Torbjörn Forkby

I min avhandling Ungdomsvård på hemmaplan (2005) behandlade jag framväxten av den flora av öppna stöd- och behandlingsformer för ungdomar som växte fram under 1990-talet. Kommunerna ville ersätta den institutionella vården med stödformer i egen regi och beteckningen "hemmaplanslösningar" myntades som beteckning. Omfattningen och ambitionsnivån av dessa innebar att ett nytt kapitel i den sociala barnavården skrevs.

Inom detta område kan man också lägga ett antal studier med mer utvärderande ambitioner, där min roll kan liknas vid följeforskarens. Det har bland annat handlat om kommuners försök att skapa sammanhang av förebyggande öppenvård för unga, ofta med höga ambitioner om samverkan. En samverkan som kan låta självklar, men som är en mycket komplicerad arbetsform i praktiken. Särskilt komplicerad är samverkan i områden som detta som vilar på en grundläggande osäkerhet kring fundamentala aspekter, såsom bristande kunskap om klienten, osäkerhet kring prognoser – vad som ska till för att påverka utvecklingen i en viss riktning

Hit kan också läggas studier om fritidsgårdar och fritidsledares yrkesroll. Fritiden är en viktig arena för ungas identitetsbildning och hur den ser ut ifråga om aktiviteter, kamratumgänge och vuxenkontakter kan påverka deras kapacitet att utveckla sina resurser. Det ställs därför stora krav på organisation och pedagogik i dessa verksamheter, inte minst då verksamheter som fritidsgårdar kan ha såväl ha positiv som negativ betydelse för ungas utveckling.

Tillsammans med professor Staffan Höjer arbetade jag med det FAS-finansierade projektet "Köpt vård – villkor, aktörer och köp-processer på den sociala barnavårdens marknad". Syftet var att undersöka de villkor som omger köpt vård (till största delen institutionsvård), vilka aktörer som har störst inflytande och vad deras inflytande innebär i praktiken. Bakgrunden var den offentliga verksamhetens ökade marknadsorientering, vilket bland annat yttrat sig i privatiseringar och konkurrensutsättning. Även styrformerna hade påverkats av marknadstänkandet där kvalitetsjämförelser, måltänkande och uppföljning blivit viktigare.

Som en förlängning på de frågeställningar vi diskuterade i ovanstående projekt fortsatte Staffan Höjer, jag och nu Andreas Liljegren i ytterligare ett FAS-finansierat projekt "Lekmannastyrning av professioner – en studie av lokal politisk styrning i barnavården". Syftet var att undersöka lekmännens roll i den sociala barnavården. Idag är det bara tre områden där beslut i den offentliga verksamheten fattas av lekmän (vissa miljöärenden, bygglov och inom socialtjänsten). Den kommunala socialtjänsten är historiskt en förlängning av ett helt lekmannabaserat system. Idag utförs dock det praktiska arbetet av särskilt utbildade personer, men beslutsfattandet i vissa frågor (ex vis vid placeringar för vård utom hemmet av barn) handhas alltjämt av lekmän som utses av de politiska partierna. De kan därför antas spela en viktig roll för det praktiska arbetet. Forskningsmässigt är lekmännens roll i denna välfärdssektor knappast uppmärksammat överhuvudtaget. I projektet ville vi därför undersöka och analysera vilka lekmännen är i förhållande till representativitet, hur de agerar vid förhandlingar och beslut samt om och i så fall i vilka fall de går emot förvaltningens förslag.

Ytterligare kan nämnas en jämförelse mellan barnavårdssystem i nordiska länder, där jag fungerat som projektledare. Ett intressant resultat av denna visar att samtliga undersökta grannländer (Norge, Finland och Danmark) hade liknande lekmannasystem som Sverige, men har av skäl som rättssäkerhet och behov av specialistkompetens i beslutsfattande övergett detta. Konkret innebär det att lekmännen har ersatts helt eller delvis av olika experter.

