Världens äldsta pilgift – 60 000 år gamla spår avslöjar tidig avancerad jaktteknik
Forskare har identifierat spår av växtgift från den sydafrikanska växten gifbol på stenålderspilspetsar – det hittills äldsta kända pilgiftet i världen.
Upptäckten, som är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Advances, visar att människor i södra Afrika redan för 60 000 år sedan hade utvecklat avancerad kunskap om giftiga ämnen och hur de kunde användas för jakt.
Forskare från Sydafrika och Sverige har hittat de hittills äldsta spåren av pilgift i världen. På 60 000 år gamla pilspetsar av kvarts från Umhlatuzana Rock Shelter i KwaZulu-Natal, Sydafrika, har forskarna identifierat kemiska rester av gift från växten gifbol (Boophone disticha), en giftig växt som fortfarande används av traditionella jägare i regionen.
– Det är resultatet av ett långt och nära samarbete mellan forskare i Sydafrika och Sverige. Att tillsammans kunna identifiera världens äldsta pilgift har varit ett digert arbete och är oerhört uppmuntrande för fortsatt forskning, säger professor Sven Isaksson vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, expert på analys av organiska lämningar i arkeologiska material och som har utfört de kemiska analyserna.
Anders Högberg, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, instämmer och tillägger:
– Vi har arbetat med detta i många år och det är fint att se dessa intressanta resultat publicerade.
Äldsta bevisen på pilgift
– Det här är de äldsta direkta bevisen på att människor använde pilgift. Det visar att våra förfäder i södra Afrika inte bara hade uppfunnit pil och båge långt tidigare än man trott, utan också förstod hur man kunde använda naturens kemi för att öka jaktens effektivitet, säger professor Marlize Lombard, forskare vid Palaeo-Research Institute vid universitetet i Johannesburg.
De kemiska analyserna avslöjade förekomsten av alkaloiderna buphanidrin och epibuphanisin, ämnen som förekommer i växten Boophone disticha – kallad gifbol eller giftlök på svenska. Växten har länge varit känd bland lokala jägare för sina starkt giftiga egenskaper.
Liknande ämnen hittades även på 250 år gamla pilspetsar i svenska samlingar, som samlats in av resenärer under 1700-talet. Att samma växtgift använts både i historisk och förhistorisk tid visar på en lång kontinuitet i kunskap och tradition.
– Att hitta spår av samma gift på både förhistoriska och historiska pilspetsar var avgörande, säger Sven Isaksson. Genom att noga studera ämnenas kemiska struktur och därmed dra slutsatser om deras egenskaper kunde vi slå fast att just dessa är tillräckligt stabila för att överleva så här länge i marken, fortsätter han. Sen är det ju häftigt att människor haft en så djup och så långvarig förståelse för växternas användning.
Avancerad planeringsförmåga
Tidigare har indirekta spår av gift använts för att tolka jaktpraktiker, men fynden från Umhlatuzana Rock Shelter utgör de första direkta bevisen på jakt med förgiftade pilar. Studien visar att dessa tidiga jägare inte bara hade teknisk skicklighet utan också avancerad planeringsförmåga och förståelse för hur gifter verkar över tid – egenskaper som speglar modern mänsklig kognition.
– Att använda pilgift kräver planering, tålamod och förståelse för orsak och verkan. Det är ett tydligt tecken på avancerat tänkande hos tidiga människor, säger professor Anders Högberg vid Linnéuniversitetet.
Användningen av gift på pilar innebar en revolution inom människans jaktteknologi, fortsätter han:
– Att hitta de äldsta spåren av detta är såklart intressant. Jakt med pil och båge där pilgift används för att fälla djuret har inte bara ökat stenåldersmänniskors förmåga att skaffa föda. Det ger oss forskare en inblick i deras kognition. Förgiftade jaktvapen representerar en mycket sofistikerad teknologi som kräver kunskap om hur man utvinner gift från växter, hur gift påverkar bytet och hur man utnyttjar dessa effekter för att öka jaktens effektivitet.
Bildtext: Båda sidor på en av de analyserade pilspetsarna. På den vänstra bilden syns de organiska lämningar i vilket pilgiftsresterna identifierats. Foto: Marlize Lombard
Läs mer här
Kontakt
Anders Högberg, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, anders.hogberg@lnu.se, 0480-44 69 91.