Sverige tappar innovatörerna

(Debattartikel SvD 3 maj)
Ingenjörskonst och affärskunnande har tagit Sverige till den ekonomiska världseliten. Många stora svenska företag har byggts av människor som utbildats vid svenska lärosäten och ofta är det forskningsprojekt som utgjort grunden till företagen.
Detta har varit en viktig motor i svenskt näringsliv i mer än ett sekel.
Nu riskerar denna utveckling att brytas.

Med utgångspunkt från svenska lärosäten har det skapats många tusentals arbetstillfällen. Ett aktuellt exempel är radiotekniken Bluetooth, som hade sitt ursprung i forskning vid Lunds tekniska universitet och som i dag kopplar ihop flera miljarder smartphones, surfplattor, klockor, kameror och andra produkter med varandra. Ett annat är Volumental, ett företag som har tagit fram tjänster och produkter för scanning och modellering i 3D. Företaget grundades 2012 av tre KTH-forskare och en extern entreprenör. Det har i dag vuxit till drygt 20 medarbetare och förra året utsågs det till "Årets hetaste startup" av tidskriften Wired. Det finns många fler och det sjuder av goda idéer och forskningsresultat över hela landet, som kan växa till nya tillväxtföretag.

Nu riskerar denna utveckling att brytas, trots att vi i Sverige fortfarande satsar mycket både på forskning och på utbildning av studenter som kan bygga företag baserade på deras idéer och arbete. Vi riskerar också att utvecklingen blir alltmer diskriminerande, så att bara de som har framgångsrika familjer och starka nätverk kan bli framgångsrika som entreprenörer.

En orsak är att konkurrensen i dag är stenhård. Därför kvävs ett omfattande arbete innan idén lanseras, så att bland annat nödvändiga patentskydd kan säkras innan marknadsintroduktion. En annan orsak är att många duktiga innovatörer saknar tillräcklig egen kraft och förmåga att göra det som krävs. Dessa innovatörer, i form av lärosätenas forskare, behöver främst ha fokus på just sin forskning och få hjälp av kunnigt affärsfolk med marknadsanalys, jakt på partners, finansiärer och andra kommersiella frågor.

Regeringen har nyligen presenterat propositionen "Staten och kapitalet" med syfte att strukturera upp och omfördela statliga riskkapitalresurser till faser och segment där marknadens utvecklingskapital inte når fram. Det är ett steg i rätt riktning men saknar lösningar för just den tidiga fas som den adresserar och där det råder akut kapitalbrist sett till behoven. Behovet av innovationsstöd i de allra tidigaste faserna lämnas i stort sett helt därhän.

En av de sex påtänkta fonderna i propositionen om det nya Fondinvest AB är en såddfond och det är det närmaste vi kommer de tidiga faserna. Men nycklarna finns på våra lärosäten och investeringarna skulle bli långt mer träffsäkra om vi fick ansvara för dessa tidiga investeringar. Här finns den kompetens som krävs för att förstå vilka idéer som kan bli kommersiella framgångar. De holdingbolag som finns ute på lärosätena, vars uppgift detta är, har svultits på kapitaltillförsel från sin ägare, staten, och saknar i dag möjligheter att göra de satsningar som krävs för att de fruktbara idéerna ska få mogna till företag som sedan kan få finansiering av riskkapitalbolag, affärsänglar, storföretag eller rentav börsen.

Den samlade bedömningen från holdingbolagen är att det årligen finns ett kapitalbehov till 50–70 investeringar på upp till 2 miljoner kronor per nytt projekt eller företag. Det baseras på ett totalt idéflöde på cirka 2 200 idéer och projekt från lärosätenas innovationskontor, varav omkring en av 20 motiverar investering. Vi menar att det är nödvändigt att 500 miljoner av de 8 miljarder kronor som regeringen har beräknat att använda till den i propositionen föreslagna fondstrukturen används i dessa mycket tidiga faser. Det motsvarar drygt 6 procent.

En naturlig fråga som uppstår är givetvis om det inte finns privat kapital till dessa lukrativa investeringar. Varför måste staten och därmed skattebetalarna ta en risk som i slutändan berikar ägarna till dem som tar stafettpinnen efter oss?

Det är bara vi som verkar på den arena som har möjligheten att med något så när stor säkerhet tidigt identifiera de människor och idéer som har potential. Att ta en idé för tidigt till kapitalmarknaden är som att en okänd författare vänder sig till ett förlag med en idé till en oskriven bok. Om idén är bra kanske förlaget beslutar att ge ut boken – skriven av en mer etablerad författare. Vi jobbar nära idégivarna och vi vet vilka av dem som både har bra idéer och förmåga att utveckla dem till färdiga företag. Vi vet att bara ungefär ett av 40 projekt klarar det kravet och vi vet det tidigt. När det första bygget är på plats, med startfinansiering, aktieägaravtal, marknadsanalys, genomförandeanalys, marknadskontakter och tidiga kundkontakter, så är det dags att gå vidare till nästa steg. För att använda liknelsen om författaren: det finns ett färdigt manus för förlaget att ta ställning till.

Innovationskontoren på lärosätena har en annan viktig uppgift i denna process. Det är där våra studenter och forskare lär sig att stöpa om sina innovativa projekt till kommersialiserbara produkter, tjänster och affärskoncept. Vad de däremot inte kan göra är att med delägandet som utgångspunkt bygga flygfärdiga och välstrukturerade företag. Vi vet att de som sedan tar stafettpinnen efter oss kräver ordning och reda i företaget. Erfarenheten ger oss rätt. Vi ser att det är svårt att hitta finansiärer till idéer och projekt i tidiga faser. Vi ser hur projekten skrumpnar bort av kapitalbrist. Det är den som kan finansiera upp och utveckla idén till ett färdigt företag och ta det till marknaden som får skörda frukterna av den.

Det finns ett annat viktigt perspektiv på detta. Studenter och forskare som inte har de rätta nätverken i Sverige, som inte har kapitalstarka familjer i ryggen eller som är den första generationen som skaffar sig en högre utbildning eller forskarkarriär, har ofta svårt att hitta riskvilligt startkapital ur den krets som kallas "friends, fools and family". De behöver en neutral part som bara tar ställning till deras idéer och arbete, utan att bry sig om deras bakgrund. Holdingbolagens insatser blir en rättvisefråga, samtidigt som den gynnar samhällsutvecklingen.

Vi i styrelsen för Föreningen Universitetsholdingbolag i Sverige, FUHS, förväntar oss att regeringen mot denna bakgrund tillför tillräckligt kapital till lärosätenas holdingbolag, så att de kan fullgöra den uppgift de fick när de fick sin nuvarande form redan år 1998. Om avkastningen återinvesteras i nya projekt kan det skapa en positiv spiral som möjliggör fler och större investeringar i tidiga faser, något som kan stimulera fler duktiga innovatörer att stanna i Sverige, eller rentav söka sig hit, för att skapa svenska företag och jobb av sina idéer.

Styrelsen för Föreningen Universitetsholdingbolag i Sverige (FUHS)
Linus Wiebe , vd för Lunds universitets holdingbolag
Lisa Ericsson, vd för Kungliga Tekniska Högskolans holdingbolag
Agneta Marell, ordförande Umeå universitets holdingbolag
Johan Lilliencreutz, vd Linköpings universitets holdingbolag
Emma Hermansson, vd Linnéuniversitetets holdingbolag