Session 6: texter

Fredag 10 maj kl 11.00-12.30

6.1 Historisk rättvisa och sanningskommissioner

Det har blivit vanligt att individer, grupper och stater ställer krav på historisk rättvisa – på gottgörelse för övergrepp i det förflutna. Gottgörelse används i detta sammanhang som ett samlingsbegrepp för officiella erkännanden av att övergrepp förekommit och olika former av kompensation. I denna session behandlas historisk rättvisa ur ett rättighetsperspektiv, med särskilt fokus på sanningskommissioner som form för gottgörelse.

I sessionens inledande bidrag behandlas frågan: Vem har rättighet till gottgörelse efter övergrepp i det förflutna och vem har skyldighet att gottgöra? Frågan kräver till att börja med en diskussion om skillnaden mellan moraliska och juridiska rättigheter. Krav på gottgörelse kan vara moraliskt grundade, men om staten accepterar dessa krav och till exempel lagstiftar om kompensation så skapas en juridiskt grundad rätt till gottgörelse. Faktorer som kan tänkas påverka rättigheten (och skyldigheten) till gottgörelse är: avgränsning och identitet hos en grupp som kan kräva gottgörelse; följderna av övergreppet (omfattningen av skadan och lidandet); avsikten hos förövaren (Handlade förövaren i god tro? Var de moraliska normerna andra? Fanns det alternativa handlingsmöjligheter? ); tidpunkten för övergreppen (Avtar rättigheten till gottgörelse med tiden? Har efterlevande rättighet till gottgörelse?).

I den andra presentationen ges en överblick av hur begreppet ”sanningskommission” har använts i svensk politisk debatt, i syfte att historisera detta fenomen och därmed skapa förutsättningar för en kritisk debatt. När ordet sanningskommission började tas i bruk, i slutet av 1990-talet, var det för att efterlysa dokumentation av kränkningar av politiska fri- och rättigheter. Sedan 2000-talets början har sanningskommissioner också flera gånger föreslagits som ett redskap för att främja minoritetsrättigheter. Behovet av att producera och sprida historisk kunskap om diskriminering och övergrepp har framförts både när det gäller alla erkända nationella minoriteter och i specifika förslag om upprättelse för romer och resande, samer och tornedalingar. Utifrån tidigare forskning om redan genomförda sanningskommissioner väcks här frågor om vad sanningskommissioner egentligen kan förväntas åstadkomma – med tanke på att det är tillfälliga institutioner med sinsemellan motstridiga uppdrag.

I sessionens tredje bidrag fördjupas diskussionen om arbetet för en samisk sanningskommission i Sverige, med utblickar mot Norge. Vid hearingen Ságastallamat i Kiruna i oktober 2011 framförde samiska representanter krav på historisk dokumentation av kyrkans övergrepp som en förutsättning för en fortsatt försoningsprocess. I november 2012 startade ett vitboksprojekt som finansierades av Svenska kyrkans forskningsenhet och leddes från Umeå universitet. Vitboksprojektet var relativt fristående och självstyrande, men utgjorde ingen sanningskommission utan innebar snarast uppdragsforskning. Syftet var begränsat till genomlysning av de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, och det fanns inget mandat att föreslå åtgärder i kompensatorisk riktning. Projektet resulterade i en vetenskaplig antologi med 33 artiklar, publicerad i april 2016, och en populärvetenskaplig sammanfattning inklusive texter av försoningsteologisk, försoningsetiskt och försoningspolitisk karaktär, utgiven i februari 2017. Kyrkliga och samiska företrädare samt andra opinionsbildare har med hänvisning till vitboksprojektet rest krav på en sanningskommission om den svenska statens koloniala relation till samerna. I detta paper ställs frågan hur förespråkarna för en sanningskommission uppfattar möjligheterna att åstadkomma historisk rättvisa och vilken roll man tilldelar en sanningskommission i en sådan process. Hur har processen sett ut? Vilka argument har förekommit? Hur ska en eventuell kommission organiseras? Vilket mandat ska den ha? Vilket mål ska den uppnå?

