Med en doktorsexamen i kriminologi, master i välfärdskunskap samt genom sitt tidigare arbete som socionom har Helgesen både ett professionellt och teoretiskt intresse av vad som sker när ett hälsotänkande ska implementeras i fängelser. Denna bakgrund menar hon också har bidragit till det breda organisationsteoretiska perspektiv som kommer i uttryck i forskningen.
- Ja, jag har tidigare själv arbetat mycket med drogmissbrukare. Jag har vänner och bekanta som också har varit med och gjort olika ingrepp mot missbruk och jag har under hela min utbildningskarriär också intresserat mig för skadereducering och förebyggande. Så det har alltid varit i gränslandet där. Sedan har jag även varit upptagen av myndigheternas politik kontra det som sker nere på gatuplan i verkligheten och brytningen där då.
Hennes position som forskare med personliga erfarenheter av det praktiska arbetet, menar hon påverkat hennes intresse av de olika dilemman som grupperna i hennes studie står inför. Avhandlingen anser är en praxisorienterad professionsforskning som också ämnar att skapa förändring av den faktiska verksamheten.
- På så sätt har jag legat närmare, inte aktionsforskning, för så blir det inte när man ska ta en doktorsexamen, eller i alla fall inte för mig, men det är att kunna påverka drog- och fängelsepolitiken.
Ett av studiens viktigaste bidrag menar Helgesen är att påvisa de skilda perspektiv som finns på praktiken bland de som intervjuats från vården, bland politiker och interner. Där visar resultaten att ledningens upplevelser av de utmaningar som finns i genomförandet av myndighetens policys, skiljer sig från de anställdas. Studien visar även att de anställdas syn däremot överensstämmer väl med internernas upplevelser.
- Ja, vi kan se att både interner och anställda utgör ett slags kollektiv, det är det organisationsteoretiska perspektiv jag har öppnat upp för. Nya sätt att tänka på hur vi ska organisera förändringsarbetet – som ett samhällsprojekt. De traditionella externa faktorerna som byggnader och dålig ekonomi är fortfarande mycket avgörande inom institutionen, men ännu viktigare för förändringsarbetet är kampen och förhandlingarna mellan arbetstagargrupper, hur de hanteras olika av ledningen och själva hanterar sitt arbete på olika sätt. Detta tycker jag ofta saknas i berättelsen. De olika yrkena har inte samma syn på vad som behövs göras för att förbättra situationen för fångarna, de har inte heller samma syn på vad som är bättre.
En annan intressant upptäckt för Helgeson har varit att följa hur olika logiker förändras genom olika perioder i historien samt att se hur de landar i dagens situation. Många gånger är det som beskrivs som nya idéer snarare nya uttryck för idéer som redan är etablerade i verksamheten.
Med avhandlingen avklarad fortsätter Helgeson sitt arbete som sektionsledare på avdelningen för efter- och vidareutbildning på Politihøgskolen i Norge. Hon är även med i ett forskningsprojekt tillsammans med en norsk och en finsk kollega där de studerar polisstudenters upplevda läranderesultat med onlinestudier och hur de använder den kompetens som de förvärvar i polisens vardag.
Under ledning av professorerna Inger Marie Sunde och Brita Bjørkelo deltar Helgeson även i en ansökningsprocess för inrättandet av ett centrum för forskning om förebyggande polisarbete.