Projekt: Larmkedjans roll för förståelse och patientsäkerhet när närståendes oro ska översättas till polisiär taktik
När någon ringer 112 för att få akut hjälp till en närstående med psykisk ohälsa ska, om Polisen kopplas in, informationen passera minst två organisationer innan polispatrullen nås av den. Projektet undersöker vilka problem detta kan skapa och hur de kan överbryggas.
Fakta om projektet
Projektets fullständiga titel
Larmkedjans roll för förståelse och patientsäkerhet när närståendes oro ska översättas till polisiär taktik – en daglig visklek med höga insatser
Projektledare
Ola Kronkvist
Övriga projektmedlemmar
Ulf Andersson, Högskolan i Borås, Anders Bremer, Linnéuniversitetet, Mats Holmberg, Linnéuniversitetet, Veronika Burcar Alm, Linnéuniversitetet
Deltagande organisationer
Linnéuniversitetet, Högskolan i Borås, Region Sörmland, Polismyndigheten, SOS Alarm, Region V Götaland, Marie Cederschiöld Högskola
Finansiär
Familjen Kamprads Stiftelse
Tidsplan
1 mars 2025–29 febr 2028
Forskningsämnen
Polisiärt arbete och vårdvetenskap (institutionen för kriminologi och polisiärt arbete, fakulteten för samhällsvetenskapinstitutionen för vårdvetenskap, fakulteten för hälsa och liv)
Forskningsmiljöer
Centrum för interprofessionell samverkan och sambruk inom akut vård (CISA)
Centrum för polisforskning och utveckling (CPU)
Interprofessionell samverkan och kompetens i akutsjukvården av personer med mental ohälsa (Care-MeU)
Mer om projektet
Projektet ska generera sådan detaljerad kunskap om larmkedjans roll när Polisen ingriper vid psykisk ohälsa att såväl prioriteringar, ledningsmöjligheter, taktik, bemötande och därmed även patientsäkerhet kan påverkas i positiv riktning. Detta förväntas komma såväl ingripande poliser, larmcentral, närstående och patienter som lider av psykisk ohälsa till nytta. Med larmkedjan avses hela informationsflödet från det att någon, ofta en närstående, ringer SOS-alarm, via t.ex. sjukvårdens larmcentral och Polisens regionledningscentral till den polispatrull som ska köra till platsen och faktiskt genomföra själva ingripandet med situationsanpassat bemötande och taktik.
Ett ytterligare syfte är att skapa en konstruktiv länkning mellan CareMeU:s befintliga projekt, som är inriktade på utbildning om olika aspekter på mötet när poliser ingriper vid psykisk ohälsa, vidare till de viktiga närståendeperspektiven. Dessa är planerade att behandlas ytterligare i framtida projekt. Föreliggande projekt behandlar därför inte polisingripanden som föranletts av handräckningsbegäran.
Problematik kring taktik och bemötande accentueras i glesbygd, då polisens möjlighet att allokera resurser är mer begränsad. Framkörningstiderna är också längre och det kan ta lång tid för ytterligare patruller att komma till platsen om det behövs förstärkning.
Dessutom är tillgången till vapen per invånare betydligt högre i glesbygd (exakt och tillförlitlig statistik saknas, men slutsatser om andelen registrerade jaktvapen och jakträttigheter kopplade till markägande kan dras). Å andra sidan kan mer glesbefolkade områden med färre poliser innebära att personkännedomen är högre och att hållbara kommunikativa lösningar eftersträvas i högre utsträckning.
Projektet är en del av forskningen i forskargrupperna Centrum för polisforskning och utveckling (CPU), Centrum för interprofessionell samverkan och sambruk inom akut vård (CISA) samt är även en del av forskningen i projektet Interprofessionell samverkan och kompetens i akutsjukvården av personer med mental ohälsa (Care-MeU).