När svensk jazz gjorde succé i USA – och blev en av Sveriges första musikexporter

Allting började när han skrev en uppsats om ”Ack Värmeland du sköna”, folkvisan som även blivit en jazzklassiker. Mischa van Kan, med ursprung i Nederländerna, har alltid varit intresserad av svensk musik, särskilt jazz. Och det var när han grävde i musikarkiven som han upptäckte den stora mängden svensk jazz som blev populär i USA under 1940- och 50-talen. Han ville studera detta fenomen närmare.

Arbetet blev temat i hans doktorsavhandling och resulterade i boken ”Swedish Jazz in the United States – Swede and Cool” från 2022, där han undersöker vad som hände när jazzen färdades från USA till Sverige och sedan tillbaka till USA.

– Den svenska jazzen fick stor spridning i USA på 1950-talet. Den var nästan mer populär i USA än i Sverige på den här tiden. Uppmärksamheten bidrog bland annat till en förståelse om att jazz inte enbart var ett amerikanskt fenomen, säger Mischa.

Mischa visar två exempel på jazzskivor som var framgångsrika i USA: "Jazz from Sweden" (1953) och "Swedish Pastry" (1954).

Amerikanska dollar och svenska folkparker

Hur kom det sig då att svensk jazz slog i USA? Efter andra världskrigets slut kom Sverige att bli extra populärt att turnera i för amerikanska jazzmusiker. I Sverige fanns det nämligen, till skillnad från många andra europeiska länder, en förhållandevis god ekonomi där människor hade råd att köpa skivor och gå på konsert. En annan orsak var att de amerikanska musikerna kunde växla sitt gage till dollar, vilket var svårt i andra länder. Ytterligare en faktor var de många svenska folkparkerna, som ofta beskrivs som en unik svensk företeelse.

Detta gjorde att många amerikanska jazzmusiker turnerade i just Sverige. Ofta gjordes spelningarna tillsammans med svenska musiker. Och snart blev det också vanligt att de gjorde skivinspelningar tillsammans.

– Stan Getz var en av dem som turnerade i Sverige. Han reste runt i folkparkerna med svenska musiker och sedan spelade de in en skiva tillsammans. Ett annat exempel är Quincy Jones, som i princip inledde sin karriär i Sverige. Även Charlie Parker spelade här, säger Mischa.

Lanserades i USA – utan att vara på plats

Inspelningarna där amerikanska och svenska jazzmusikerna spelade ihop gavs sedan ut på skiva i både Sverige och USA. Och det var så det kom sig att flera svenska musiker, som till exempel Lars Gullin, Bengt Hallberg och Arne Domnérus, blev kända namn på den amerikanska marknaden. Dock var de faktiskt aldrig själva på plats i USA under den här perioden. Det amerikanska musikerförbundet, som utfärdade tillstånd för att kunna jobba som musiker, förbjöd nämligen internationella jazzmusiker att spela i USA. Anledningen var att jobben i stället skulle gå till amerikanska musiker. Det var först på 60-talet som reglerna lättades.

Byteshandel

Det här var början på ett framgångsrikt samarbete mellan skivbolag på båda sidor av Atlanten, där det uppstod en sorts ”byteshandel”. Man bytte inspelningar med varandra och gav ut varandras skivor. Ibland kom amerikanska skivbolag med konkreta förfrågningar, att de till exempel ville spela in en LP-skiva med Lars Gullin. I utbyte fick det svenska skivbolaget möjlighet att sälja amerikansk jazz och populärmusik.

– Det här utbytet medförde att det gjordes många jazzinspelningar som annars inte skulle ha gjorts. Marknaden var alldeles för liten i Sverige. Om skivorna bara hade getts ut i Sverige skulle det ha varit för dyrt för de flesta skivbolag. Genom att ge ut dem i både Sverige och USA så gick det runt, säger Mischa.

