Detta projekt, som nu är avslutat, var ett delprojekt inom projektet Riksdagens partigrupper i förändring.
Studien avser att bidra med komparativ kunskap om medielogikens eventuella påverkan på partigrupperna genom en jämförelse mellan utrikespolitiska ställningstaganden hos partigrupper i Sveriges och Storbritanniens parlament, där det svenska parlamentet antas vara mer konsensusinriktat än det brittiska. Att just utrikespolitik studeras beror på att detta politikområde länge varit undandraget offentlighet och tillspetsad medial profilering, utrikespolitik kan således betraktas som en kritiskt test på medialisering.
Istället för masspartiets ideal där partiets medlemsorganisation utgjorde en ideologisk länk mellan makthavare och folket använder kartellpartierna i ökad utsträckning utspel i massmedia för politisk kommunikation. Kartellpartiernas kostnader för denna typ av politisk kommunikation är betydlig större jämfört med när masspartiets ideella partimedlemmar genomförde motsvarande aktiviteter. Förutom att vara ytterligare en anledning till kartellpartiets behov av statligt partistöd kan medialiseringen – en process med vilken grundläggande delar av politiken antar medieformer – innebära att partigruppernas kommunikation förändras och likformas.
Det är rimligt att anta att partigruppernas ställningstaganden har gått från att ha sitt ursprung i tydliga ideologiska ståndpunkter utifrån skilda samhällsgruppers intressen till att föra fram politiska ståndpunkter som anpassas till en för alla partigrupper gemensam medielogik. Medialogik innehåller en berättarteknink och nyhetsvärdering för att fånga en medial publik och bygger bland annat på förenkling, tillspetsning, personifiering och stereotypisering. Medialiseringen kan således innebära att partigrupperna anpassar innehållet i sin politik på ett mer likartat sätt och allt mer sällan gör ideologiska ställningstaganden i riksdagsdebatten.
Då personifiering är en del av medialogiken kan en växande medialisering av politisk kommunikation dessutom sätta fokus på beslutsfattare i partigrupperna i riksdagen, speciellt partiledare, och mindre på partierna som organisationer. Därmed kan även medialiseringen leda till en ökad betydelse för partigrupperna i riksdagen på bekostnad av partiernas medlemsorganisationer.
Studien genomförs av Douglas Brommesson, fil dr och universitetslektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet och Lunds universitet, samt Ann-Marie Ekengren, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