6.2 Sverige före Gustav Vasa: En ekonomiskhistorisk nytolkning av statens omvandling under senmedeltiden

Senmedeltidens politiska historia var länge det centrala för svensk historieforskning. För den historiska forskningen har den helt centrala frågan varit relationen mellan staten och adeln, en ganska snäv inriktning som bortsett från centrala ekonomiska faktorer.

På senare tid har genom ekonomiskhistorisk forskning en ny bild av priser, handel, skatter, godssystem, befolkningsnedgång och andra ekonomiska förutsättningar för den svenska senmedeltidens politiska utveckling framträtt. I denna nya kunskap ingår sådana faktorer som ett erkännande av den djupa kris som Sverige drabbades av liksom resten av Europa, att marknaden fick allt fler drag som pekade fram emot ett modernt system, hur skattesystemet förändrades i riktning mot ett system där de skattedragande bönderna och borgarna hade ett ökat inflytande, liksom att godsstrukturen förändrades från ett godsdominerat till ett där landbor (arrendatorer) fick en position allt mer lika de självägande bönderna.

Sammantaget framträder nu en senmedeltid med ett helt annorlunda och mer dynamiskt ekonomiskt system med flera socioekonomiska aktörer än vad som tidigare antagits. Historiker har ofta tagit itu med ekonomiska problem under medeltiden, men ett ekonomiskhistoriskt perspektiv kan belysa ett klassiskt historiskt forskningsområde - senmedeltidens politiska utveckling – på ett nytt sätt. Det kan förklara hur Sverige gick från att vara ett av de politiskt mest uppsplittrade och oroliga hörnen i Europa till att under Vasatiden bli en stabil stat – i weberska termer en klassisk byråkratisk stat med identifierade byråkratiska roller, en struktur för hur order skall ges i linjära kedjor, specialister inom organisationen, uniforma regler för avancemang inom systemet och impersonell auktoritet.

Vår teoretiska utgångspunkt är den brittiske sociologen Michael Manns uppfattning om en fundamental skillnad mellan medeltida och modern maktutövning. Den senare blev med tiden den dominerande, baserat på det som Max Weber kallade den ”formalistiska opersonlighetens norm”, typiskt för det offentliga styrets funktionssätt under den moderna tiden och präglat av abstrakta regler och byråkrati. Medeltida maktutövning skedde däremot i två distinkta sfärer, en privat och en offentlig, eller ett formellt och ett informellt system. Det formella kodifierades genom lagstiftning, medan det informella byggde på ”personlighetens norm” där vikt lades vid fysisk närvaro och personliga relationer för att åtnjuta auktoritet och inflytande. Det manifesterades dels genom regenternas resor runt om i riket, dels genom fastställda ritualer, från det övergripande som kungaval och ting, ned till detaljer som jordöverlåtelser, lojalitetsband inom ett gods osv.

För Sveriges del är kungamaktens framväxt under medeltiden ganska grundligt utredd ur både idéhistoriskt, statsrättsligt och statsfinansiellt perspektiv, dvs den ena halvan av Manns parallella maktsystem. Hur den informella delen av processen sett ut i praxis är däremot mindre utforskat.

Vi kommer att presentera två delundersökningar av denna informella sfär - regentitinerarier och nätverk. Den förra utgör en analys av kungamaktens rumsliga praxis som för Sveriges del ännu inte gjorts. Regenternas ideliga rundresor i riket, ett uttryck för maktutövning i en kontext av knappa lokala skatteresurser, ideal kring personlig närvaro, stora geografiska avstånd och bristfälliga kommunikationer, kartläggs. Den andra undersökningen avser att kartlägga hur de ledande, statskontrollerande, grupperna agerade tillsammans med bredare lager inom befolkningen genom horisontella nätverk inom samma samhällsklass och vertikala, klassöverskridande nätverk. Resursernas noder – sociala och geografiska – ger ny kunskap om kopplingen mellan den politiska strukturen och den reala ekonomin.

