Ny professor vill använda sin forskning som samhällelig drivkraft

Stina Ericssons forskning undersöker hur vi människor pratar med varandra och hur exempelvis bilder, texter, pekplattor och olika objekt fungerar i samtal. I ett nyligen avslutat forskningsprojekt, "Pappa, pappa, barn", utvecklade hon en app för pekplattor för att samla in samtal mellan barn och föräldrar om familj och relationer. I projektet undersökte Stina Ericsson hur barnen och föräldrarna i samspel med pekplattan framställde genus, sexuell identitet och familj. Hon har också, tillsammans med en rad andra forskare, utvecklat en talande och lekande robot för barn med funktionsnedsättning, kallad LekBot, och analyserat barns interaktioner med roboten.

Just nu arbetar Stina Ericsson med ett forskningsprojekt där hon tillsammans med forskarkollegor bygger och analyserar ett kommunikationsstöd för barnmorskor och arabisktalande, gravida kvinnor i svensk mödrahälsovård. Målet med forskningen är att förbättra patientsäkerhet genom att använda normkritiska perspektiv i kombination med en innovativ design. Framöver hoppas Stina Ericsson kunna fortsätta att undersöka människors interaktion och utveckla nya metoder för att undersöka denna.
− Jag hoppas min forskning ska kunna ge oss ökad kunskap om mänskligt språkbruk och att den har betydelse för världen utanför universitetet.

Vad är det mest spännande med att ha blivit utnämnd till professor vid Linnéuniversitetet?
− Det är spännande att ha blivit professor på ett nyfiket och engagerat universitet. Som professor ser jag fram emot att få vara ett stöd för kollegor på nya sätt och att på andra sätt än tidigare kunna använda min forskning som en samhällelig drivkraft.