bekymrad tjej framför datorn

Många skäl till att elever på högstadiet hjälper varandra få bättre betyg

Elever i grundskolan är vana vid att samarbeta och att dela information digitalt. Utan lärarnas vetskap utvecklar de olika informella strategier för att hjälpa varandra med skolarbeten som övningar, uppsatser och nationella prov. Problemet med detta är inte bara att betygen blir orättvisa utan även att de elever som behöver hjälp inte upptäcks.

Utsedd till Lärarpanelens favorit av Skolporten

Motivering
"Charlotta Rönn flyttar i sin avhandling perspektivet från den scen där eleverna visar upp sig för läraren till en osynlig plats i kulisserna. Elevernas strategier får konsekvenser för såväl lärande som bedömning och ger också en inblick i elevers syn på fusk och läckta nationella prov."

Pedagogik bakom kulisserna, eller backstage pedagogy. Så kallar Charlotta Rönn de informella sociala strategier som elever i grundskolan använder för att hjälpa varandra. Hon har i sin nya avhandling i pedagogik följt en högstadieklass under årskurs 8 och 9. I studien tar hon avstamp i elevernas perspektiv när de tar sig an formella uppgifter som deras lärare gett dem.

– Eleverna kan förklara saker för kamraterna, till exempel hur man räknar ut ett tal i matte. Men det kan också handla om att skriva en inlämningsuppgift åt en klasskamrat genom att byta datorer bakom lärarens rygg, eller genom att logga in på kamratens Google Classroom-konto och revidera hans eller hennes text.

Andra exempel är att kopiera kompisars svar på frågor och övningar, eller att dela bilder på läckta nationella prov i klassens Snapchat-grupp.

Samarbete både i läroplanen och i vardagen

Men varför hjälper eleverna varandra på dessa och liknande sätt? Skälen är flera, visar Charlotta.

– Dels finns det en formell sådan struktur i skolan. Enligt de senaste läroplanerna ska eleverna skriva texter tillsammans och ge varandra återkoppling på texter, och de har tränat på detta sedan de började skolan. Men det står inte i läroplanen hur lärarna ska bedöma de här texterna, vilket är problematiskt.

Sedan är det här en generation som redan som väldigt små har använt plattor och delat bilder och annat med varandra. Den kulturen tar de med sig in i skolan, berättar Charlotta, och hon tror att många lärare och vuxna är lite naiva vad gäller vilken effekt det får på vardagen i skolan.

Allt mer mäta, bedöma och betygsätta

– För det tredje har skolan fått ett allt större fokus på att mäta, bedöma och betygsätta. I den här skolmiljön med väldigt mycket läxor, skriftliga inlämningsuppgifter, prov och nationella prov i slutet av nian, där eleverna ständigt känner att de är bedömda och blir betygsatta … Där har de alltså redan utvecklat verktyg och informella strategier för att handskas med det här.

– Det är svårt att tänka sig att de skulle utveckla ett så stort, komplext system av många olika strategier som alla går ut på att i varierande grad mörka vad de inte kan för lärarna, om inte allt det här bedömandet och betygssättandet fanns.

Naturligtvis gör eleverna detta för att få högre betyg, men det är inte hela sanningen, menar Charlotta.

– I förlängningen är det så. Men jag tror att det i ganska stor utsträckning handlar om att de vill framstå som goda elever, och en god elev får bra betyg. Det är den bild de vill ge av sig själva för både kamrater och lärare.

kille med hörlurar framför dator

Faror på flera olika plan

Farorna med de strategier som Charlotta Rönn beskriver i avhandlingen är att lärarna ger återkoppling på inlämnade texter som de tror att en enskild elev har skrivit, när det i själva verket kan vara så att flera elever har samverkat eller att en annan elev har skrivit en originaltext för sin kamrat. Och faran med det finns på flera olika plan.

– En aspekt är ju att de elever som behöver hjälp inte får den hjälp av läraren som de faktiskt behöver. Detta eftersom läraren inte vet hur just den enskilda elevens behov ser ut när det gäller grammatik, struktur och förståelse av texter och fakta.

– På ett annat plan är det en fara i att vissa elevers betyg ju inte blir rättvisa. Alla får inte betyg som motsvarar deras egentliga kunskaper, utan somliga får högre betyg.

Alla kan inte boosta sina betyg

Om alla elever hade samma tillgång till de informella nätverken och till de mer högpresterande elever som är villiga att dela med sig av sina inlämningsuppgifter eller skriva originaltexter åt andra, skulle man kunna säga att det fanns någon form av rättvisa i det. Men så är det inte, visar Charlotta Rönns forskning. Vissa kan boosta sina betyg, men inte andra.

