Föräldrarnas engagemang ofta avgörande för om barn som utsatts för våld får stöd
När ett barn blivit utsatt för våld är både tillgången till stöd och innehållet i det väldigt ojämlikt. Det är också svårt för föräldrar att få kunskap om vilket stöd som finns. Många blir nekade hjälp av BUP; få vet att det finns något som heter Barnahus och att socialtjänsten kan hjälpa. Det är problem som Johanna Thulin, lektor i socialt arbete, lyfter i en ny rapport.
Föräldrar som berättar att de söker till BUP när dottern får en ätstörning. BUP nekar. Man söker igen, från akuten när dottern försökt ta sitt liv. BUP nekar fortfarande. Sedan ringer man en tredje gång, när hon utsatts för ett sexuellt övergrepp. BUP säger att det fortfarande inte är ett ärende för dem. Då vet inte föräldrarna ”vart kan vi vända oss istället?”.
Detta exempel som Johanna Thulin, lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, refererar till är ett specifikt fall som naturligtvis inte är representativt för alla de föräldrar hon har talat med. Men att föräldrar till barn som utsatts för våld har väldigt svårt att få reda på vart de kan vända sig för att få stöd, det löper som en röd tråd genom hela den forskningsstudie hon gjort.
Svårt att få kunskap om stöd
Studien heter När ett barn varit utsatt för våld – föräldrars berättelser om våldets konsekvenser och vägen till stödinsats och har beställts av regeringen. Johanna och hennes kollega Carolina Jernbro vid Karlstads universitet har intervjuat 14 föräldrar om hur de ser på stödinsatser för sina barn som varit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld eller sexuella övergrepp. Resultaten är tydliga.
– Dels finns det en sån ojämlik tillgång till stöd för barn som varit utsatta för våld. Dels är det svårt för föräldrar att få kunskap om vilket stöd som finns.
– Många föräldrar vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Det är det de känner till, men där blir de nekade stöd i ganska stor utsträckning och inte lotsade vidare. Istället lyfter vissa föräldrar fram polisen som en viktig kunskapsförmedlare om var man kan få stöd.
Barnahus
Barnahus är en samverkan mellan polis, åklagare, socialtjänst, barnmedicin samt barn- och ungdomspsykiatri. Till Barnahus kan barn och unga under 18 år som misstänks ha blivit utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp komma och få träffa berörda personer på en och samma plats. I skrivande stund finns det 33 Barnahus runt om i Sverige och 247 av 290 kommuner har ett samverkansavtal med ett Barnahus.
Socialtjänsten och Barnahus
För stöd finns. Framför allt socialtjänstens öppenvårdsinsatser och de Barnahus som växer fram runt om i landet. Men föräldrar och barn behöver ha information om var stödet finns, och det behöver även professionella. Familjer i kris ska inte behöva lägga dagar, veckor och i vissa fall år på att hitta det här stödet, framhåller Johanna med eftertryck.
– De föräldrar som är nöjda med stödet har i regel fått det från ett Barnahus. Barnahusen har specifik kunskap om våld och sexuella övergrepp. Flera har också avancerad traumabearbetning. De föräldrar som följer med barnet kan få en egen behandlare att prata med, få följa barnets läkningsprocess och få tips om hur de ska bemöta sitt barn. Dit kan också förskollärare och lärare vända sig om man misstänker att ett barn i en klass eller grupp är utsatt.
Skolan – både resurs och stressfaktor
Skolan har enorma möjligheter att uppmärksamma barn som utsatts för våld, menar Johanna. Där kan barn knyta tillitsfulla relationer om de inte har den möjligheten hemma.
– Jag har tidigare forskat på barn som är utsatta för våld av sina föräldrar. Då är personal i skolan som kuratorer, skolsköterskor, mentorer viktiga personer som barn väljer att berätta för.
Om det rör sig om våld av en jämnårig, är det vanligt att båda går i samma klass eller samma skola. Då kan skolan behöva se till så att man inte har gemensamma lektioner eller ens kan mötas på rasterna. Dessutom måste det finnas en vuxen att prata med för barnet om ångesten blir för hög.
