Forskarskolan i hälsoinformatik och eHälsa

Telemedicin handlar om leverans av hälsovårdstjänster med hjälp av teknologier för att stödja fjärrkonsultation mellan vårdgivare och patient, till exempel via video eller elektronisk chat. Mycket tyder på att telemedicin och digital vård i sina olika former kan bidra till att spara resurser i vården, till exempel spara restid för patienter, men också spara tid för vårdpersonal. Tillgängligheten påverkas också. Flera studier visar på att digital vård gynnar vissa patientgrupper, till exempel patienter med psykisk ohälsa, eller patienter med stigmatiserande diagnoser. Digital vård har också visat sig bidra till en mer effektiv hantering av dessa patienter, vilket tyder på förbättringar i både kvalitet, säkerhet och effektivitet. Å andra sidan visar studier också att digital vård kan öka risken för att vissa patientgrupper får svårare att komma i kontakt med vården, till exempel äldre och individer med begränsad digital kompetens vilket riskerar ökad ojämlikhet i tillgången till vård. Studier från Sverige och andra OECD-länder visar till exempel att användare av digital vård generellt är patienter med lägre vårdbehov, jämfört med icke-användare. Detta kan ha en negativ inverkan på resursanvändningen, vilket ökar risken för att resurser förflyttas från de som behöver det mest till de som har mindre behov. Slutligen finns det en risk att digital vård ökar efterfrågan på vård i allmänhet, till exempel ouppfyllda behov som den traditionella primärvården inte har kunnat möta. Alternativt kan digital vård också skapa nya behov som genereras för att vården är med lättillgänglig.

Min forskning handlar om att undersöka effekterna av införandet av digital teknik för konsultation i den svenska primärvården. Jag använder kvalitativ metod för att undersöka erfarenheterna av införandet av digital vård bland vårdgivare och bland patienter. Jag använder kvantitativ metod för att undersöka hur användningen av digital vård ser ut i befolkningen, och hur den digitala vården möjligen påverkar kvalitetsindikatorer som till exempel tillgänglighet och effektivitet. Sist men inte minst är jag intresserad av att förstå patienternas upplevelser av mötet med vården som den uttrycks i fritextsvar i patientenkäter. Fritextsvaren i den nationella patientenkäten är ett datamaterial som hittills varit svårt att analysera på ett systematiskt sätt. Med hjälp av språkmodeller och AI är det möjligt att att identifiera och beskriva sentiment i fritextsvaren och hur dessa har förändrats över tid. En sådan analys kan också bidra till ökad förståelse av effekterna av digital vård i primärvården.

Hur kan vården stötta egenvård vid venösa bensår? Venösa bensår är en vanlig och långvarig sårtyp, särskilt bland äldre personer med flera sjukdomar. Att leva med ett sådant sår innebär ofta smärta, nedsatt rörlighet och risk för isolering – faktorer som tillsammans påverkar livskvaliteten negativt. Såren kräver mycket vård över tid och även när de har läkt finns det en hög risk att de kommer tillbaka. Därför är det viktigt att både främja läkning och förebygga nya sår genom att stärka patientens egenvård.

Inom primärvården spelar vårdpersonal som distriktssköterskor, sjuksköterskor och undersköterskor en central roll. De möter patienter regelbundet, bygger relationer och stöttar dem i att förstå och genomföra egenvård – till exempel att använda kompressionsbehandling efter sårläkning. Men i många fall saknas tydliga rutiner och strukturer för hur vården ska planera, dokumentera och följa upp egenvården. Det gör det svårt att säkerställa att patienterna får ett långsiktigt och samordnat stöd.

I forskningsplanen lyfts begreppet egenvårdsmonitorering, vilket innebär är ett nytt begrepp som används i vårdsammanhang mer kopplat till digitalisering och e-hälsa. Egenvårdsmonitorering innebär att patienten själv följer upp sina egenvårdsaktiviteter med stöd från vårdpersonal. Det kan till exempel handla om att fortsätta med kompression efter sårläkning eller att vara uppmärksam på förändringar i huden. Syftet är att förebygga återfall, upptäcka problem i tid och bidra till hälsosamma rutiner.

Begreppet är dock fortfarande otydligt och det saknas kunskap om hur sådant stöd kan utformas i praktiken. Därför planeras denna forskning med målet att öka förståelsen för hur planering och uppföljning av egenvård kan stärkas inom primärvården, med fokus på vårdpersonalens erfarenheter. Ett särskilt syfte är att tydliggöra begreppet egenvårdsmonitorering och bidra till utvecklingen av ett stöd som gör det lättare för patienter att lyckas med sin egenvård – även efter att såret har läkt.

Svensk hälso- och sjukvård står inför utmaningar som en åldrande befolkning och brist på kompetens. Digitalisering ses som en lösning för att hantera dessa problem och kan potentiellt minska kostnaderna.

eHälsa har utvecklats snabbt tack vare ny teknik. Patientlagen från 2014 stärker patientens rättigheter, inklusive valet av vårdgivare, vilket har lett till att privata digitala vårdgivare som Kry och MinDoktor har etableratsig. Offentliga vårdtjänster utvecklas också, med Inera som ansvarar för tjänster som 1177, där patienter kan få digital vård och rådgivning.

Digitaliseringen inom svensk hälso- och sjukvård syftar till att skapa en mer jämlik och tillgänglig vård, men har kritiserats för att påverka resursfördelningen. Hälso- och sjukvårdslagen prioriterar patienter med störst behov.

Tjänsten 1177 direkt infördes 2023 för att avlasta primärvården, men det finns kunskapsluckor kring effekterna av digital vård jämfört med traditionella metoder. Syftet med det här projektet är att ge ökad förståelse för vilka patientgrupper som använder digitala vårdkontakter inom primärvården samt vilka effekter som digitala vårdkontakter har avseende ekonomi, tillgänglighet och patientsäkerhet. Avhandlingen väntas bidra till ökad kunskap för att digitala vårdkontakter ska kunna användas för en jämlik, god och effektiv hälso- och sjukvård.