Avhandling ger ny kunskap om långdragna förlossningar
I en ny avhandling från Region Kronoberg och Linnéuniversitet undersöker barnmorskan Maria Bjelke nedträngningsfasen. En del av förlossningen, som trots att den kan pågå i flera timmar, är okänd för de flesta kvinnor, har få beskrivningar i litteraturen och har knappt studerats i forskning tidigare.
Maria Bjelke, barnmorska vid Kvinnokliniken vid Region Kronoberg och doktorand vid Linnéuniversitetet har disputerat med en avhandling om förlängd nedträningsfas hos förstföderskor.
Förlängd förlossning är vanligt inom förlossningsvården i Sverige. Det saknas dock kunskap kring hur vanligt det är och hur lång tid nedträngningsfasen, från att livmodertappen är helt öppen till kvinnan kan börja krysta, kan fortgå.
Denna del av förlossningen är relativt okänd och det saknas definition om när nedträningsfasen är förlängd och det finns heller inga riktlinjer för åtgärder.
– När jag var student för tio år sedan och började jobba blev jag förvånad över att nedträngningsfasen kunde ta många timmar. Jag upplevde också att det fanns olika syn bland barnmorskor kring hur man skulle förhålla sig till att en förlossning blir utdragen. Nyfikenheten på ämnet fick mig att ta steget att bli doktorand och studera detta, säger Maria Bjelke.
Åtgärder vägs mot risker
När en förlossning tar lång tid behöver barnmorskan och läkaren besluta om och när åtgärder för att skynda på eller avsluta förlossningen ska göras. Här ställs riskerna med ett långdraget förlossningsförlopp mot riskerna med åtgärder som värkstimulerande dropp, sugklocka eller akut kejsarsnitt. Resultaten av Marias avhandling kan stötta vården i dessa beslut.
– Att kvinnan kan krysta ut sitt barn själv är det mest skonsamma och det vi strävar efter i första hand i förlossningsvården, säger Maria Bjelke.
I sin avhandling har Maria med hjälp av journalgranskning av över 1000 förstföderskor i Kronoberg och Blekinge kartlagt långdragna förlossningar. Hon har jämfört vilka insatser som har satts in, vid vilken tidpunkt i förlossningen och vilka komplikationer som uppstått.
Avhandlingen har även i två kvalitativa artiklar studerat förlossningspersonalens resonemang kring besluten av påskyndande åtgärder, samt via intervjuer med kvinnor som upplevt långdragna nedträningsfaser studerat deras upplevelser kring förlossningen.
Resultaten
Resultaten i avhandlingen visar att var tredje förstföderska hade en förlängd nedträngningsfas och att risken för kejsarsnitt eller sugklocka ökade ju längre tid nedträngningsfasen varade, trots att risker för stor blödning eller bristning inte kunde påvisas.
Däremot sågs att fler barn behövde vård på neonatalavdelning när nedträngningsfasen tog längre tid, även om detta var en ovanlig komplikation. Resultaten visar också att nedträngningsfasen är en okänd del av förlossningen för kvinnor som föder sitt första barn.
Kvinnorna hade en förväntan om att barnet skulle födas ganska omgående efter att utdrivningsskedet startat. Det blev då extra svårt emotionellt att ”fastna” i en fas av sin förlossning de inte visste fanns, säger Maria Bjelke.
Kvinnorna ville gärna vara delaktiga när beslut tas kring vilken åtgärd som är lämplig och behövde extra mycket stöd från barnmorskan när förlossningen tog lång tid, för att klara av smärtan och ovissheten som förlängd förlossning innebar.
Resultaten visar också att förlossningspersonalen kan bli ännu bättre på att vara närvarande hos kvinnor med förlängd förlossning och att låta kvinnan vara delaktig i hela beslutsprocessen kring den förlängda förlossningen.