Forskaren som skrev en deckare för att nå ut med sitt budskap

En person skjuts i sin säng på en isolerad ö i Karlskronas skärgård. När polisen anländer vet de att mördaren är en av de tio personer som finns kvar på ön. Men vem? Och vad är motivet?

Det är innehållet i Rickard Ulmestigs senaste publikation, Schackspelet. Rickard är docent i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, men publikationen är inte någon forskningsartikel, inte något kapitel i en vetenskaplig antologi, inte något konferensbidrag – utan en klassisk pusseldeckare.

– När man forskar praktiskt, och det gör ju vi inom socialt arbete, är det väldigt komplext att samverka med det omgivande samhället. Jag tycker det är viktigt att få ut mina forskningsresultat och lägger mycket tid på samverkan, är ute och föreläser och annat. Samtidigt känner jag en frustration över att nå ut och så; hur svårt det är.

OM KONTRAKTET MED LÄSAREN

– När jag skriver en pusseldeckare har jag, tänker jag, ett kontrakt med läsaren. När du har läst boken, när du kommer till den sista punkten, då måste du förstå hur allting hänger ihop. Jag blir själv helt frustrerad över saker som ”jag fattar inte hur den personen kunde dyka upp där”. Att detaljer ska stämma har jag varit på gränsen till manisk med.

– Det kan ju verka ganska enkelt, men varje gång man skriver om nånting flyttar man ju text. Plötsligt, tjugo sidor senare, frågar en person som var på mordplatsen nånting som om personen inte varit där.

– Att skriva en deckare var ett sätt att försöka kommunicera med mänskor som normalt inte är så intresserade av forskning. För det är en deckare, inte en forskningsrapport som är maskerad till deckare. Jag försöker vara oerhört lojal mot genren!

Anledningen till att Rickard valde just denna genre är – precis som en pusseldeckare ska vara – fullständigt logisk.

– Jag läser mycket deckare själv, så jag tänkte att en första bok är bra att skriva i en genre som man känner. Schackspelet är skriven under en femårsperiod, men huvuddelen av historien har jag nog haft i huvet under tio år innan jag började skriva.

Ett tydligt budskap

Många deckare skrivs för att underhålla, eller rentav tjäna pengar. Rickard är tydlig med att han har ett budskap i sin deckardebut.

– Det har jag! Ett budskap som handlar om makt och byråkrati, om vikten av att inte sätta sig över lagen och om att lagen ska vara lika för alla.

Där tar Rickard sin utgångspunkt i sin forskning inom bland annat kommunal arbetsmarknadspolitik och handläggning av ekonomiskt bistånd. De människor i utsatta situationer som han vanligen har i fokus blir ofta hanterade med andra utgångspunkter än vi andra. Man ställer krav på en socialbidragstagare som man aldrig skulle ställa på dem som har a-kassa eller sjukpenning. Det är alltså en svag och förhållandevis maktlös grupp, menar han.

– Min bok och min forskning har gemensamma kunskapsmässiga utgångspunkter. Min syn på människan och samhället präglar både forskningen och boken.

Makt, klass och genus

En av de saker Rickard ägnar sig mycket åt är kategoriseringar, berättar han.

– Kategorisering handlar ju om maktteori, att makt kan skapas genom att vi sätter vissa mänskor i fack eller kategorier. Vita medelålders män eller invandrare eller ungdomar eller dyslektiker eller socialbidragstagare. När vi gör det får vi en hel maktsfär, och vi tycker att vi vet och kan och förstår saker genom att tillskriva enskilda mänskor de egenskaper som kategorin har.

Makt är alltså ett område som Rickard ”leker med”, som han uttrycker det, såväl i deckaren som i sitt jobb som forskare. Han arbetar också med klass, ett begrepp som ständigt är närvarande om man forskar om människor som har det sämre ställt. Ett tredje område som återkommer i både boken och forskningen är genus – han har även forskat om våld i nära relationer.

OM HUR RICKARDS VETENSKAPLIGA SYNSÄTT PÅVERKAT BOKEN

– Det har nog påverkat att jag har skrivit om boken gång på gång. Det är fjortonde versionen jag publicerar. Jag började skriva som en forskare. Först sa jag nånting om själva forskningsproblemet, i det här fallet morden. Sen nånting om bakgrund och sammanhang, då presenterade jag byn och de olika huvudpersonerna. Och sen började storyn på sidan sextio eller nånting. Men det är ju naturligtvis ett helt horribelt sätt att skriva en deckare på! Så jag har fått skriva om den många gånger. Nu är den, vad ska jag säga, mer traditionell, så på det sättet har jag nog påverkats.

– Plotten växer ju också. Det är inte så att jag har haft en färdig plott och sedan skrivit om den alla de här gångerna, utan plotten har ju liksom tätnat. Jag har fått ha tidsscheman och geografiska scheman över var folk befinner sig. Där har jag nog haft nytta av systematiken som man som forskare har.

Friare att skriva deckare

Vad är då den största skillnaden mellan att skriva en deckare och att skriva vetenskapligt?

– Skillnaden är att det är friare. Det är stimulerande på ett annat sätt. Det handlar också om att ha fantasi och det handlar om såna saker som forskningen i och för sig delvis kan göra, men inte på samma sätt.

Rickard refererar till de projekt man som forskare söker pengar till. Visst har man handlingsfrihet, men det finns ramar och förväntningar hos uppdragsgivaren, och det är därmed mycket mer styrt.

– Om forskningen mer handlar om att förstå och analysera samhället, handlar ju deckare mer om att skapa ett, inte samhälle, men en plats och personer och ett sammanhang.

En intellektuell utmaning

Trots att genrerna är så vitt skilda ser Rickard Ulmestig även många likheter mellan att skriva en pusseldeckare och att skriva vetenskapligt.

– Du har den intellektuella utmaningen. Allt måste stämma i deckaren. Likadant är det med forskningen. Jag måste vara trogen min empiri, vara ärlig med vad jag ser, inte dra slutsatser som jag inte har belägg för och så. Så det finns nåt i systematiken, i noggrannheten, men faktiskt också i den intellektuella utmaningen att se samband; att få saker att hänga ihop och så.

– Och bådadera, måste jag säga, är lika kul. Det är väldigt kul att skriva både forskning och deckare!