Ny dokumentärfilm lyfter kvinnliga biståndsvolontärer på 1960-talet
De var unga och oerfarna, men modiga. Och de har förblivit okända, för det som har skrivits om tiden när Sverige internationaliserades har mest handlat om expertbistånd och män. I Cecilia Jonssons film Ge ett år av ditt liv möter vi kvinnliga volontärer som reste till Indien med en vilja att göra skillnad.
Filmen Ge ett år av ditt liv berättar en historia som inte berättats tidigare. Den handlar om de första biståndsvolontärerna som åkte till det som då kallades u-länder under 1960-talet.
– Det här var tiden när Sverige internationaliserades. Vi kan ganska mycket om den här epoken och om internationaliseringen, men med fokus på det politiska och på det som kallas expertbistånd. Och det har varit en ganska manligt präglad historia, berättar Cecilia Jonsson, lektor vid Linnéuniversitetet.
I sin forskning upptäckte Cecilia att det framför allt var unga kvinnor från arbetarklassen som gav sig iväg för att jobba helt ideellt under ett eller två år.
– Filmen handlar om vilka de här människorna var och vad de gjorde under sin volontärtid. Sen också lite om hur den här tiden faktiskt kom att prägla resten av deras liv.
Om premiären
Filmen Ge ett år av ditt liv har premiär på Utvandrarnas hus i Växjö 19 maj 2022. Därefter planeras visningar runt om i Sverige, med start i Lund efter sommaren. Cecilia hoppas även kunna sälja filmen till SVT.
– Det känns fantastiskt roligt att filmen är klar. Alla volontärer som medverkar i filmen kommer till premiären. De har blivit mina nära vänner.
– Jag har lyckats få bidrag från olika håll för att täcka filmare och resor som har gjorts för intervjuerna. I övrigt är detta ett oavlönat projekt för såväl mig som Mats Harrysson, som redigerat och är medproducent.
Kommersiella volontärresor
Det började med att Cecilia skrev en doktorsavhandling om kommersiella volontärresor, alltså att man köper en resa för att arbeta som volontär, något som blev populärt runt millennieskiftet. I det arbetet studerade hon hur svenskt internationellt hjälparbete utvecklades från 1800-talet och framåt.
Det fortsatte med att Cecilia blev nyfiken på när Sverige internationaliserades på 1960-talet.
– Jag trodde att det skulle finnas hur mycket information som helst. Och ja, det finns mycket om enskilda personer, och mycket som organisationer själva har skrivit, men väldigt lite om de människor som faktiskt var med och la grunden. Då tänkte jag att då får väl jag skriva en bok, då, säger hon och skrattar.
Cecilia kom i kontakt med volontärer som åkte till Indien med en organisation som hette Svalorna 1962. När boken Pionjärvolontärerna: En internationell generation i en föränderlig tid var klar 2015 sa en av volontärerna att ”på vinden har jag en massa smalfilmer”. Cecilia tog hand om materialet för att digitalisera och rädda det, men den processen visade sig vara dyr. Till sist kom hon i kontakt med Kungliga biblioteket, som blev intresserade av filmerna och digitaliserade dem.
– Då fick jag köpa loss en kopia för 500 kronor. Och då insåg jag att det här är obegripligt för andra, eftersom filmspåren saknar ljud. Men materialet är helt fantastiskt och jag tänkte att nån borde göra film. Och så insåg jag att ”nån” är jag, som ju kan den här historien, säger Cecilia och skrattar igen.
Smalfilmer och intervjuer
Det är alltså smalfilmerna från 60-talet som är grunden till filmen. Därutöver har Cecilia och hennes medarbetare intervjuat några av de volontärer som är med i de gamla filmerna om vad de gjorde i Indien och hur det påverkat dem.
– Dessutom har vi intervjuat några samhällsdebattörer och politiker som var aktiva då, som Ingvar Carlsson, K G Hammar och Birgitta Dahl. De sätter volontärernas erfarenheter i ett samhälleligt sammanhang.
Borta blev hemma
– En intressant sak, som jag tror att alla volontärer säger, var ”att komma till Indien var som att komma hem”. När de kom tillbaka till Sverige igen var det en jättekulturkrock, de tyckte det var jättesvårt. Folk förstod inte vad de hade gjort och de kunde inte berätta, liksom.
– När du ska berätta vad du upplevt, finns det ingen som kan relatera till det. ”Åt dom konstig mat?”, ”Var det inte väldigt varmt?”, ”Finns det farliga djur?”. Det var sådana frågor de fick. Och så bodde de ju i den här byn, de bodde enkelt, de levde med de här människorna under ett par år. De fick med sig en gedigen förståelse för andra människors livsvillkor.
Volontärerna var unga, de hade ingen internationell erfarenhet och de gav sig iväg till ett land de knappt visste någonting om. De skrev brev hem. De ringde inte; det var ju så dyrt. Och åttio procent av dem var kvinnor.
– Det är ett mod, en äventyrslystnad, en vilja att göra skillnad som jag tycker är beundransvärd. Hur hamnar bondsonen från Dalarna i den indiska slummen, hur fasen gick det till? Det var vanliga arbetarungar som åkte, som fick en möjlighet att ta sig ut i världen. Män har alltid kunnat det, via militärtjänstgöring och annat, men detta blev en möjlig och rimlig väg för unga kvinnor.
"Och ut kom de"
Volontärerna i Indien startade verkstäder inom textil och träsniderier. De startade såväl skolor för barn och vuxna som daghem. De byggde lokaler för verksamheterna, skapade mikrolån för att lösa skuldsatta familjer från ockrare och mycket annat.
– Det gemensamma syftet för alla verksamheter var att skapa sysselsättning för att familjer skulle kunna lyftas ur fattigdom och bli självförsörjande. Hjälp till självhjälp, med andra ord.
Volontärerna har aldrig gjort något väsen av sina insatser, menar Cecilia. Men hon fascineras av deras berättelser.
– De hade väldigt knapphändiga uppfattningar om vad det var de skulle möta. Men det var en tid när världen öppnade sig och de ville ut. Och ut kom de.