Projekt: Riksdagens partigrupper i förändring

Har riksdagens partigrupper i allt större utsträckning blivit mer lika varandra från slutet av 1980-talet till början av 2010-talet? Detta är den grundläggande frågeställning som forskningsprojektet Partigrupper i förändring analyserar. Internationella forskare har tidigare beskrivit detta förhållande som att partierna bildar en informell kartell. Denna ska främja redan etablerade partier, men försvåra för nya partier.

Partigrupperna är huvudaktörer i den svenska riksdagen. Flera forskningsresultat visar på en ökad betydelse av och självständighet för partigrupper i parlament, men också partiledning och partiledare, på bekostnad av partiernas medlemsorganisationer. Den ökade betydelsen av och de förändrade villkoren för parlamentariska partigrupper äger rum samtidigt som bland andra Riksbankens jubileumsfond noterar att forskningen om riksdagen avtagit. Motsvarande, hävdar vi, kan även sägas om svensk partiforskning. Det föreslagna projektet åtgärdar båda dessa brister genom att analysera förändrade villkor för partigrupperna i Sveriges riksdag.

Projektet finansieras av Riksbankens jubileumsfond och Linnéuniversitetet och involverar åtta forskare i sex delprojekt.

Projektets utgångspunkter

Ledande partiforskare menar att partierna både fått erfara och just nu står inför en drastisk förändring och utvecklas till kartellpartier. Teorin om kartellparrtier består av två inbördes relaterade hypoteser. Den första gör gällande att kartelliseringen påverkar partierna genom att medlemmar i praktiken blir bortrationaliserade. Den andra gör gällande att partier utvecklar gemensamma och högst begränsad policy.

Samtidigt som kartelltesens upphovsmän ropar efter undersökningar där deras idéer prövas ifrågasätter andra forskare samma idéer. Den empiriska forskningen om kartellpartier är dock sparsmakad. Ändå framstår idén om kartellpartiet som dominerande i dagens partiforskning som ersättare av såväl mass- som catch-all-partiet. Motorn i förändringen påstås vara partiernas ökade beroende av statligt partistöd för att bedriva politik och av massmedia för politisk kommunikation samt förändringar i samhället som innebär att partiernas frihetsgrader att bedriva politik upplevs som allt mindre.

Den mest centrala förändring som förespeglas de allt viktigare partigrupperna är att de blir mer och mer lika varandra. Omvandlingstrycket på riksdagens partigrupper ska enligt dessa partiforskare innebära en nivellering av skillnader mellan partigruppernas sätt att bedriva politik. Detta, menar vi, bör då avspeglas på partigruppernas rekrytering och professionalisering, konsensussökande och avpolitisering av policyområden, politisk kommunikation, partigruppens kultur, inlemning av nya grupper (som kvinnor) av politiker samt till och med synen på vad som är god politisk representation och demokrati. Frågan är om partigruppernas ökade betydelse inom politiken även innebär en likriktning av deras sätt att bedriva politik?

Om kartellpartiteorin

Enligt teorin om kartellpartier har politiska partier i avancerade demokratier förändrats genom ett visst mönster: från masspartier (eller imitationer därav), via catch-all-partier, till kartellpartier. I detta mönster ingår att partiernas mål har förändrats från att i demokratins barndom ha försökt att genom politiska program om framtiden mobilisera väljare utifrån vilken samhällsgrupp de tillhörde, via ett ökat fokus på allmän röstmaximering utan större hänsyn till samhällsgrupper där väljarnas uppgift var att utvärdera partiledare och vad som ägt rum under den gångna mandatperioden till frågor om kompetens, prestationer och partiledares trovärdighet som representanter för och förvaltare av statsmakten. Till skillnad från framförallt masspartiet – vars ideal innebar att partierna anpassade sig till olika samhällsgrupper med olika intressen – innebär teorin om kartellpartier att partierna påverkas av samma egenskaper – statligt partistöd, massmedia, internationalisering – istället för olika.

För det första menar upphovsmännen till kartellpartiteorin att partiernas roll som representanter för det civila samhället minskat och ersatts av ett ökat beroende av staten så till den grad att de menar att partier är en del av staten. Den främsta indikatorn på partiernas minskade roll i det civila samhället är deras stora medlemstapp. För partierna innebär det att medlemsorganisationen minskar i inflytande då partiets finansiering via medlemsavgifter och frivilligt partiarbete minskar. Istället, för det andra, finansieras partierna i allt högre grad av statligt partistöd: det stöd som ges till politiska partier genom parlamentariska budgetbeslut. Det bekostar en ökad professionalisering av partiarbetet och kommunikation via massmedier. Till skillnad från medlemsbaserad ekonomi har en övervägande partifinansiering av staten sitt ursprung i beslut som fattas av partigrupperna i riksdagen (motsvarande beslut på lokal nivå fattas i kommuner och landsting), inte i partiernas medlemsorganisationer. Enligt kartellpartiteorin har detta resulterat i att det partiinterna inflytande har minskat för medlemsorganisationen till förmån för partigruppen vars finansiella och personella resurser har ökat.

Utvecklandet av kartellpartier ska, enligt denna teori, innebära att partigrupperna i riksdagen – och partierna i sin helhet – blir allt mer lika varandra. Internationaliseringen och den globala marknaden minskar möjligheterna att fatta nationellt avvikande beslut. Medialiseringen av politiken med en anpassning till medielogik istället för ideologilogik, beroendet av statligt partistöd, partiernas professionalisering och maktförskjutning till parlamentariska partigrupper och deras möjligheter att själva fatta beslut som påverkar den egna verksamheten är gemensam för alla partigrupper. Därmed har partierna och deras grupper i parlamentet gått från att vara beroende av olika samhällsgrupper – som masspartiet var – till att ha ett gemensamt beroende av staten och massmedia. Detta bör innebära – allt annat lika – att likheten mellan riksdagens partigrupper ökar. 

Delprojekt

Publikationer