– Här fanns ett stort spann i studien, allt från att föräldrar måste kämpa mot skolan som ytterligare en belastning till att skolan tillsatt en elevassistent som mötte föräldern och barnet utanför skolan. Som lotsar in barnet, är med under skoldagen, går och sätter sig i ett grupprum med barnet om det blir för mycket i klassrummet och på så sätt möjliggjorde att det barnet kunde klara grundskolan och få behörighet att gå vidare till gymnasiet. Och det, tänker jag, det är ju en vinst för hela samhället, inte bara för den enskilda familjen.
Aggressioner, sömnproblem och ångest
Traumasymptomen hos barn som utsatts för våld är oftast stora.
– I min tidigare studie om fysisk barnmisshandel såg jag att symptom på trauma som ökade aggressioner, ångest, depressioner, posttraumatisk stress ligger väldigt mycket högre hos barn som varit utsatta för våld.
– Föräldrar i den nya studien beskriver att deras barn får starkare ilskeutbrott, sömnproblem och återkommande mardrömmar. De vill inte vara själva, har högre nivåer av ångest och depression. En naturlig följd av detta blir problem att klara skolan.
Föräldrarnas insats är avgörande
Både den aktuella studien och tidigare studier visar att om inte barnet har en resursstark förälder, får det väldigt sällan stöd och hjälp och hamnar inte rätt. För det lämnas sällan något erbjudande om stöd till en familj utan i bästa fall en hänvisning, och då blir det föräldrarna som måste söka.
– I studien fanns flera resursstarka föräldrar som ändå beskrev att de i tre års tid hade kämpat för en psykologkontakt och får höra att barnet är näst i kön hela tiden. Men sedan kanske en psykolog slutar och så kommer en pandemi och så kommer det annat, så barnet kommer aldrig fram.
– Då ska vi också komma ihåg att det oftast är timslånga telefonköer för att ens komma fram till exempelvis BUP. Det är inte alla föräldrar som har möjlighet i sina jobb att sitta i de här köerna. Flera föräldrar i vår rapport beskrev att de har fått förändra sina arbetstider, någon har slutat arbeta helt, eller man har fått byta arbete för att kunna vara tillgänglig för sitt barn.
Viktigt att klargöra BUP:s uppdrag
De båda forskarna menar i rapporten att det borde vara regeringens uppdrag att på ett nationellt plan klargöra vad som är BUP:s uppdrag.
– Har de ansvaret att erbjuda traumabehandling? Då får man gå ut med det till alla BUP-enheter så att ingen BUP-enhet nekar någon. Är det inte BUP:s uppdrag längre? Då tycker vi att Barnahusen är ett lämpligt alternativ, eftersom de finns i så många kommuner och regioner att de når 85 % av alla barn.
– Men då måste de få uppdraget tydligt och då måste information gå ut till både allmänhet och alla professionella, att Barnahusen har den kompetensen. Och så behöver vi också definiera vad vi menar med stöd, så att det finns likvärdighet i det stöd som ska erbjudas barn.
Mer information
Ny studie om föräldrars syn på uppfostringsvåld
Parallellt har Johanna Thulin och Carolina Jernbro granskat föräldrars syn på uppfostringsvåld. Sådana undersökningar har gjorts regelbundet sedan 1960-talet.
– Väldigt få föräldrar i denna studie uttrycker att det är okej att använda våld. Där har det skett en stark förändring de senaste åren och det är förstås positivt. Sedan är detta inte samma sak som barns berättelser. Senare i vår släpper vi en stor, nationell elevstudie där man kommer att se andra siffror som kanske inte stämmer med föräldrarnas positiva bild.
– Föräldrarna lyfter också de svårigheter och utmaningar som de ser i föräldraskapet. Runt 25 % har så starka känslor att de inte riktigt vet hur de ska hantera dem och har svårt att hantera barnets starka känslor. Man uttrycker behov av stöd i sitt föräldraskap, i synnerhet föräldrar till barn med olika diagnoser. Så vi behöver stärka såväl ett preventivt arbete som riktade insatser.
Många olika typer av våld
Definitionen av våld i detta sammanhang är bred. Fysiskt våld, förstås – slag med och utan tillhygge, strypgrepp, att bränna med cigaretter… Men även psykiskt våld av olika slag.
– Det är kanske det både barn och föräldrar tar upp mest. Att ett barn inte blir behandlat som sina syskon, eller får höra förolämpningar, att barnet inte duger. Även försummelse, som att inte få tillräckligt med mat eller årstidsanpassade kläder, bli lämnad ensam mycket, eller kanske tvingas ta större ansvar för andra i familjen mot sin vilja.