Europeisk mumie kan vara den äldsta i världen
Mumifiering av döda kroppar kan ha praktiserats långt tidigare än vad som varit känt. Det visar en analys av 8000 år gamla stenåldersgravar i Portugal, som forskare har studerat via återfunna fotografier. Studien har genomförts av forskare från Linnéuniversitetet, Uppsala universitet och Universidade Aberta i Portugal.
Bild: Peyroteo-Stjerna et al, 2022, European Journal of Archaeology. Cambridge University Press. CC 4.0
En mumie är ett uttorkat lik som konserverats antingen avsiktligt eller slumpmässigt. De flesta kända mumierna i världen uppskattas vara mellan några hundra år och 4000 år gamla, men en ny studie visar tecken på att kroppar avsiktligt mumifierats långt tidigare, för 8000 år sedan.
Världens äldsta mumie?
– Denna upptäckt visar att man redan under stenåldern har mumifierat sina döda i Europa. Detta har inte tidigare varit känt. De tidigaste kända fynden av mumifiering i Europa dateras till bronsåldern, och nu flyttar denna kunskap flera tusen år tillbaka i tiden. Detta kan till och med vara världens äldsta kända mumie, säger Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet. Hon är studiens försteförfattare tillsammans med Rita Peyroteo Stjerna, arkeolog och forskare vid Uppsala universitet.
Liv menar att en utmaning med att studera förhistorisk mumifiering är att kroppens mjukdelar sällan bevaras. Det gör det svårt att se tydliga spår av en konserverande behandling av den döda kroppen.
– Detta är ett problem framför allt i tempererade och fuktiga klimat, vilket motsvarar större delen av Europa, där mjukdelar och textilier oftast inte bevaras i arkeologiska kontexter.
Skelettet låg inte på ett naturligt sätt
Forskarna har använt sig av återupptäckta foton som varit försvunna sedan utgrävningar av stenåldersgravar i Sadodalen i Portugal på 1960-talet. Med hjälp av dessa foton har de analyserat i detalj hur skeletten låg i gravarna när de grävdes ut. Utifrån kunskap om hur människokroppen bryts ner, har de kunnat rekonstruera hur kroppen hanterats efter döden. En av gravarna bar tydliga spår av mumifiering.
– Vi kunde se att skelettet inte låg på ett naturligt sätt i graven. Det var betydligt mer sammandraget och dessutom hade benen inte fallit samman på ett förväntat sätt – till exempel hade inte fötterna och tårna rört sig alls, vilket de i normala fall gör ganska fort när mjukdelarna bryts ner. Detta liknar det vi känner till om mumifiering, säger Liv Nilsson Stutz.
Att skelettet var så hoppressat tolkar forskarna som att kroppen har torkats ut och dragits samman succesivt av rep eller bandage.
För att vara säkra på att det rörde sig om mumifiering jämförde de dessa observationer med ett experiment som en av forskarna, Hayley Mickleburgh från Linnéuniversitetet, hade gjort på människokroppar vid en forensisk forskningsanläggning i Texas. I det experimentet jämförde hon två kroppar – en vanlig, och en kropp som hon först mumifierade. Hon begravde båda och grävde upp dem några år senare, och kunde göra observationer i hur kroppen såg ut i de båda fallen. Studien syftade till att få fram en modell för att känna igen mumier i arkeologiska kontexter, som saknar bevarade mjukdelar. Vid jämförelsen såg man att den mumifierade kroppen liknade fyndet i Portugal.
– Den grav vi har studerat från stenålderns Portugal såg ut som den som mumifierades före begravning i experimentet, säger Liv Nilsson Stutz.
Bevara kroppens integritet
Om mumifiering i Europa är äldre än vad man tidigare har trott, ger den här upptäckten helt ny kunskap om gravritualerna i dessa stenålderssamhällen.
– Vi får en ny inblick i betydelsen av att bevara kroppens integritet efter döden, och i de processer som förvandlade kroppen från lik till mumie. Genom att mumifiera kroppar blev de lättare att transportera, eftersom kroppen blir både mindre och lättare då den torkas ut. Detta kan ha varit betydelsefullt om den skulle transporteras till särskilda gravplatser. Dessa människor levde som jägare och samlare, och i dessa relativt rörliga samhällen kan just gravplatserna ha varit fixpunkter för socialt och rituellt liv, säger Liv Nilsson Stutz.
Liv Nilsson Stutz förklarar: vad är en mumie?
– En mumie är ett uttorkat kadaver där de naturliga nedbrytningsprocesserna stannat upp då kroppen är så torr att bakterieaktiviteten avstannar. Detta kan ske naturligt, till exempel om kroppen ligger i en mycket torr miljö. Men det kan också vara ett tillstånd människor kan åstadkomma genom att behandla kroppen på olika sätt.
– Många känner till de egyptiska mumierna som skapades genom omfattande ingrepp på kroppen. Men vi känner också till fall där man skapat mumier med enklare medel. Etnografiska exempel visar att man kan skapa en mumie genom att till exempel höja upp kroppen lite över marken så att de vätskor som bildas under nedbrytningsprocesserna kan rinna bort. Uttorkningen av kroppen kan påskyndas av att man tömmer den på vätska. Etnografiskt vet vi att detta kan göras genom att föra in en käpp i anus eller andra kroppsöppningar. Det är också vanligt med en eld i närheten för att öka värmen och även producera rök som kan hålla insekter borta. Ibland täcks kroppen av till exempel salvor som också kan hålla insekter borta.
– Det som är viktigt att förstå är att det krävs inte så mycket teknologi för att göra en död kropp till en mumie. Men det krävs kunskap och det krävs också att man kan lägga tid på att ta hand om kroppen under den tid det tar för att processen ska ha sin gång.
Mer information:
Läs artikeln "Mummification in the Mesolithic. New Approaches to Old Photo Documentation Reveal Previously Unknown Mortuary Practices in the Sado Valley, Portugal". Den är publicerad i European Journal of Archaeology.
Läs pressmeddelandet från Uppsala universitet
Kontakt:
Liv Nilsson Stutz, professor, 0480-44 61 98, liv.nilssonstutz@lnu.se
Anders Olsson, kommunikatör, anders.o.olsson@lnu.se