granskog

Trädsvampars doft påverkar granbarkborrarnas angrepp

Professor Rikard Unelius vid Linnéuniversitetet har tillsammans med forskarkollegor studerat det ekologiska samspelet mellan granen, granbarkborren och de grandödande svampar som sprids med granbarkborren. De har nu funnit att barkborrarnas egna signalsubstanser (feromoner) produceras av dessa svampar. Feromoner är doftämnen som fungerar som kemiska signaler mellan individer av samma art.

Den stora granbarkborren (Ips typographus) åstadkommer stor skada och ekonomiska förluster vid återkommande utbrott i granskog över hela Eurasien. Barkborrarnas luktsinne hjälper dem att orientera sig i sin omgivning, hitta rätt sorts skog och lokalisera artfränder som attackerar granar, så att massattacker koordineras. Barkborrarna för med sig symbiotiska svampar, som inte kan sprida sig utan barkborrens hjälp. Svamparna kan inte komma in i träden utan granbarkborren och granbarkborren drunknar ofta i kådan om inte kådflödet hämmas av svamparnas tillväxt i trädens kärlsystem.

Förutom att de symbiotiska svampar producerar en signalsubstans som man anser är barkborrreferomon har forskarna även upptäckt att svamparna producerar ett antal ämnen som är frånstötande för granbarkborren. Dessa ämnen har tidigare hittats i icke-värdväxter och deras signalverkan har tolkats som en signal om att granbarkborren har landat på fel sorts värdträd, men det skulle i själva verket kunna vara en svampdoft som ger signal om hur långt ett anfall av barkborrar har kommit på en gran. En anländande barkborrehona kan då på långt håll avgöra om hon kommer till ett fullbelagt träd och, i så fall, bör flyga vidare. 

– Denna forskning kommer förmodligen revidera förståelsen av den kemiska kommunikationen mellan barkborrar/grandödande svampar/granar genom att visa svamprikets betydelse, säger Rikard Unelius. Påvisandet att barkborreferomon bildas av svampar utgör en första del i en ny teori om varför dessa substanser tillverkas parallellt av båda organismerna.

Forskarna ställs nu inför två nya frågor: Är produktionen av barkborreferomoner av vissa symbiotiska svampar en allmän trend hos barkborrar? Är det till och med så att detta fenomen finns även inom andra ekosystem?

Kunskaper om hur barkborrarna, deras värdträd och de träddödande svamparna kommunicerar genom dofter skulle kunna komma till användning i framtida skydd av skogar, och skulle potentiellt kunna användas till miljövänligt skydd av granar.

– En första tillämpning av resultaten finns i förbättrade feromonbeten om det går att hitta lockande dofter som kan som kan förstärka feromonfällorna, säger Rikard Unelius. En annan effekt skulle kunna vara att nya, billigare och effektivare ämnen som är frånstötande för barkborrar skulle kunna bli en del i arsenalen av det europeiska skogsskyddet. I USA har man redan med hjälp av ett frånstötande ämne (verbenon) framgångsrikt lyckats skydda skogspartier från angrepp av en viss barkborre, så denna giftfria metod är inte orealistisk, avslutar han.

Artikeln “Convergent evolution of semiochemicals across Kingdoms: bark beetles and their fungal symbionts” är publicerad i Microbial Ecology (The ISME Journal). och finns att läsa i sin helhet här: https://www.nature.com/articles/s41396-019-0370-7 Forskarna bakom artikeln kommer från Australien, Norge samt från Kungliga Tekniska Högskolan och Linnéuniversitetet.

Kontakt

Rikard Unelius, professor i organisk kemi, telefon 070-810 15 14, mejl rikard.unelius@lnu.se
Annika Sand, pressansvarig, telefon 076-830 01 05, mejl annika.sand@lnu.se