En central fråga för unga personer är hur mötet med "samhället" gestaltar sig. I vilken mån upplever man en känsla av att vara behövd, att få möjlighet att påverka och vad innebär det om man inte erkänns detta? Vidare, hur fungerar de former som utvecklats för att ge unga möjligheter till delaktighet? Samtidigt som delaktighet blivit till ett slags nyckelord när det handlar om ungas övergång till vuxenvärlden är det inte delaktighetens innebörd självklar, vilka former som utvecklas av unga själva eller på vilket sätt erfarenheten av att ha varit delaktig påverkar ens utveckling. Dessa frågor har jag studerat genom flera olika studier, inte minst rörande vad delaktighet innebär för arbete på den fria tidens arena.

Ett projekt inom området är PARTIspace som rör ungas delaktighet i samhället. Projektet beviljades forskningsmedel från EU, HORIZON 2020. Här undersökte vi ungas formella, icke-formella och informella delaktighet samt deras aktörskap och agerande i offentligheten i jämförelse mellan åtta Europeiska länder. Det handlade här om att synliggöra vad unga faktiskt är delaktiga i och vilka former som fungerar. Projektet kopplas i viss mån också till Youth Work-traditionen. Vi följde bland annat utvalda "case" som handlar om ungas delaktighet i de olika länderna och initierar också ett antal aktionsforskningsprojekt i samarbete med unga personer.

År 2006 påbörjade jag en tidsmässigt längre studie av brottsförebyggande verksamhet i Göteborg. Ung och Trygg i Göteborg startade som en följd av att gängbrottsligheten blivit allt påtagligare i staden. Stor oro fanns kring att ungdomar skulle rekryteras till de allt mer synliga kriminella grupperingarna. Ung och Trygg i Göteborg fick i uppdrag att fungera som processtöd för utvecklingsarbetet för att förhindra nyrekrytering till kriminella nätverk och fokuserade på att olika aktörer skulle utveckla fungerande samverkansformer med varandra.

Som en förlängning av projektet fick jag i ansvar att genomföra en bred studie om ungas egna uppfattningar om förorten som uppväxtmiljö och om ungdomsoroligheter i dessa områden. Här arbetade jag tillsammans med Susanne Liljeholm Hansson under två års tid i en etnografisk ansats som inkluderande fältarbete, ett stort antal intervjuer och observationer av diverse sammanhang. Vi hade också ett samarbete med några skolklasser där eleverna skrev uppsatser om sitt bostadsområde. Arbetet ledde bland annat till rapporten Kampen för att bli Någon.

Tillsammans med docent Jari Kousmanen, socialt arbete, undersöktes exit-processer som personer genomgår när de lämnar en gängtillhörighet. Vi anlade ett genus-perspektiv för att förstå i vilken mån kön (maskulinitet) omförhandlas under olika faser och i olika situationer av processen. Projektet fick  finansiering från Kriminalvårdens FoU. Gängmiljön ofta innefattar tämligen stereotypa könsuttryck där manlighet förknippas med fysisk styrka, mod och tillgång till våldskapital (möjligen kompensatorisk hypermaskulinitet, Messerschmidt). Att lämna ett gäng för att andra roller och sammanhang lockar, och/eller för att en gängtillvaro inte längre är möjlig kan innebära att ens idé om manlighet måste omförhandlas. I vilken mån detta innebär svårigheter och vilket stöd som skulle behövas under denna process är fokuserat i projektet.

I ett anknytande forskningsprojekt studerades hur avhopparverksamheten Passus fungerade för att stödja gängmedlemmars väg ut från gänget och in i samhället. Det visar sig att Passus hade en bred arsenal av stödinsatser att erbjuda och att dessa kunde användas flexibelt i förhållande till individuella behov. Detta "smörgåsbord" av insatser vad en viktig framgångsfaktor för verksamheten.

Våld är en central del för att förstå hur gängen fungerar och markerar sin position i förhållande till varandra. Detta våld har i Sverige tagit mycket allvarliga former och har står ut i jämförelse med andra europeiska länder. Med stöd från FORTE kommer en forskargrupp från Göteborgs universitet och Linnéuniversitetet att lägga till en pusselbit till denna utveckling kan förstås och förklaras. Skjutningarna uppfattas i projektet som en följd av vissa handlingslogiker samt syn på hur man bör vara för att passera som gängmedlem. Projektet startar 2024 och varav i tre år.  

