Fängelsestraff eller psykiatrisk vård: en svår historisk gränsdragning

När den rättspolitiska debatten om straffriförklaring väcks på 1930-talet var det ett ämne med lång historia. Frågan om särställning för psykiskt sjuka brottslingar återfinns i de äldsta kända rättskällorna. Rättsväsendet bör ha överseende med den som dräper någon utan att vara vid sina sinnes fulla bruk, heter det i Gamla testamentets Femte Mosebok. De tidigaste svenska landskapslagarna från medeltiden innehåller exempel på särbehandling av psykiskt sjuka brottslingar.

På 1800-talet professionaliseras den svenska psykiatrin och läkare får i uppgift att informera domstolarna om personer som befaras lida av psykisk sjukdom, vilket kunde tas i beaktande av rätten. Begreppet straffriförklaring debuterar i Strafflagen från 1864.

– Termen används i fall där gärningspersonen inte anses fullt ut ansvarig för sina handlingar. Den hittas i Strafflagens femte kapitel, paragraf fem, vilket leder till uttrycket ”femfemmor” om de personer som anses för psykiskt sjuka för att tilldelas ett vanligt straff, förklarar Erik Wångmar, docent i historia.

Straffriförklaring var aktuellt för den som begick en gärning ”under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom” lyder Strafflagen.

Vård i stället för straff

Erik Wångmar följer rättssystemets hantering av psykiskt sjuka lagöverträdare i boken "Slutet för femfemmorna". Johannes Rydström, Linnéuniversitetet

Erik Wångmars bok ”Slutet för femfemmorna” följer den långa lagstiftningsprocess under 1900-talet om gränsdragningen mellan straffriförklaring och traditionella fängelsestraff.

– Den viktigaste skillnaden jämfört med traditionella fängelsestraff som är tidsbestämda är att den straffriförklarade fick rättspsykiatrisk vård på obestämd tid. En straffriförklaring innebar i de allra flesta fall att personen fick sluten psykiatrisk vård. Det kunde innebära synnerligen långvarig tvångsvård, men det finns också exempel som är mycket korta.

De allra flesta som straffriförklarades tillhörde arbetarklassen. Men det fanns en tendens att använda straffriförklaring som ett kryphål i lagen hos de högre samhällsklasserna, eftersom man inte fick ett tidsbestämt straff.

– Det fanns en liten grupp människor i högre samhällsställning som fick straffriförklaring, kanske för att slippa undan fängelse. I stället för ett tidsbestämt straff innebar en psykisk diagnos en potentiell möjlighet att sitta av en tid på ett mentalsjukhus och sedan återvända till friheten.

Utan tidsbestämning kunde det även innebära betydligt längre frihetsberövning än för personer dömda till livstids fängelse.

– En av 1900-talets mest uppmärksammade straffriförklaringar gällde ledaren i den så kallade Salaligan. Detta kriminella gäng begick fem brutala rånmord under 1930-talet och ledaren fälldes för brotten 1937, men straffriförklarades året därpå. Ligaledarens vårdtid kom att uppgå till 32 år och den första obevakade permissionen skedde 1965, efter 28 års tvångsvård.

Inflation i straffriförklaringar

Under 1930-talet blev straffriförklaringarna allt fler, toppen nåddes 1944 med 712 fall. Från politiskt håll ansågs det gå inflation i brottslingar som undkom fängelsestraff och i stället hamnade i psykiatrisk vård.

– Den stora ökningen av antalet straffriförklaringar kommer ur att de som gjorde sinnesundersökningarna klassade allt fler som sinnessjuka eller på annat sätt likvärda med sinnessjukdom. Psykiatrins utveckling gjorde det lättare att legitimera diagnoser med hjälp av standardiserade metoder såsom IQ-tester. Den psykiatriska professionens utveckling har spelat en stor roll för hur den här frågan har behandlats inom rättsväsendet, förklarar Erik Wångmar.

Riksdagen tillsatte en högprioriterad utredning som mynnade ut i en lagändring från 1946. Sverige fick en tydligare och mer restriktiv hållning om vem som skulle straffriförklaras.

– Resultatet blev en klar nedgång i antalet straffriförklaringar. Den främsta förändringen var att mer ordinära psykopater inte längre likställdes med sinnessjukdom och i mindre utsträckning blev straffriförklarade.

Kamp mellan jurister och psykiatrin

Under 1950-talet ökade antalet straffriförklaringar på nytt i takt med att den totala brottsligheten steg. År 1962 friförklarades 565 personer och ytterligare 700 undgick åtal på grund av sitt mentala tillstånd. Frågan var fortfarande aktuell.

Erik Wångmars bok inkluderar fallstudier från fem lokala domstolar: Borås rådhusrätt i Älvsborgs län, Östra och Medelsta domsagas häradsrätt i Blekinge län, Kind och Redvägs domsagas härdadsrätt i Älvsborgs län, Södra Möre/Möre och Ölands domsagas häradsrätt i Kalmar län samt Västra Värends domsagas häradsrätt i Kronobergs län.

Erik Wångmar beskriver den långa lagstiftningsprocessen som en dragkamp mellan jurister och psykiatrin; mellan straff och vård.

– I de flesta fallen gick juristerna segrande i den här processen i och med att de hade en mer aktiv del i utrednings- och lagstiftningsarbetet. Men läkarna lyckades få regeringen att inta en mindre hård linje och gå den psykiatriska professionen till mötes.

Straff blir till påföljd

Begreppet straffriförklaring försvinner när den svenska straffrätten görs om i grunden 1965 och den gamla Strafflagen ersätts med Brottsbalken. En skillnad är att termen straff ersätts med påföljd. Fortsättningsvis döms även psykiskt sjuka, men till påföljden att överlämnas till psykiatrisk vård.

– Skillnaden är inte särskilt stor när man tittar på rättsfallen. Andelen som inte får ett sedvanligt straff håller sig relativt konstant. Det är trots allt samma kriterier, men domstolen dömer att överlämna till vården i stället för att straffriförklara.

Att samma personer döms för brottet i stället för att frias som i det gamla systemet är alltså främst en formalitet.

– Utifrån allmänhetens perspektiv var det lätt att misstolka begreppet straffriförklaring. För den som inte är insatt i detaljerna kan det ge uppfattningen att gärningspersonen slipper straff, även om påföljden var densamma som nu.

Ytterligare en förändring av rättssystemets syn på psykisk sjukdom sker 1992. Sedan dess är det endast lagöverträdare med ”allvarlig psykisk störning” som döms till rättspsykiatrisk vård, vilket idag omfattar cirka 200 personer årligen.