I min avhandling har syftet varit att förklara hur småstaten Sveriges säkerhetspolitik anpassats till nya förutsättningar efter stora konflikter under 1900-talet. Post-konfliktperioderna utgör brytningstider vilka erbjuder öppningar för att observera, analysera och förklara hur centralt placerade politiker, och deras partier, tolkar och eftersträvar särskilda säkerhetspolitiska utvecklingar.
Jag undersöker tre post-konfliktperioder; efter första världskriget, efter andra världskriget och efter kalla kriget. I varje period analyseras ett utrikespolitiskt initiativ, en anslutning till en internationell organisation och ett försvarsbeslut. Efter första världskriget analyseras den svenska Ålandsinterventionen, anslutningen till Nationernas Förbund och nedrustningsbeslutet 1925. Efter andra världskriget är fokus på den svenska FN-anslutningen, initiativet till ett skandinaviskt försvarsförbund och försvarsbeslutet 1948. Efter kalla kriget undersöks den svenska EU-anslutningen, det svenska deltagandet i NATO:s IFOR-styrka i Bosnien och försvarsbeslutet 1996.
För att analysera och förklara hur småstater positionerar sig efter världskonflikterna används en analytisk fyrfältsmatris. Modellen är konstruerad genom en kombination av de motstående teorierna om internationell politik; realism och idealism, kombinerad med aktör- och strukturperspektiven. Med hjälp av matrisen förklaras hur småstater positionerar sig i tre nivåer; de nio empiriska fallen, de tre post-konfliktperioderna och alla tre perioder sammantaget.
De huvudsakliga slutsatserna av undersökningarna är att småstater som Sverige, både är begränsade i sina utrikes- och säkerhetspolitiska möjligheter och samtidigt har möjligheter att använda samma strukturer för att tillgodose sina intressen. Tiden är en nyckelfaktor för att analysera både struktur- och aktörsbaserade aspekter på småstatskapacitet, särskilt när det gäller att förstå de strukturella förutsättningarna. I det svenska fallet tycks det över tid finnas en ständig spänning mellan en idealistiskt dominerad och en realistiskt dominerad politik, oavsett om det gäller strukturella eller aktörsbaserade aspekter, när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik och att idealismen tycks ha fått ökad betydelse i den senare perioden.
