Detta projekt, som nu är avslutat, var ett delprojekt inom projektet Riksdagens partigrupper i förändring.
Det finns ett konkurrensförhållande mellan kartellpartiteori och teorier som betonar betydelsen av partikultur, vilket vi definierar som självbilder och sociala normer med avseende på hur parlamentariskt arbete bör bedrivas. Utifrån kartellpartiteorin borde eventuella partikulturer ge vika för krass rationalitet. Därmed blir partikulturerna mer likartade i partigrupperna med ökad kartellisering. Eftersom kulturella föreställningar är förhållandevis trögrörliga är det särskilt intressant att studera om dessa förändringar även fått återverkningar på den mer djupliggande kulturella nivån.
Om partikulturer däremot kan stå emot kartellisering och alltjämt verka divergerande mellan partigrupperna är detta en förklaring som konkurrerar med idén om kartellisering. Partikulturer kan då försvåra den typ av mål-/medel-rationalitet som kartellpartiteorin förutsätter. Enligt denna kulturteori är partigrupper inte vinstmaximerande företag, utan snarare en sorts mikrosamhällen där sociala normer kan verka blockerande för det som är mål-/medel-rationellt från ett strikt politiskt perspektiv.
I Förändrad partikultur? analyseras fyra dimensioner av partikulturer: synen på förhållandet mellan individ och grupp, politisk ansvarskänsla, kunskap samt vikten av social gemenskap inom gruppen. Utifrån dessa dimensioner jämförs partikulturernas i riksdagen 2011-2014 med motsvarande kulturer i en studie som genomfördes i riksdagen 1998-2002. Har partikulturerna i riksdagen då blivit mer lika varandra?
Delstudien utförs av Katarina Barrling Hermansson, fil dr i statsvetenskap och verksam vid Uppsala universitetet.