Så anpassades Sveriges säkerhetspolitik under 1900-talet efter tre världskonflikter
Småstater är med om olika öden såväl under som efter stora konflikter. En aktuell fråga är ifall småstater enbart är fast i en strukturell världsordning eller om de är aktörer i sin egen rätt på världsarenan. Patric Lindgrens avhandling i statsvetenskap har som syfte att förklara hur Sveriges säkerhetspolitik anpassats till nya förutsättningar efter stora konflikter under 1900-talet.
I avhandlingen undersöker Patric Lindgren tre post-konfliktperioder; efter första världskriget, efter andra världskriget och efter kalla kriget. I varje period analyseras ett utrikespolitiskt initiativ, en anslutning till en internationell organisation och ett försvarsbeslut.
Post-konfliktperioderna utgör brytningstider vilka erbjuder öppningar för att observera, analysera och förklara hur centralt placerade politiker, och deras partier, tolkar och eftersträvar särskilda säkerhetspolitiska utvecklingar.
– Sverige gjorde till exempel anspråk på att vara neutralt i de båda världskrigen och under det kalla kriget. Även om detta anspråk har ifrågasatts var ställningstagandet, tillsammans med andra säkerhetspolitiska aspekter, inte självklart i de omedelbara perioderna efter respektive konflikt, säger Patric Lindgren.
De huvudsakliga slutsatserna av undersökningarna är att småstater, som Sverige, både är begränsade i sina utrikes- och säkerhetspolitiska möjligheter och samtidigt kan använda samma strukturer för att tillgodose sina intressen. Tiden är en nyckelfaktor för att småstater ska kunna ändra sina säkerhetspolitiska förutsättningar. I det svenska fallet tycks det över tid finnas en ständig spänning mellan en idealistiskt dominerad och en realistiskt dominerad politik, när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Idealismen tycks också ha fått ökad betydelse i den senare perioden. En annan intressant slutsats är att små stater i tider med viss maktvakuum kan spela en mer betydande roll i den internationella politiken, särskilt i de närliggande regionerna.
För att analysera och förklara hur småstater positionerar sig efter världskonflikterna använde sig Patric Lindgren av en analytisk fyrfältsmatris. Modellen är konstruerad genom en kombination av de motstående teorierna om internationell politik; realism och idealism, kombinerad med aktör- och strukturperspektiv. Med hjälp av matrisen förklarar han hur småstater positionerar sig i tre nivåer; under nio empiriska fall, i de tre post-konfliktperioderna och alla tre perioder sammantaget.