidiga kognitiva besvär hos individer som söker primärvården och som löper risk att exempelvis senare utveckla Alzheimers sjukdom. Dessutom syftar våra studier till att undersöka såväl korttids- som långtidseffekter av olika läkemedel i kombination med andra kliniska variabler och behandlingsinsatser.