Projekt: Iron(wo)man
Det är välkänt att fysisk aktivitet i grund och botten är positivt för individens hälsa. Men vid någon dos av fysisk aktivitet bryts det positiva sambandet mellan ökade aktivitetsnivåer och hälsa – sambandet blir negativt. I detta projekt undersöker vi hur kroppen reagerar efter ett triathlonlopp på Ironman-distans (3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning).
Fakta om projektet
Projektledare
Patrick Bergman
Övriga projektmedlemmar
Tom Danielsson och Jonas Ahnesjö, Linnéuniversitetet; Jörg Carlsson, Linnéuniversitetet och Region Kalmar län; Lasse ten Siethoff, GIH
Ämnen
– Idrottsvetenskap och idrottsmedicin (Institutionen för idrottsvetenskap, Fakulteten för samhällsvetenskap)
– Hälsovetenskap (Institutionen för hälso- och vårdvetenskap, Fakulteten för hälso- och livsvetenskap)
Mer om projektet
Det är välkänt att fysisk aktivitet i grund och botten är positivt för individens hälsa. Men vid någon dos av fysisk aktivitet bryts det positiva sambandet mellan ökade aktivitetsnivåer och hälsa – sambandet blir negativt. Mer motion än så kan, på kort eller lång sikt, vara ohälsosamt för individen. Men var denna brytpunkt ligger eller hur extrema doser av fysisk aktivitet jämför sig med för lite fysisk aktivitet avseende sjukdomsrisk eller om män och kvinnor reagerar liknande på extrem fysisk aktivitet är i det närmaste okänt. I projektet Iron(wo)man undersöker vi hur kroppen reagerar efter ett triathlonlopp på Ironman-distans (3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning).
Fysisk aktivitet medverkar till att förebygga och behandla många av våra folksjukdomar och regelbunden fysisk aktivitet leder till ett längre och friskare liv. Men precis som för de flesta biologiska funktioner tycks det finnas en övre gräns, där för intensiv eller långvarig fysisk aktivitet leder till skador istället för fördelaktiga anpassningar.
Tidigare studier på maratonlöpare, ultralöpare och triathleter har bland annat observerat tecken på nedbrytning av hjärtmuskulatur samt försämrad hjärtfunktion motsvarande det som ses vid hjärtinfarkt. Det är dock i dagsläget mycket svårt att bedöma om dessa fynd tyder på permanent skada med negativa hälsoeffekter, eller om de är tecken på kortvariga och övergående förändringar.
I detta forskningsprogram avser vi att undersöka deltagare i Ironman (3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning) i flera delstudier. I en delstudie undersöker vi en omdebatterad fråga, nämligen om de tecknen på hjärtmuskelskada som observerats av såväl oss som andra är normala eller om de representerar sann hjärtmuskelskada. Vissa forskare hävdar att det finns direkt skadliga effekter på hjärtat och andra påstår att t ex de förhöjda värden av biomarkörer för hjärtmuskelskada står för normala processer relaterade till träning.
Ett problem är dock att de markörer som traditionellt studeras är mycket små. De kan därför läcka ut i blodet vid små och reversibla skador. I den här studien studeras en mycket större molekyl, hjärtspecifikt a-myosin (MHC-a). Om det finns förhöjda värden av det i blodet efter loppet indikerar det en stor skada på hjärtmuskulaturen och sannolikt en patologisk process.
I flera delstudier undersöker vi vilka faktorer som förklarar hjärt- och skelettmuskelnedbrytning efter loppet, med speciellt fokus på aerob kapacitet och mekanisk stress (mätt med accelerometri). Vi avser också att undersöka preventiva åtgärder för att minska hjärt- och skelettmuskelnedbrytningen som uppkommer under loppet.
På sikt ska vi genomföra epidemiologiska studier för att undersöka eventuella långtidseffekter på hälsan efter genomförandet av Ironman. Kohorten kommer att bestå av de som någon gång ställt upp i antingen Järnmannen Kalmar (som tävlingen hette innan den uppnått Ironmanstatus) eller Kalmar Ironman.
Detta forskningsprogram är nyskapande i minst tre avseende:
- studier av MHC-a
- kvantifiering av mekaniska stressen i realtid
- fokus på könsskillnader
Projektet är en del av forskningen i forskargruppen Fysisk aktivitet, friluftsliv och hälsa.