Hannas väg till gnagarna i Kalahariöknen
REPORTAGE | Hanna Bensch har ett ovanligt jobb. Hennes doktorandtjänst går i mångt och mycket ut på att dag som natt gräva sig ner i marken för att leta efter små aggressiva mullvadsgnagare med sylvassa tänder. Samtidigt måste hon hålla koll på skorpioner, livsfarliga ormar, spindlar och andra faror som kan lura i den sydafrikanska Kalahariöknen. Men det är inte vilken liten gnagare som helst hon letar efter. Många forskare har de senaste åren fått upp ögonen för den här, minst sagt, besynnerliga lilla krabaten.
Men vi tar det från början.
– Bägge mina föräldrar är biologer i grunden och har jobbat och forskat mycket ute i fält runt om i världen säger Hanna. Man fick ofta höra roliga anekdoter om konstiga platser som inte är de vanliga turistmålen, så forskarvärlden har alltid varit närvarande på olika sätt. Det var till exempel inget märkligt alls med att vi hade fågelnät uppspända på tomten, eller att vi alltid när vi var ute i naturen, samtidigt studerade det vi såg. Vi fick lära oss att skilja på hane och hona hos olika djur, eller leta efter salamandrar i dammen i trädgården. På ett sätt kan man säga att jag är född in i det här.
Hannas revolt misslyckades kapitalt
Det var dock inte alldeles självklart att Hanna skulle bli forskare. Under tonårsperioden ville hon pröva sina vingar och göra något helt annat än föräldrarna.
– Jag ville göra revolt, men failade på den biten, säger Hanna och skrattar. Jag hade visserligen en väldigt bra biologilärare i gymnasiet och det var skönt att ha en inspirationskälla som inte var föräldrarna, men när jag sedan tog studenten kom jag fram till att jag inte ville jobba med biologi.
Hanna tog ett sabbatsår och började istället arbeta och spara pengar. Som så många andra ungdomar styrde hon kosan till Sydostasien, men när hennes kompisar åkte till något full moon party och festade, hängde hon istället i olika nationalparker för att försöka se vilda djur.
Glöden tändes
– Jag reflekterade nog inte över det då, men insåg senare att det var ett stort intresse att studera djur, och gärna i häftig natur. Innan jag lämnade Asien skickade jag in en ansökan till biologiprogrammet i Lund.
Det var på biologiprogrammet som intresset tog fart på riktigt. Hon började mer och mer fundera på om inte forskning kanske trots allt var hennes grej. Så var det med den revolten.
– Jag jobbade som forsknings/fältassistent i Lund för ett projekt på sländor efter mitt första år på utbildningen. Det var roligt att vara del av ett forskningsprojekt och alla dess delar. Sedan gjorde jag praktik som assistent i ett projekt i Trinidad & Tobago och därefter i ett annat i Indien, vilket riktigt tände glöden för forskning och den internationella arbetsplats som akademin är.
Hanna fastnade för Linnéuniversitetet
När hon hade avslutat sin kandidat- och masterutbildning i Lund, ville hon forska vidare och gärna vid ett nytt universitet. Det universitetet blev Linnéuniversitetet.
– Jag ville gärna doktorera på ett svenskt universitet då det innebär säkerhet, stabil finansiering och möjligheter för internationella samarbeten. Att Linnéuniversitetet är ett ungt universitet såg jag som en möjlighet för nytänkande och jämställdhet. När projektet med mullvadsgnagare dök upp, kändes det som klippt och skuret för mig. Jag är glad att det blev Kalmar, för jag trivs verkligen i en mindre stad nära naturen.
Den märkliga mullvadsgnagaren
Mullvadsgnagaren (Damaraland mole-rat) är ett underligt djur som intresserar forskarna av flera anledningar. Den har bland annat en väldigt lång livstid för att vara ett så litet djur – den kan bli upp till trettio år. Mullvadsgnagarna kan klara sig långa stunder utan syre och får all sin föda och vätska från en enda rotväxt som de gräver efter i marken dygnet runt.
De lever i en, för däggdjur, märklig hierarki med ett dominant föräldrapar där resten av individerna inte får möjlighet att para sig. Deras enda chans att reproducera sig är att prova lyckan på egen hand och efter ungefär två år brukar honorna tröttna på kollektivet och gräva sina egna tunnlar i hopp om att någon hane ska hitta dit. Hanarna som vill prova lyckan tros istället ta sig upp ovan jord och irrar sen omkring för att hitta hålor med ensamma honor.
