röntgenbild på höft

Projekt: Dåtida data för att förebygga framtida frakturer

Vissa läkemedel ökar risken för benskörhet och frakturer. I detta forskningsprojekt utvecklar vi ett riskskattningsindex som kan användas i sjukvården. Vi undersöker även samband mellan frakturer och olika typer av mått på benhälsa.

Fakta om projektet

Projektledare
Ola Nordqvist
Övriga projektmedlemmar
Olof Björneld, doktorand vid eHälsoinstitutet, DISA och IT-ingenjör i Region Kalmar län
Amanda Pettersson, läkarstudent vid Linköpings universitet och Region Kalmar län
Lars Brudin, professor vid Linköpings universitet och överläkare i Region Kalmar län
Pär Wanby, docent vid Linneuniversitetet, Linköpings universitet och överläkare i Region Kalmar län
Rebecca Nobin, doktorand vid Lunds universitet och överläkare i Region Kalmar län
Martin Carlsson, docent vid Linneuniversitetet och överläkare i Region Kalmar län
Deltagande organisationer
Linnéuniversitetet och Region Kalmar län
Finansiär
Region Kalmar län och Familjen Kamprads stiftelse
Tidsplan
1 jan 2019–1 jan 2021
Ämne
Biomedicinsk vetenskap (Institutionen för medicin och optometri, Fakulteten för hälso- och livsvetenskap)

Mer om projektet

Bakgrund

Sverige är ett av de länder där frakturer, som kan relateras till benskörhet, är vanligast förekommande. Årligen drabbas här cirka 70 000 personer av den här typen av frakturer, något som orsakar stort lidande hos de utsatta, men också omfattande ekonomiska kostnader för samhället. En bakomliggande orsak till benskörhetsrelaterade frakturer är biverkningar hos vissa sorters läkemedel. Läkemedlen kan påverka såväl skelettets täthet som dess kvalitet, men även balansen och fallrisken hos användarna.

En grupp läkemedel, som har den här typen av biverkningar, är läkemedel som förebygger kramper. De benämns ofta som antiepileptika, alltså läkemedel mot epilepsi, men de används numera vid flera olika andra typer av sjukdomar och tillstånd. Några av de här krampförebyggande läkemedlen påverkar D-vitaminomsättningen, vilket man tror är en av mekanismerna bakom den ökade risken för benskörhet och frakturer.

För att bedöma risken för benskörhetsrelaterade frakturer finns ett skattningsinstrument, förkortat FRAX, som används i sjukvården. Krampförebyggande läkemedel finns däremot inte med som en riskfaktor i FRAX i nuläget, trots vetskapen om den ökade risken för benskörhetsfrakturer. Att den här typen av läkemedel inte finns med i skattningsinstrumentet har troligen lett till att riskerna är dåligt kända i sjukvården.

En typ av röntgenundersökning, som kallas DXA, används i dagsläget att mäta bentätheten. Patienter med samma bentäthet kan, detta till trots, ha olika benkvalitet, varför en nyare metod, som skattar benkvaliteten utifrån tidigare DXA-svar tagits fram. Metoden kallas för TBS. Värdet av TBS har studerats hos olika patientgrupper med ökad risk för benskörhet, men inte hos patienter med antiepileptiska läkemedel.

Syfte och mål

Det här projektet har två syften och mål. Det ena är att ta fram ett index för att skatta risken för benskörhetsfrakturer hos patienter, som använder antiepileptiska läkemedel. Indexet baseras på fem tidigare föreslagna riskfaktorer (ålder, kön, BMI, typ av diagnos och typ av läkemedel) och ska visa hur de olika faktorerna påverkar frakturrisken hos patienterna. Indexet ska kunna användas vid handläggning av den enskilda patienten, alltså vara ett stöd i arbetet med att hitta och behandla rätt patienter med läkemedel mot benskörhet. Det andra syftet är att undersöka värdet av måtten på bentäthet och benkvalitet för att förutsäga benskörhetsfrakturer.

Metoder

I projektet används patientdata från journalsystemet i Region Kalmar län från åren 2008-2019. Data från totalt cirka 46 000 deltagare ingår, varav hälften är patienter som någon gång förskrivits krampförebyggande läkemedel och den andra hälften är en matchad kontrollgrupp.

Patienterna följs från det att de kommit med i journalsystemet till dess att de får en benskörhetsfraktur, flyttar från Region Kalmar län eller avlider. Utifrån de frakturrisker, som patienter med olika faktorer har, konstrueras indexet och utifrån sambanden mellan benskörhetsrelaterade frakturer och svar från DXA och TBS skattas värdet av metoderna.

Resultat

De fem föreslagna riskfaktorerna föll alla ut som statistiskt signifikanta och användes för att skapa indexet. Hos den fjärdedelen av patienter med lägst index var risken för benskörhetsfraktur under 10 år ca 3%, medan hos fjärdedelen med högst index var motsvarande risk 27%. I aktuella riktlinjer rekommenderas sjukvården att utreda patienter med en 10-årsrisk på 15% eller mer med en bentäthetsmätning.

Vad gäller värdet av bentäthet och benkvalitet har projektet visat att både bentäthet mätt i höft och TBS mätt i ländryggen bidrar till att förutsäga benskörhetsfrakturer. Däremot bidrar inte bentätheten i ländryggen.

Projektet är en del av forskningen i forskargrupperna eHälsoinstitutet, eHealth – Improved Data to and from Patients, samt Linnaeus University Centre for Data Intensive Sciences and Applications.

Medarbetare