Svensk jazz fick stor spridning

Inspelningarna med svenska jazzmusiker fick stor spridning och mycket uppmärksamhet i USA. Musikkritikerna tyckte att den svenska jazzen lät oväntat bra och skrev positiva recensioner.

– Många i USA häpnade över att vita svenska män faktiskt kunde spela jazz. Jazzen hade ju sitt ursprung i afro-amerikansk musik. Vissa jazzlyssnare gjorde skillnad på musiker baserat på hudfärg, det fanns alltså rasistiska tankar som att svarta musiker hade ”rytmen i blodet”, medan vita som spelade jazz uppfattades som oäkta. Men den svenska jazzen överraskade. Kritikerna menade att det inte gick att höra om den spelades av svarta eller vita, säger Mischa.

Sverige = jazzlandet nr 1 (efter USA)

Flera musikkritiker gick så långt att de såg Sverige som det främsta jazzlandet, efter USA naturligtvis. I amerikanska musiktidsskrifter diskuterades jazzens utveckling, och där togs Sverige upp som ett gott exempel. De menade att i Sverige behandlades jazzen med respekt, musiken spelades på konserthus där publiken satt prydligt och lyssnade. Jazzens position och status i Sverige borde vara likadan i USA. Den här respekten visade att jazz är konst, menade de.

– Den amerikanska uppmärksamheten kring svensk jazz ledde till att man även i Sverige fick upp ögonen för den. Det var som att musiken skulle få godkänt av de som verkligen vet vad jazz är, i USA. Sen kunde man acceptera den i Sverige också, säger Mischa.

Blondin med klarinett

Skivorna som släpptes i både USA och Sverige fick ofta olika omslag. I Sverige betonades det att det var amerikansk jazz, medan skivomslagen i USA pryddes av saker som man förknippade med Sverige. Några exempel: en viking som spelar saxofon, Volvobilar, möbler, smörgåsbord och en avklädd blondin med en klarinett över sig.

Skivan "Jazz Smörgåsbord" (okänt utgivningsår), med kvinna, klarinett och lite mat.

– Man använde amerikanska stereotyper om Sverige för att understryka att det var svensk musik. Det kan se komiskt ut idag, med det är viktigt att vi ser dem på ett kritiskt sätt. Svensk jazz marknadsfördes framför allt till vita amerikanska män och det blir tydligt när man ser vissa skivomslag. ”Swedish sin” – den svenska synden – blev ett etablerat begrepp i USA och när kvinnor avbildades på skivomslag blev de ofta sexualiserade för att knyta an till det begreppet, säger Mischa.

Jazzvågen minskar

Mischas bok heter ”Swedish Jazz in the United States – Swede and Cool”. Undertiteln "Swede and Cool" anspelar på begreppet Cool jazz – en lugn och mer melodisk jazz som blev populär på 50-talet, och som var den stil de svenska jazzmusikerna ägnade sig åt.

Mellan 1952 och 1956 var musikutbytet mellan svenska och amerikanska skivbolag som störst. Men i slutet av 50-talet svalnade intresset i och med att jazzen minskade i popularitet, både i Sverige och USA. I stället växte pop- och rockmusik sig starkare.

Mischa menar att det svensk-amerikanska jazz-samarbetet har haft stor betydelse.

– Man pratar ibland om det svenska popundret, till exempel ABBA, men man ska vara medveten om att det redan på 40- och 50-talet fanns svenska artister som fick uppmärksamhet i USA. Samarbetet mellan skivbolagen på den här tiden gjorde att det fanns en bra infrastruktur och ett utbyggt kontaktnät, som underlättade för senare artister. Och kanske det viktigaste, utan det här utbytet skulle det inte ha spelats in så många jazzskivor i Sverige, och vi inte ha så mycket musik från den här tiden, säger Mischa.

Mer information:

Mer om boken Swedish Jazz in the United States – Swede and Cool på bokförlaget Routledge.

Skivan "Swedish Modern" (1955), med svensk möbeldesign på omslaget.