Projekt: Erfarenheter av Covid-19-pandemin och dess återverkningar
Projektets mål är att finna kunskap om hur närstående och personal har erfarit Covid-19 pandemin. Vilken betydelse har pandemin och restriktionerna haft och vad behöver vi ta med oss för att vara förberedda för framtida pandemier.
Fakta om projektet
Projektledare
Anna Bratt
Övriga projektmedlemmar
Anna Sandgren, Linnéuniversitetet, Viktor Carlsson och Emma Lindeblad, Region Kronoberg och Linnéuniversitetet, Ingrid Gustafsson, Högskolan i Borås och Linnéuniversitetet samt Eva Meakin, Svenska Kyrkan
Deltagande organisationer
Linnéuniversitetet, Region Kronoberg, Högskolan i Borås och Svenska Kyrkan
Tidsplan
1 september 2021–31 december 2023
Ämne
Vårdvetenskap (institutionen för hälso- och vårdvetenskap, fakulteten för hälso- och livsvetenskap)
Mer om projektet
I december 2019 upptäcktes ett nytt coronavirus SARS-CoV-2 som ger sjukdomen Covid-19. Viruset är ett av sex coronavirus som förutom däggdjur och fåglar, även drabbar människan. Spridningen av viruset globalt gick snabbt och efter några månader klassade WHO, Covid-19 som en pandemi. Det resulterade i att många länder införde restriktioner för att skydda befolkningen såsom att hålla avstånd, begränsningar av rörelsefrihet och möjligheten att samlas i grupp. I Sverige begränsades i början offentliga tillställningar och sammankomster till maximalt 500 personer som sedan ändrades till endast 8 personer, förutom vid begravning då det tilläts 20 personer.
Under pandemin har dels sjukdomsförloppet gått fort, dels har döden oftast varit helt oväntad. De restriktioner som togs fram har påverkat de närståendes möjlighet att kunna ta farväl av sina nära anhöriga men också deras möjlighet att finna socialt stöd i situationen hos familj och vänner. Det i sin tur kan ha betydelse för hur de närstående går vidare i livet efter förlusten. Tidigare forskning visar på vikten av att få ta avsked av den avlidne, delta i begravningar och minnesceremonier, för människors sorgeprocess. Frågan är om det förändras eller hur det förändras i samband med en pandemi. Det finns ett behov av att forska om de närståendes erfarenheter av att ha förlorat en nära anhörig under Covid-19 pandemin. Dels för att öka förståelsen för den närståendes situation, dels för att förstå vilket stöd de behöver och som vårdpersonal kan ge i liknande situationer i framtiden.
Pandemin har även inneburit stora förändringar för personalen inom vård och omsorg, psykiatri samt palliativ vård. Inom alla dessa områden har det varit viktigt att minska smittspridningen. Det har inneburit att vårdpersonalen har använt sig av skyddsutrustning vilket skapar en distans till den som ska vårdas. Inom alla områdena är en fysisk kontakt naturlig för att visa empati, medmänsklig värme och tröst till patienter, vilket inte har varit möjligt i samband med restriktionerna. Det kan skapa en inre konflikt hos personalen, att vilja göra men inte kunna. Internationell forskning visar på personalens ökade stress, mentala ohälsa, emotionella påfrestning och utmattning, förmåga att vårda och oron att själv bli smittad. Det finns även positiva erfarenheter som stöd, solidaritet mellan kollegor och allmänhetens uppskattning.
Emellertid finns det ett behov av forskning utifrån en svensk kontext, hur personalen upplever att arbeta på särskilt boende under Covid-19 pandemin? Hur psykiatripersonal upplevt mötet med psykiskt sjuka i samband med restriktioner i pandemin i? Vad är väsentligt för vårdpersonal när de vårdar patienter med palliativa vårdbehov under pandemin? Med vår forskning hoppas vi kunna ge kunskap som kan vara till nytta i framtiden vid liknande situationer.
Projektet är en del av forskningen i forskargruppen Centrum for interprofessionell samverkan och sambruk inom akut vård (CISA).