Linnésamlingen

När Linné skulle skriva om ett väl avgränsat vetenskapligt ämne av kortare karaktär valde han ofta den akademiska avhandlingen, dissertationen, som publiceringsform och han var preses på inte mindre än 186 sådana avhandlingar. Ämnena skiftade och flera dissertationer är vetenskapshistoriskt viktiga. Respondenten har endast undantagsvis författat merparten av innehållet så när Linné efterhand lät publicera dissertationerna också i bokform gjorde han det under eget namn. Syftet med dissertationerna var vid den här tiden inte heller att presentera nya forskningsrön gjorda av respondenten utan främst att kontrollera dennes förmåga att föra en akademisk argumentation samt att pröva respondentens kunskaper i latin.

Peloria betyder monster och man blir förvånad över titeln när man ser att dissertationen handlar om en växt, närmare bestämt gulsporre Linaria vulgaris. Titeln beror på att man hade gjort ett fynd i Roslagen av helt avvikande blommor med radiärsymmetri i stället för de normala mer komplicerade med endast ett symmetriplan. Detta var omskakande för Linné som hittills hade trott på arternas konstans men nu insåg att de kunde förändras och kommenterar: ”Detta är förvisso icke mindre vidunderligt än om en ko födde en kalv med varghuvud.” Linné var naturligtvis en alldeles för god iakttagare för att inte så småningom inse att vi hade haft en evolution, något som framgår i flera efterföljande skrifter. I dag vet vi att gulsporrens avvikande blommor berodde på en mutation

som blockerade utvecklingen av de normala blommorna och lät generna för en äldre enklare blomtyp komma till uttryck.

Reseskildringarna är utan tvekan de för en bredare allmänhet mest kända skrifterna av Linné. I dessa vände han sig ju också till en större krets än den akademiska och då valdes latinet bort till förmån för svenskan. Förutom att skildringarna är berömda för sin rikedom på iakttagelser och sin pålitlighet är det just språket som gör att de kan läsas med stor behållning än i dag.

De flesta texter från denna tid känns föråldrade men Linnés mycket personliga språk och stil bär genom seklerna med en förvånansvärd spänst och vitalitet. Samtliga Linnés resor under 1740-talet genomfördes på uppdrag av rikets ständer och syftet var främst att hitta okända tillgångar av värde för Sveriges ekonomi.

Detta är den första av de resor som Linné genomförde under 1740-talet efter utnämningen till professor i Uppsala våren 1741. Omedelbart efter utnämningen gav sig Linné ridande i väg i sällskap med sex handplockade unga män vilka var och en hade bestämda ansvarsområden. Först besöktes Öland och sedan Gotland men man får inte glömma att även Småland besöktes på både dit- och hemresan och boken rymmer åtskilliga intressanta iakttagelser från detta landskap. Den tryckta reseberättelsen utkommer fyra år efter resan och har blivit en av de stora klassikerna i den svenska litteraturen. Det ekonomiska utbytet blev ganska magert men som Linné själv säger: ”Hwad Historia Naturalis widkomer, har jag på denna resan funnit mera än man någon sin kunnat förmoda.” Det är bara att instämma.

Den skånska resan genomfördes 1749 och blev den sista av landskapsresorna. Den här gången red inte Linné utan han åkte bekvämare med häst och vagn och hade endast en sekreterare som medhjälpare. I likhet med Linnés tidigare rseskildringar innehåller även den skånska resan ett myller av tillförlitliga iakttagelser inom skilda områden och har även den blivit en klassiker. Intressanta iakttagelser från Småland förekommer också i denna reseskildring och en mycket udda händelse är förknippad med just den del som behandlar trakten kring Växjö, Linné blir nämligen censurerad! Ursprungligen skrev Linné ett stycke där han uttryckte sig positivt om svedjebruket i trakten. Detta upptäcktes under tryckningen av Linnés uppdragsgivare och uppskattades inte. Linné, oerhört förnärmad,  tvingades att ta bort detta stycke och ersatte det med en harmlös text om gödselbruket. I de allra flesta exemplaren är den ursprungliga texten ersatt men några få ”Svedjor” existerar.

I Philosophia botanica sammanfattar och utvecklar Linné sin syn på botaniken och tillgängliggör på ett mer överskådligt sätt information som varit spridd i flera av hans tidigare verk. Boken är illustrerad med förtydligande planscher och innehåller också en ytterligare utveckling av ett naturligt växtsystem som speglar verklig släktskap, något Linné först hade börjat utveckla i Classes plantarum. För att förstå betydelsen av Philosophia botanica ur ett internationellt perspektiv kan man vända sig till ingen mindre än den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau som yttrade följande när han hade besök av den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl: ”I denna Boken är mera visdom än uti de aldrastörsta Folianter, och i det stället at mäst alla edra Böcker ifrån Norden äro chargerade med förmycken erudition, så är icke et ord i denna, som icke är nödvändigt.”

