Nytt kapitel undersöker makt och asymmetrier när barn tolkar på svenska välfärdsinstitutioner
Kapitlet bygger på gruppintervjuer med (a) personer som har erfarenhet av att ha tolkat som barn och (b) offentligt anställda personer som har använt barn som tolkar i möten med icke-svenskspråkiga brukare. Resultaten visar att båda grupperna anser att det är fel att använda barn som tolkar men ändå gör de det återkommande och ser även fördelar med det. Den här tvetydigheten leder till att de intervjuade personerna (både barnen och de offentligt anställda) lägger ansvaret för att barn tillåts tolka i offentlig verksamhet på flera nivåer: föräldrar som ställer orimliga krav på sina barn, anställda inom den offentliga sektorn som i svåra situationer tillåter att barn tar på sig ansvaret och samhället i stort som kan göra sig medskyldig till strukturell diskriminering av icke-svenska brukare. De ansvarområden som de intervjuade identifierat i sina berättelser diskuteras kritiskt i relation till begreppet strukturell medskyldighet som visar hur maktrelationer och sociala strukturer skapar situationer där individer gör sig skyldiga till utövande av strukturell diskriminering även när de gör något som de anser vara en bra lösning på ett oavvisligt problem när det, enligt dem, inte finns några andra alternativ att tillgå.
Barnspråkstolkning på svenska välfärdsinstitutioner. En fråga om strukturell komplexitet?