Västerländskt synsätt dominerar livsberättelser från Sydafrika

Jenny Siméus avhandling Black Lives, White Quotation Marks: Textual Constructions of Selfhood in South African Multivoiced Life Writing undersöker hur ”jaget” är textuellt skapat i sydafrikanska livsberättelser där mer än en berättarröst närvarar i texten. Texterna är publicerade mellan 1978 och 2009 – alltså både under och efter apartheid. Jenny kommer fram till att texterna präglas av ett västerländskt sätt att berätta – att berättelserna omges av ”vita citationstecken”.

Personerna vars livsberättelser Jenny Siméus har undersökt är mörkhyade, ofta fattiga människor med liten eller ingen utbildningsbakgrund, medan de som skrivit eller utformat böckerna är ekonomiskt och socialt priviligierade, välutbildade vita personer som har haft stort inflytande över hur de mörkhyade personernas "jag" presenteras i texterna.

– Detta är särskilt viktigt i en sydafrikansk kontext då apartheid officiellt sett tog slut 1994. I praktiken finns det stora ekonomiska och sociala klyftor kvar i Sydafrika, mellan vita och mörkhyade, och man kan säga att slutet på apartheid är en process som fortfarande pågår, säger Jenny Siméus.

"Vita citationstecken" präglar texterna

Några av texterna är skrivna i nära samarbete mellan en person som berättar sin livshistoria och en annan person som skriver ner den, medan andra texter är mer biografiskt skrivna utan så mycket aktivt samarbete mellan den som skriver och den som texten handlar om. Jenny kom genom en postkolonial analys fram till att de ojämlika maktförhållandena mellan de som har berättat och de som har skrivit ned, medför att berättelserna om de mörkhyade personernas liv omges av något hon kallar "white quotation marks", på svenska "vita citationstecken".

– Med uttrycket syftar jag på ett visst västerländskt synsätt på "jaget" och på självbiografiskt berättande. Detta synsätt är rotat i språket (hur man talar och tänker om "jaget"), rasrelaterade fördomar, samt västerländska förväntningar på hur berättande och berättelser bör utformas, säger Jenny.

Ett exempel på "vita citationstecken" är att synen på "jaget" ofta karaktäriseras av att det ses som något som finns inom oss och som är individuellt. I många afrikanska kulturer är det vanligt att "jaget" ses som något gemensamt; du är ett "jag" genom andra och din relation till dem, till exempel familj, vänner och samhället.

– I texterna som jag har undersökt skrivs "jaget" utan undantag eller tydliga diskussioner fram på det västerländska sättet. Det har varit väldigt spännande att sätta sig in i ett helt annorlunda synsätt på vad "jaget" är och hur man kan tänka kring detta, säger Jenny.

Vems livsberättelse?

I dag är det väldigt vanligt med livsberättelser av olika slag, till exempel självbiografier, biografier, dokumentärer eller reality-tv. Dessa berättelser och de "jag" som presenteras i dem är just konstruktioner och inte "verklighet": någon har skrivit eller producerat dessa berättelser, och de är ofta utformade eller regisserade i första hand för att tilltala oss som läsare eller tittare snarare än att vara "sanna", menar Jenny.

– Livsberättelser uppstår i ett sammanhang och utformas för en viss publik. Det är viktigt att bära med sig detta när man läser eller tittar på livsberättelser av olika slag.