Som framgår av titeln är boken en sammanställning över de växter som finns i Sverige. Ordet ”Flora” kan både beteckna växterna i ett visst område samt numera också en bok som förtecknar dessa växter. Linnés Flora Svecica är den första sammanställningen över vilda svenska växter och skulle få många efterföljare. Den innehåller också uppgifter om var växterna förekommer. Gentemot äldre växtförteckningar skiljer den sig således genom att förteckna växter oavsett om de har någon betydelse i hushållningen eller ej, växterna får ett egenvärde. Bokens enda plansch visar en linnea, växten som är uppkallad efter Linné själv.

Boken utgör en zoologisk parallell till Flora Svecica och är således en sammanställning över de djur som förekommer i Sverige och är den första i sitt slag. Fauna Svecica är också känd för att Linné nu  introducerar symbolerna för kön,  ♀ och ♂, vilka i dag som bekant är allmänt spridda över hela världen. Detta gör han på bokens två utvikbara planscher. Tidigare hade symbolerna endast använts för att beteckna koppar och planeten Venus respektive järn och planeten Mars.

När Linné ville nå ut till en bredare publik bytte han ut latinet mot svenska. Det mest kända exemplet är förstås hans reseskildringar men de mest spridda svenskspråkiga bidragen publicerade han i almanackor på 1740-talet vilka gick ut i stora upplagor. I dessa skrev han om sådant som kunde vara av intresse för gemene man i hushållningen. Här ser vi almanackan för 1749 (således tryckt 1748) där Linné skriver om öl. En annan dryck som var föremål för en almanacksartikel året före var brännvin. Trots de stora upplagorna hör Linnés bidrag i almanackorna till de mest sällsynta eftersom almanackor var förbrukningsvaror och i de allra flesta fall inte finns bevarade.

Linné tillbringade en treårsperiod mellan 1735 och 1738 i Holland som var den vetenskapliga stormakten vid den här tiden och således rätt plats att publicera de redan påbörjade manuskript som han hade med sig från Sverige. Linné (då ännu Linnaeus) inledde med att ta sin läkarexamen i Harderwijk och publicerade därefter sammanlagt 13 verk under denna period varav flera epokgörande och blivande klassiker inom biologin. Detta underlättades av att Linné fick anställning hos en av de ledande direktörerna inom det holländska ostindiska kompaniet, Georg Clifford, vilken hade en förnämlig botanisk trädgård samt ett stort herbarium vid Hartekamp utanför Haarlem.

Classes plantarum blev det sista av de arbeten Linné publicerade i Holland och syftet var primärt att utveckla tankegångar som han kortfattat hade meddelat i ett annat av sina holländska verk, Fundamenta botanica, som utkom hösten 1735. Boken är kanske mest berömd för att den innehåller Linnés första försök att utveckla ett naturligt växtsystem baserat på verklig släktskap och han delar in växterna i sammanlagt 65 ordningar motsvarande naturliga familjer. Sexualsystemet var ju praktiskt men artificiellt, alla växter med t.ex. fem ståndare är ju inte nära släkt med varandra. I övrigt behandlas bl.a. fruktifikationen d.v.s. de processer som ingår i fruktsättningen.

Systema naturae är den internationellt sett i särklass mest berömda boken skriven av en svensk. Här presenterar Linné klassificeringssystem för de naturens tre riken man då använde sig av: växt-, djur- och stenriket. Systemen för växt- och djurrikena anammades snabbt på grund av deras praktiska användbarhet. Det fanns ett stort behov av att säkert kunna beskriva den biologiska mångfalden eftersom antalet kända växt- och djurarter vid den här tidpunkten steg snabbt, inte minst genom koloniseringen av tropiska områden. Det stora formatet förklaras med att Linné ville få med ett helt rike på ett enda uppslag och här ser vi växtriket indelat i 24 klasser vilka bygger på Linnés sexualsystem som utgår från ståndarnas och pistillernas antal och form. Systema naturae kom ut i nya ständigt utvidgade upplagor under Linnes levnad men då i vanligt oktavformat. Här visas den sjätte upplagan från 1748 vilken också är den första illustrerade.

Under sin anställning hos George Clifford på Hartekamp lyckades Linné som en av de första att få en bananplanta att både blomma och sätta frukt, något som väckte stor uppmärksamhet. Detta kunde han genomföra på bara fyra månader genom att använda fet jord, utsätta plantan för några veckors torka och sedan dränka den i vatten, allt för att imitera tropiskt väder. Musa Cliffortiana, som är Linnes första skrift i vilken han beskriver en enda växt, trycktes i en liten upplaga för utdelning och är därför mycket sällsynt. Till skriften hör två vackra utvikbara kopparstick vilka avbildar dels hela bananplantan, dels detaljer av blomma och frukt.

Dissertationen om dvärgbjörken (Betula nana) är Linnés första dissertation som professor. Arten är huvudsakligen nordlig till sin utbredning men har förekomster ner till norra Skåne. Den var välkänd för Linné ända sedan barndomen då den bl.a. fanns vid Taglamyren som låg längs vägen mot Växjö. Lokalen omnämns också i dissertationen och än i dag kan man beskåda dvärgbjörk vid Taglamyren som nu är naturreservat.