Hoppande öring

Fritt flödande vattendrag är viktigare för hälsosamma fiskbestånd än man tidigare trott

Populationer av öring är både talrikare och stabilare där strömsträckorna i vattendrag är stora och väl förbundna med varandra. Det visar en ny forskningsrapport från Linnéuniversitetet vars resultat kan bidra till att restaureringar av bäckar, åar och älvar blir mer framgångsrika.

Öringen (Salmo trutta) är en socioekonomiskt och ekologiskt viktig laxfisk som finns över hela Sverige och stora delar av världen. Öringen är mycket anpassningsbar och förekommer både i bäckar, åar, sjöar och i havet. Något som kännetecknar alla öringbestånd är deras krav på strömmande vatten, dels för själva leken och dels som uppväxtlokal för ynglen.

I forskningsrapporten, som nyligen publicerades i tidskriften Proceedings of Royal Society B – Biological Sciences, visar forskargruppen från Linnéuniversitetet att både strömsträckornas storlek och närheten till andra strömsträckor har betydande positiva effekter för den populära sport- och matfisken.

Mänskliga aktiviteter med stora negativa konskvenser

­– Exploatering och klimatförändringar kan vara förödande för den biologiska mångfalden. Kunskap om hur levnadsbetingelserna för olika arter kan förbättras är därför viktig. Tyvärr har majoriteten av våra rinnande vatten modiferats kraftigt genom mänskliga aktiviteter under senaste århundradet med stora negativa konskvenser för livskraften hos många öringbestånd, säger Carl Tamario, doktorand och huvudförfattare.

Öringarna är inte bara fler i större strömsträckor – bestånden är också tätare och stabilare över tid. Att öringbestånden är kraftigare om de strömmande sträckorna ligger närmre varandra ses vara en konsekvens av att utbytet av individer och gener mellan delpopulationer i olika strömsträckor ökar. Detta har man alltså visat genom att kombinera data från elfiskeundersökningar vid Sveriges Lantbruksuniversitet med geografiska och topografiska analyser av landskapet.

– Vi upptäckte också att ju närmre kanten till ett lugnvatten man undersökt öringbeståndet, desto glesare levde öringarna där – men detta samband gällde bara om det förekom gädda på platsen. Gäddor är effektiva rovfiskar. Man brukar säga att gäddan lurar i vassen, men i vattendragen lurar de i lugnvattnen, gärna i kanten till strömmarna, förklarar Anders Forsman professor i evolutionär ekologi vid Linnéuniversitetet och en av medförfattarna.

Gäddan ett större hot

Resultaten tyder på att gäddorna gör korta exkursioner in i strömmarna för att försöka fånga öringar, vilka antingen flyr eller blir uppätna, en så kallad negativ kanteffekt. När habitaten med strömmande vatten är små blir hotet från gäddan mer uttalat. Dammar hindrar också utbytet av fisk mellan olika strömsträckor. Öringen förlorar då möjligheten att vandra och mängden värdefulla habitat minskar.

– Kunskapen om att strömsträckornas storlek och närhet till andra strömsträckor har så stor effekt på öringarnas antal och dynamik är viktig information för planering av resursutnyttjande och för restaurering av vattendrag. När det uppdelade vattenlandskapet med små isolerade enheter kopplas ihop igen, exempelvis genom dammrivningar eller fiskvägar, kan de negativa kanteffekterna minimeras, avslutar Carl Tamario.

Bakom rapporten står forskarna Carl Tamario, Petter Tibblin, Daniela Polic och Anders Forsman, som alla ingår i Linnéuniversitetets spetsforskningsgrupp Linnaeus University Centre for Ecology and Evolution in Microbial model Systems, EEMiS som är en del av Kunskapsmiljö Linné: Vatten.

Mer information