Studien är ett treårigt forskningsprojekt finansierat av FORTE. I studien har arbetet för ökad trygghet och minskad brottslighet i så kallade särskilt utsatta områden analyserats. Utöver mig ingick  Paula Wahlgren, Linnéuniversitetet, Kristina Alstam, Göteborgs universitet, Amir Rostami, Carina Gunnarson och Jerzy Sarnecki, samtliga tre sist nämnda vid Institutet för framtidsstudier.

Studien innebar en systematisk jämförelse för att beskriva, jämföra och analysera strategier använda för att öka trygghet och motverka brottslighet i särskilt utsatta områden. Särskild uppmärksamhet ägnas åt att beskriva och analysera hur socialtjänsten och samarbetspartner förstår officiell policy, vilka strategier som används lokalt och hur dessa legitimeras, genomförs och bedöms/utvärderas. Inom brottspreventivt arbete idag är partnerskapsidén central såväl i Sverige som internationellt. Denna studie kommer att analysera hur denna fungerar i praktiken.

Bakgrunden till studien är att situationen i särskilt utsatta områden utgör en demokratisk utmaning.

1. Social tillit och trygghet måste upprätthållas eller återställas.
2. Förebyggande insatser utvecklas för att motverka att unga personer kommer in kriminalitet
3. Utvecklingen mot tilltagande segregering i städerna måste vändas

Att studera socialtjänstens, polisens och skolans samverkan och insatser är väsentligt då de är dessa som har getts huvudansvaret för att implementera det lokala brottspreventiva arbetet.

Att studera samverkan är generellt av värde då denna arbetsform erbjuder stora utmaningar, samtidigt som den framställs som en central del av lösningarna – oavsett problem. Av särskilt intresse är det att studera samverkan inom områden, som detta som karakteriseras av stor osäkerhet och stora utmaningar.

Projektet är ett treårigt forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan mellan Linnéuniversitetet. Region Kronoberg och de åtta kommunerna i regionen, och finansierat av familjen Kamprads stiftelse.

Syftet är att bidra med forskningsstöd till utvecklingen av satsningen ”Barnets bästa gäller! I Kronobergs län. Utgångspunkten är att det preventiva arbetet med barn och unga bör utvecklas. Idag uppstår alltför ofta svårigheter i samordningen och samsynen mellan involverade kring barn och unga i behov av stöd från samhället. Barn måste nås i ett tidigare skede för olika former av stödinsatser i sin vardagsmiljö, inte minst för att undvika mer genomgripande och omfattande insatser i senare skede.

Vidare bör förtroende för och tilliten till samhällets organ och funktionärer stärkas bland olika grupper, bland annat i syfte att skapa ett gemensamt ansvarstagande bland familj, civilsamhälle och offentlig verksamhet.  

Att utveckla ett kunskapsbaserat arbete kräver ett nära samspel mellan forskning och praktik. Utvecklingsarbetet bör stödjas genom kunskapsåterföring från praktiken kring implementeringen, samt en kort- och långsiktig uppföljning av barns utveckling.

Projektet leds av Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete Linnéuniversitetet och involverar forskare från socialt arbete (Angelika Thelin, Sofia Enell), pedagogik (Mats Anderberg), medicinsk vetenskap (Tony Andersson), kvalitetsteknik (Ann-Christin Andersson) och psykologi (Karin Pernebo, Pamela Massoudi).

Idag pågår ett omfattande arbete med att utveckla det främjande och förebyggande  arbetet med barn och unga. Det handlar om att intensifiera samverkan, att identifiera stödbehov i tidigare skede och att erbjuda preventiva insatser som är såväl attraktiva som effektiva. Under sex års tid har en forskargrupp som jag samordnar fått möjlighet inom forskningsprogrammet Connected Children att undersöka hur detta arbete utvecklas i praktiken samt bidra till hur det kan utvecklas. Samverkan mellan forskning och praktik är en ledstjärna i arbetet. Programmet är presenterat på en särskilt webplats, se nedan för länk.