Anna Jungstrand

Jag är litteraturvetare och sedan hösten 2023 professor i sakprosa vid Institutionen för film och litteratur. Redan i min avhandling Det litterära med reportaget: om litteraritet som journalistisk strategi och etik (2013) påbörjade jag ett teoretiskt projekt som tar sikte på att förklara hur litterära stilgrepp etablerar trovärdighet och etik i litteratur med tydliga verklighets- och sanningsanspråk samt hur föreställningar om ”det litterära” påverkas av förskjutningen ut ur skönlitteraturens domän. Det teoretiska bygget bottnar i såväl narratologi och talaktsteori som i dialogfilosofi och fransk fenomenologi, och med boken Det dokumentära och litteraturen (2020) vidgade jag det ytterligare mot en idé om röst, tilltal och hur verklighetsanspråket genererar en särskild performativitet. Min pågående forskning innebär att fortsätta pröva min teori om dokumentärestetik mot vittneslitteraturen för att undersöka den litterära sakprosans gränser. Just nu skriver jag exempelvis om den polska reportern Hanna Krall och hennes laborationer med olika modus och (o)möjligheter för att skriva om katastrofen (reporterns, vittnets, hjältens, historikerns).

Efter doktorandstudier vid Stockholms universitet har jag arbetat som lektor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet, lektor i estetik vid Södertörns högskola, postdoktor i estetik vid Stockholms universitet samt lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens universitet. Denna turné genom Sveriges lärosäten har inneburit mycket undervisning på alla nivåer, från grundutbildning till avancerad nivå, ofta med särskilt fokus på 1900-talets litteratur – och inte sällan med stort engagemang i lärarutbildningarna. Sett i backspegeln är det tydligt att just kontakten med lärarstudenter och utmaningar för, och (ibland märkliga) idéer om, ”kunskapssamhället” drivit fram aspekter av min forskning som också har bäring på det kunskapsteoretiska klimatet i vår samtid. Mitt intresse för att engagera mig i utåtriktad samverkan för att få till samtal mellan akademi, offentlighet och yrkesverksamma sakprosaförfattare springer också ur dessa möten med studenter. 2022-2025 har jag ingått i tankesmedjan Humtank som verkar för att synliggöra humanioras roll och betydelse i samhället.

Som Sveriges första professor i sakprosa är samverkan med externa aktörer högst relevant. Min professur har initierats av Linnéuniversitetet tillsammans med externa aktörer såsom Natur & Kultur, Författarförbundet och Läromedelsförfattarna. Intresset för, behovet av och komplexiteten i litteratur som kunskapsförmedling är något som engagerar och definierar vårt offentliga samtal och universitetspolitiken på många sätt och på olika nivåer: Det handlar om genrerna i sig och hur de är/kan vara konstruerade för att etablera sanningsproduktion, om samhällets upptagenhet vid verifierbara fakta vs fiktion/lögn, och om hur ett konstnärligt kunskapsparadigm relaterar till ett vetenskapligt. Dubbelheten och samtidigheten av faktaförmedling och estetik genomsyrar alla dessa nivåer, och det är där min egen forskning bottnar.

Utöver egen forskning innebär min verksamhet alltså även att fortsätta det utåtriktade engagemanget. Just nu innebär det inte minst skapandet av Sveriges första sakprosafestival Sakli(g)t som varje år sammanför forskare, författare, förläggare och kulturjournalister i samtal om litterär sakprosa. Jag arbetar just nu också med en större nationell konferens om läromedel och estetik som planeras till Lnu sen höst 2026 alternativt tidig vår 2027. Tillsammans med kollegor från Kreativt skrivande, Design och Genus ingår jag också i uppstarten av en ny forskargrupp i konstnärlig forskning (med stöd av strategiska forskningsmedel för 2026, Sara Lisa) 

En kortare programartikel om min syn på uppdraget att etablera den litterära sakprosan som akademiskt ämne i Sverige finns att läsa här i tidskriften Sakprosa (vol.17. nr1.)