Projekt: Psykiatrisk symptombild och nivåer av aptitreglerande hormon hos svenska kvinnor med anorexi

Fakta om projektet

Projektledare
Pär Wanby
Övriga projektmedlemmar
Sofia Elm, ST-läkare barn- och ungdomsmedicin, Universitetssjukhuset i Linköping, doktorand vid institutionen för medicin och optometri, Linnéuniversitetet
Suzanne Petersson, filosofie doktor, legitimerad psykolog & legitimerad psykoterapeut, institutionen för medicin och optometri, Linnéuniversitetet, Samrehab, Region Kalmar län
Ina Marteinsdottir, professor psykiatri, Linnéuniversitetet, överläkare psykiatri, Region Kalmar län
Martin Carlsson, docent vid institutionen för medicin och optometri, Linnéuniversitetet
Lars Brudin, adjungerad professor, Universitetssjukhuset i Linköping och överläkare Fysiologiska kliniken, Region Kalmar län
Deltagande organisationer
Linnéuniversitetet; AnorexiBulimiCenter och Medicinkliniken, Region Kalmar län; Linköpings Universitet
Finansiär
Forskningsenheten Region Kalmar län; Linköpings Universitet
Tidsplan
1 jan 2022 – 31 dec 2027
Ämne
Psykologi (institutionen för psykologi, fakulteten för hälso- och livsvetenskap)

Mer om projektet

Bakgrund

Anorexia nervosa (AN) är en psykiatrisk sjukdom karaktäriserad av självsvält, en förvrängd kroppsuppfattning och överdriven upptagenhet av mat samt en låg kroppsvikt. Trots gedigen forskning kring AN och AN-behandling blir bara knappt hälften av patienterna friska, varför en större förståelse för sjukdomen och mer effektiv behandling behövs. Vid AN har en rad hormonella förändringar beskrivits, varav flertalet adaptiva i syfte möjliggöra överlevnad trots en mycket begränsat kaloriintag. Vid den delvis bortglömda studien ”The Minneota Starvation Experiment”, där 36 unga män försattes i svält, blev försökspersonerna ängsliga, ångestfyllda, depressiva, matfixerade, tvångsmässiga, samt uppvisade en förvrängd självbild och låg libido under den inducerade svälten. Ju färre kalorier de erhöll, desto mer depressions- och ångestssymptom utvecklade försökspersonerna. Då försökspersonerna återgick till ett normalt ätande, återgick de även till sitt psykiska grundtillstånd och kan därför inte sägas ha utvecklat en anorexia. Det är dock rimligt att förmoda att svält (och graden av svält) har en inverkan på symptombilden vid (AN). Vid svält stiger bland annat stresshormonen CRH och kortisol samt mättnadshormonet Protein YY (PYY), medan gonadhormonerna (östrogen och testosteron), liksom oxcytocin samt mättnadshormonet leptin sjunker.

Höga nivåer av kortisol och PYY samt låga nivåer av östrogen, testosteron, oxcytocin, och leptin har visats korrelera till grad av ångest och depressivitet. Höga nivåer av grehlin och Neuropeptid Y (NPY) har visat sig ge besatthet av mat, och PYY har även associerats med viktfobi. Förändringar i aptitreglerande hormoner som observerats under aktiv anorexisjukdom tros i hög grad vara reversibla, men bl.a. stegringen av protein YY (PYY) förefaller kvarstå efter partiell normalisering av kroppsvikten. Inte heller grehlin har visat sig vara normaliserat efter viktuppgång (9), men överlag är aptitreglerade hormoner dåligt studerade i långtidsuppföljningar av denna patientgrupp. De hormonella förändringarna har dessutom förödande effekter på skelettet med en ökad frakturrisk, både under pågående sjukdom i AN, men fr a långsiktigt. Effekter av aptitreglerande hormoner på benmodulerande celler har tidigare visats och aptireglerande hormoner tros bidra till uppkomsten av osteoporos vid AN.

Syfte

Syftet med projektet är, att i en långtidsuppföljning av patienter som diagnostiserats med AN, studera om förändringar i aptitreglerande hormoner korrelerar med självskattade psykiatriska symptom respektive fysisk aktivitet och kaloriintag, och om det finns stöd för att förändringarna är reversibla, d.v.s. normaliseras efter tillfrisknande från AN. Syftet med projektet är också att samtidigt inventera skillnader i osteoporos (och osteopeni) hos individer som tillfrisknat från AN respektive kronisiterat i sin anorexisjukdom.

Frågeställningar

1. Korrelerar nivåer av hormoner/biomarkörer till graden av självskattade psykiatriska symptom vid diagnostillfälle respektive bot?
2. Korrelerar nivåer av hormoner/biomarkörer till uppskattad fysisk aktivitet/kaloriintag?
3. Kan nivån av hormoner vid diagnostillfället respektive vid icke-utläkt sjukdom prognostisera framtida bot respektive recidiv (eller utveckling av kronisk sjukdomsbild)?
4. Finns en association mellan de studerade hormonerna/biomarkörerna och bentäthet/mikroarkitektur?

Metoder

Psykiatrisk symptombild och nivåer av aptitreglerande hormon hos svenska kvinnor med anorexi – en longitudinell associationsstudie Vid AnorexiBulimiCenter i Kalmar (ABC) tillfrågas patienter (n> 30) med nytillkommen AN om deltagande i studien. För inkluderade patienter kontrolleras rutinprover och en DXA-undersökning (Dual-energy X-ray absorptiometry) med bestämning av TBS (Trabecular Bone Score, ett mått på skelettets mikroarkitektur) genomförs, liksom en rad själv-skattningsskalor avseende bl.a. viktfobi (drive for thinness), tvångssymptom, depressivitet och ångest (Eating Disorder Inventory-3, Eating Disorder Examination-Questionnaire, Obsessive Compulsive Inventory-Revised och Montgomery-Åsberg Depression Rating Scale-Självskattning (MADRS-S) samt State-Trait Anxiety Inventory). Blodprov för en rad aptitreglerande hormoner tas (bl.a. leptin, grehlin, PYY och NPY). Samma provtagning som ovan och nämnda självskattningar genomförs vid klinisk remmission, dock vid utebliven sådan även 2 år efter inklusion i studien. Åldersmatchade blodgivarkontroller (n=30), utan tidigare anorexisjukdom rekryteras som kontrollgrupp.

Förväntat resultat/nytta för hälso- och sjukvården

Målet är att med hjälp av biokemiska markörer öka förståelsen av aptitreglerande hormoners förändringar vid AN, vid utläkning respektive kronisitering av tillståndet. På sikt skulle detta kunna underlätta identifikationen av patienter med större sannolikhet för att bli botade respektive utveckla kronisk sjukdom. Att bättre kunna prognostisera förloppet skulle kunna bidra till en förbättrad vård och behandling av denna patientkategori. Förhöjda biomarkörer hos de patienter med AN som inte botas skulle på sikt kunna bli föremål för farmakologisk intervention. Även en bättre förståelse för uppkomstmekanismerna vid osteoporos hos dessa patienter kan bidra till en bättre prediktion av vilka patienter med AN som kommer att utveckla osteoporos och i förlängningen också till förbättrade behandlingsmetoder.

Medarbetare