kvinnor arbetar i fabrik

Klädfabrik i Minnesota ger nytt perspektiv på Amerikautvandringen

Historikern Lars Olssons nya bok Women’s Work and Politics in WW1 America (Palgrave Macmillan, New York) handlar om USA:s största klädfabrik och den i särklass största arbetsplatsen för kvinnor i Minnesota i början av 1900-talet.

De flesta industriarbetarna i Minnesota var män, men de angloamerikanska direktörerna i Mungsingwear Inc. såg möjligheterna att tjäna pengar på att sätta kvinnor i arbete. 1918 arbetade cirka 2 600 kvinnor med att tillverka underkläder, som företaget sålde på kontrakt till den amerikanska krigsmakten. Mer än 400 hade svensk bakgrund, och de utgjorde, efter amerikanskorna, den största gruppen av 30 nationaliteter.

Ägarna gjorde enorma vinster, medan en tredjedel av kvinnorna endast tjänade ihop till existensminimum om 10 dollar i veckan eller mindre. De flesta var ogifta, men även gifta och frånskilda samt krigsänkor arbetade där. Hälften av de ogifta kvinnorna bodde hemma, och många andra delade ett, ofta uselt, hyresrum. Frivilligorganisationer som KFUK och Women's Welfare League samarbetade med företagsledningen för att kvinnorna inte skulle "go wrong" och hamna i prostitution, som var utbredd i Minneapolis.

Före USA:s inträde i kriget 1917 utvecklade företagsledningen ett välfärdsprogram för att minska den stora omsättningen av arbetskraft, vilken berodde på att arbetet var både lågavlönat och monotont. Företaget var troligtvis det första i USA, som utvecklade ett välfärdsprogram för att knyta kvinnor till sig. Detta omfattade bonus till dem som stannade kvar vid företaget, sjuk- och tandvård i fabriken så att de anställda inte skulle behöva vara borta från arbetet mer än nödvändigt, en cafeteria så att de inte skulle behöva äta lunch på stan och riskera att komma för sent till eftermiddagspasset, och ett bibliotek.

– Genom att använda både morot och piska lyckades företagsledningen hålla fackföreningsrörelsen utanför företaget, och försöken att strejka och bilda fackförening misslyckades: De anställda fick höra att de tillhörde "the Big Munsingwear Family", säger Lars Olsson, professor emeritus i historia vid Linnéuniversitetet.

Personaltidningen viktig för att knyta kvinnorna till företaget

Efter USA:s inträde i kriget mot Tyskland, vidgades den ideologiska propagandan. Familjemetaforen kompletterade med en intensiv kampanj för att göra alla invandrare till lojala "amerikaner" och få dem att delta i företagets kurser i engelska och medborgarskap.

Företagsledningen stödde USA:s inträde i kriget mot Tyskland, något som inte var självklart i Minnesota med så många tyska och skandinaviska invandrare. Genom personaltidningen Munsingwear News försäkrade ledningen att kvinnorna var oerhört viktiga för de amerikanska krigsansträngningarna. Ledningen utnyttjade anglo-amerikaniseringspropagandan för att få dem att arbeta ännu hårdare på Camp Munsingwear. Företagets vd försäkrade aktieägarna, men inte de anställda, att företaget gjorde Business Better than Usual under kriget.

– För att förstärka lojaliteten med företaget utnyttjade ledningen rasistiska fördomar bland de anställda. Några anställda uppträdde svartmålade i ansiktet (black-facing) och underhöll de andra på kabaréer (mixed minstrels) med grova rasistiska stereotyper som skulle uppfattas som skämt. Motsättningar mellan gamla och nya invandrargrupper, exempelvis svenskar och italienare, skulle undanröjas genom det gemensamma vita förlöjligandet av afroamerikaner, säger Lars.

Om boken

Boken är ett pionjärarbete genom sitt fokus på kvinnors medverkan i de amerikanska krigsansträngningarna under första världskriget och genom att den uppmärksammar företagets välfärdsanordningar i ett företag med mest kvinnor. Den ger helt nya perspektiv på arbetsförhållandena för svenska och andra invandrarkvinnor från Europa i det nya landet.

Kontakt
Lars Olsson, professor emeritus i historia, lars.olsson@lnu.se, telefon 070–347 71 95