– Elever med lägre ekonomiskt och socialt kapital missgynnas i de här informella strategierna. Det tycks också som att elevernas språkliga färdighet har en avgörande betydelse – det är svårt för någon med svenska som modersmål att skriva en originaltext för någon som kanske har ett helt annat modersmål och som gör språkliga fel i sina ordinarie texter utifrån det. I klassen jag följde såg jag också att pojkarna hade sämre tillgång till informell assistans än flickorna.

tjejer med datorer i trappa

Ett svek mot elever på flera sätt

Under den tid Charlotta följde högstadieeleverna berättade eleverna att de nationella proven i årskurs nio hade läckt över hela Sverige. Också där såg hon mönstren att elever med högre kognitiv förmåga och bättre kunskaper i svenska hade lättare att ta till sig och utnyttja läckorna för att kunna få bättre betyg.

Även om hennes avhandling utgår från en enskild klass, ser hon olika strukturella förutsättningar för elevernas strategier bakom kulisserna. Men ska man då göra något åt förekomsten av dessa strategier? Och vad kan man göra?

– Jag har inte forskat om vad man kan göra åt det, men det är viktigt att göra någonting. Man sviker vissa elever som inte vågar visa för lärarna vad de egentligen behöver hjälp med utan ber kamrater om hjälp. Men man sviker också de elever som kämpar själva och lämnar in sina egna inlämningsuppgifter och får betyg som motsvarar deras kunskaper – när andra kan få bra betyg genom assisterande kamrater utan att anstränga sig särskilt mycket.

– Min forskning har redan lett till förändring. I kommunen där jag gjorde min studie har flera skolor ändrat sitt sätt att arbeta. Till exempel måste alla skriftliga inlämningsuppgifter göras i skolan nu – inte hemma.

Man sviker vissa elever som inte vågar visa för lärarna vad de egentligen behöver hjälp med. Men man sviker också elever som kämpar själva och lämnar in sina egna inlämningsuppgifter.

Charlotta Rönn

Hur blir det på gymnasiet – och på universitetet?

Charlotta Rönn brinner för sin forskning. Hon skulle gärna fortsätta med att studera hur det sedan går för eleverna på gymnasiet och hur studenter gör på universitet.

– Har man etablerat sådana mönster som de här eleverna har gjort redan i årskurs sex, första året de får betyg, ska det mycket till för någon att bestämma sig för att ”nu ska jag sluta med det här, nu ska jag skriva mina egna inlämningsuppgifter”. När du kanske har flera års lucka då du inte har lämnat in några texter som du har skrivit mycket av själv.

– Det är inte orimligt att tänka att det är lättare att fortsätta med det här och hitta nya kamrater som kan leverera texter – och också ta hjälp av artificiell intelligens. Har du själv inte tränat på att skriva egna texter och sedan har möjlighet att få hjälp av AI … Vad eleverna inte kan och vad de inte har lärt sig, det kan bli ett ännu större osynligt problem än vad det är idag.

Mer information

"Jag ställde aldrig en fråga om betyg"

– Jag bodde utomlands i många år innan jag påbörjade mina forskarstudier och under de åren följde jag vad som hände i Sverige. Jag läste i tidningar om utvecklingen mot new public management, mål- och resultatstyrning, och att betyg hade fått större betydelse i skolan.

Charlotta Rönn håller i sin avhandling

– När jag i min studie kom ut i skolan var jag helt ointresserad av betyg. Jag ville titta på hur eleverna hjälpte varandra att lära sig utifrån en grundläggande vilja att öka sin kunskap, att veta mer. Så när jag var ute i skolan i årskurs 8, var med på lektioner och hängde med eleverna på raster och i skolmatsalen, så pratade jag aldrig med dem om betyg. Jag var ju intresserad av hur de lär sig av varandra, inte av deras prestationer, och ställde aldrig en fråga om betyg. För det finns ju ett gott lärande också där de förklarar för varandra, där de hjälper varandra att förstå så att de blir mer självständiga.

– Men när jag kom tillbaka ett år senare i nian och intervjuade dem, hade de haft de nationella proven under vårterminen. I intervjuerna pratade alla elever om betyg och där blev jag överraskad; att betygen var så centrala. Det var väl min egen naivitet och att jag varit borta från Sverige i så många år.

– Jag tror att det kanske var det som behövdes för att jag skulle kunna komma in med nya, friska ögon och se på vad betygssystemet gör med eleverna. Och jag tror också att eftersom jag hade följt dem i deras vardag i fyra månader i årskurs 8 utan att ställa några frågor om betyg, kände de förtroende för mig så att de kunde berätta allt det här för mig innan de gick ut årskurs 9.

– Jag var med eleverna på två skolavslutningar, i åttan och i nian. Ingen av eleverna i klassen visade mig sina betyg, men elever från andra klasser som jag också lärt känna under tiden på skolan, de kom och visade mig sina betyg. Att jag var något så ovanligt som en vuxen i skolans värld som överhuvudtaget inte brydde sig om hur de presterar, det tror jag var nyckeln som gjorde att jag kunde få syn på det här, att eleverna delade med sig av det här till mig.