Dagmars forskning tecknar bilden av Elin Wägner som filmskapare
Dagmar Brunow, lektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, har i samverkan med Nordic Women in Film, Svenska Filminstitutet och Elin Wägner-sällskapet bidragit till att lyfta fram kvinnor bakom filmkameran, med ambitionen att ge en annan bild av den mansdominerande filmhistorien. Hon har tagit avstamp i Elin Wägners filmskapande – och ger bilden av en författare som var mer än just en författare.
Det började med en förfrågan från Cinemateket i Stockholm om att introducera en filmvisning av Åsa Hanna, filmatiseringen från 1946 av Elin Wägners roman med samma namn. Elin Wägner hade bistått Barbro Alving (Bang) i manusarbetet. Dagmar intresserade sig för deras samarbete, och började forska kring olika manusversioner, och fram trädde en ny bild av författaren Elin Wägner.
– Vi vet att Selma Lagerlöfs litteratur har filmatiserats, och bilden har länge varit att hon var en av få bland de kvinnliga författarna som var intresserad av det nya filmmediet. Men Elin Wägner har spelat, skrivit manus och hennes romaner har filmatiserats. Hon var involverad i filmskapandet på många olika sätt, och det har ingen skrivit om tidigare; bilden av Wägner har hittills varit präglad av litteraturvetenskapen, säger Dagmar Brunow.
Tidigare har historisk filmvetenskaplig forskning om kvinnor tenderat att fokusera på kvinnlig stumfilm eller 1970-talsfilm, och kvinnorna i filmbranschen under 1930- och 1940-talet har ofta glömts bort. Men det finns exempel på samarbeten, som Wägner och Bang. Att se filmskapande som en kollektiv process och som en del av ett kvinnligt nätverk, är dessutom ett sätt att komma förbi bilden av det ensamma manliga geniet, menar Dagmar.
– Filmvetenskapen kan bidra till en omskrivning av den tidigare mansdominerade historieskrivningen, och visa kvinnliga regissörers och manusförfattares insatser i filmhistorien. Kvinnorepresentationen i film har länge varit stereotyp, och är det fortfarande. Forskningen har visat att kvinnliga manusförfattare brukar gestalta mer komplexa kvinnofigurer, och det visar vikten av att utforska till exempel filmskapandet kring Wägners texter.
Några av de filmer som Dagmar har studerat gick på biograf på 1920- och 1930-talet, och har sedan dess inte visats för allmänheten. Det är först nu, tack vare digitaliseringen av filmerna och Cinematekets visningar, som de kan tillgängliggöras på nytt. Ett arbete Dagmar också är delaktig i – och som bidrar till att fler kan se filmerna.
– På den analoga tiden var arkiverade filmkopior inte tillgängliga för allmänheten, enbart för forskare! Det har blivit enklare för oss forskare, men också för våra studenter; att vi nu kan visa filmerna öppnar möjligheter för dem själva att forska om kvinnor bakom filmkameran, säger Dagmar.
Dagmar vill genom sin forskning tillgängliggöra filmarvet av en kulturkvinna som än i dag är aktuell – något som inte hade varit möjligt utan samarbetet, menar Dagmar.
– Det som är spännande är att det här är samverkan mellan ett litterärt sällskap, ett filminstitut och spetsforskningscentret för intermediala studier vid Linnéuniversitetet. Vi kompletterar varandra, och erbjuder olika publikationskanaler som riktar sig till allmänheten, så att fler kan ta del av filmarvet.
Läs mer
Nordic Women in Film: Elin Wägner och filmen
Bild: Norrtullsligan (1923)