Mullvadsgnagaren är intressant av många anledningar, men Hanna har zoomat in på mag- och tarmfloran hos grupplevande djur.
– I mitt mastersarbete studerade jag strutsar i Sydafrika och hur släktskap inom grupper av ungar påverkar tillväxt och överlevnad, säger Hanna.
Det var genom ett projekt på utvecklingen av mag- och tarmflora hos strutsarna som jag halkade in på detta fält. Det slog mig att vi vet mycket lite om hur mag- och tarmfloran formas hos vilda grupplevande djur och jag gärna ville återvända till Sydafrika för mina doktorandstudier.
Mullvadsprojektet var perfekt för detta, då vi kan följa individer och grupper över tid. Man har länge trott att spridning av bakterier mellan individer är en negativ konsekvens av att leva i grupp, men den senaste forskningen inom området visar att det kanske är precis tvärtom.
– Under de senaste åren har forskningen visat att i magen finns en rad bakterier som är livsviktiga för djur och därmed kan spridning av den här typen av bakterier vara fördelaktig för djur och människor. Få studier har än så länge gjorts på vilda grupper av djur, och där fyller min forskning en lucka.
Kalahari
Hanna hade fått smak för fältstudier och nu bar det av till Kalahariöknen. Kalahari är en stor halvtorr sandig savann i södra Afrika som sträcker sig över 900 000 kvadratkilometer och täcker mycket av Botswana och delar av Namibia och Sydafrika.
Än så länge har jag avverkat tre fältresor och totalt sju månader i Kalahari, Sydafrika. Jag skulle varit där två gånger per år enligt planen men det har ju inte varit möjligt på grund av pandemin.
Hanna jobbar i ett långtidsprojekt där man fångar in alla grupper av mullvadsgnagare på reservatet var sjätte månad. Att fånga hela reservatet (ca 20-35 grupper) tar omkring tre månader. Detta gör att man kan följa individer över tid då varje djur får ett chip som man kan avläsa för identifiering. Genom att återfånga dem kan Hanna mäta deras tillväxt, hur många ungar de får mellan säsongerna och hur individer lämnar sina grupper för att söka lyckan och hitta sin partner.
– Vi jobbar både dag och natt då de här djuren inte följer någon klocka och är mer eller mindre blinda, säger Hanna. Det blir en hel del grävande för att lokalisera tunnelsystemen, montera och kolla fällor, ta prover och mått från djuren vi fångar in, samt undvika att bli biten. Mullvadsgnagarna har bara två lägen. Antingen är de arga… eller jättearga.
– Det som gör mullvadsgnagaren så intressant är deras komplexa grupplevande, stora variation i kroppsstorlek och reproduktionsframgång samt långa livslängd, säger Hanna. Hur kan de överleva så länge helt nere i marken och hur hittar de varandra egentligen? De lever helt under jord och det är en utmaning att få inblick i deras liv i det vilda.
Fältarbete är ingen dans på rosor
Att jobba mitt i öknen är inte helt ofarligt. Ibland händer det saker som man verkligen inte önskar.
– Bilen dog en gång när jag var längst ute i reservatet ensam en natt och jag blev tvungen att kontakta folk på forskningsstationen över radio för att få hjälp att få igång bilen igen, säger Hanna. Punktering har hänt.
Om natten blir det ruskigt mörkt och några gånger har batteriet i pannlampan lagt av och GPS:en dött och då har jag irrat runt en lång stund innan jag lyckats hitta tillbaka till bilen. Det händer att skorpioner gömmer sig i sanden kring våra fällor, så det gäller verkligen att vara försiktig.
Det här verkar dock inte skrämma Hanna Bensch, som likt en modern Indiana Jones fortsätter åka tillbaka till den karga Kalahariöknen.
– Nej, jag skulle inte kalla mig själv en äventyrare, säger hon och skrattar. Snarare en upptäcktsresande. Jag tycker om att uppleva nya platser och miljöer och blir lätt rastlös om jag är hemma för länge i ekorrhjulet. Visst har man som doktorand ett konstigt och utmanande jobb, men det är också mycket frihet och mycket eget ansvar och jag har svårt att föreställa mig något lika tillfredställande, säger Hanna som nu längtar efter att få återuppta sitt forskningsarbete med gnagarna i Kalahari.
TEXT
Liv Ravnböl
BILDER
Hanna Bensch, Yannic Francioli och Kyle Finn