6.3 Samhälleliga perspektiv på tidigmoderna predikningar och fynd i kyrkoarkiven

I de nordiska länderna har det under de senaste decennierna uppstått ett växande intresse inom historieforskningen för kyrkans och prästerskapets funktion under den tidigmoderna tiden. Mycket ny forskning har producerats från kulturella, sociala och ekonomiska perspektiv, men dessutom har många forskare på ett helt nytt sätt börjat betrakta prästerskapets roll som en politisk aktör. Allt fler har betonat den lutherska kyrkans betydelse som en arena för formandet av samhälleliga värderingar under 1600- och 1700-talet.

Åt denna forskningsfåra erbjuder prästerskapets skrivna texter intressanta och fruktbara perspektiv. Eftersom religion och politik så intimt hörde samman i det tidigmoderna Sverige, finns det anledning att ytterligare undersöka hur den kristna tron och den lutherska läran användes som ett verktyg i samhällsbygget på flera olika nivåer i det svenska riket. Jämfört med vår egen tid var kyrkans roll i det svenska samhället betydligt mer central och predikstolen fungerade som en viktig tolk för statsideologin på lokalnivå.

I princip förpliktade lagen alla undersåtar att gå i kyrkan på helgdagarna och i anslutning till gudstjänsten lästes överhetens kungörelser och meddelanden upp. Gudstjänstens roll på lokalnivå, som en plats för informationsförmedling, var alltså väldigt viktig. På samma sätt hade prästen en unik roll som en mellanhand mellan å ena sidan överheten och å andra sidan lokalbefolkningen.

Emellertid är det viktigt att framhålla att gudstjänsten och i synnerhet predikan, som förutom sin andliga funktion, kan betraktas som ett viktigt verktyg i konstruerandet av samhälleliga värderingar och socialt tänkande. Predikan utgjorde – både vad gällde dess position och längd – en central del av gudstjänstordningen, då den fungerade som ett utmärkt medel att både uppfostra befolkningen till lydiga undersåtar och samhällsmedborgare, samt att förklara för lyssnarna aktuella händelser från ett lutherskt-teologiskt perspektiv.

Av de olika typer av texter som prästerskapet producerade under 1600- och 1700-talet har ett betydande material bevarats. Bland materialet återfinns en stor mängd predikotexter och olika typer av religiösa tal, av vilka man använt sig relativt lite inom historieforskningen. Förutom de tryckta mallpredikningarna och postillesamlingarna trycktes det enskilda predikningar, vilka fick bred spridning. De tryckta predikningarna bidrog till formandet av det samtida sociala tänkandet och reflekterar på så vis i stor utsträckning sin tids samhälleliga kontext.

Vid sidan av de tryckta predikningarna har det också bevarats ett stort antal otryckta predikningar och predikosamlingar från framför allt 1700-talet. Genom dessa predikomanuskript får man en unik kontaktyta med hur sociala och samhälleliga idéer formades i det lokala sammanhanget, samtidigt som de på ett mer allmänt plan bär på information om i vilket syfte prästerna skrev och använde sina predikningar.

I denna session vill vi erbjuda perspektiv på detta forskningsfält, genom att presentera hur 1600- och 1700-talets svenska prästerskap formulerade den lutherska läran till att tjäna flera samhälleliga diskurser. I synnerhet koncentrerar vi oss på teman i predikningar som berör samhällsordningen med hustavlan som utgångspunkt, konstruerandet av identiteter och hur man hanterade olika krissituationer.

Genom våra presentationer ämnar vi därmed bland annat peka på att predikotexterna fungerar som en spegel, genom vilka man kan betrakta förändring och kontinuitet i de tidigmoderna politiska diskurserna. Vidare vill vi framhålla att kyrkans undervisning kunde användas mycket mångsidigt i konstruerandet av de samhälleliga normerna och värderingarna. Därutöver vill vi visa på hur man har strävat efter att hantera brytningstider och krissituationer mentalt på samhällets olika nivåer.

Martin Kjellgren: Ex libris: kyrkornas boksamlingar som undersökningsobjekt

Sedan 2014 har flera av Svenska kyrkans stiftsorganisationer genomfört inventeringar av församlingarnas bokbestånd. Syftet har i första hand varit internt kyrkoantikvariskt, och inventeringarna ska främst vara en hjälp för församlingarna i arbetet med att hantera sina äldre boksamlingar, att se över beståndet, gallra och bevara. Under arbetets gång har dock ett rikt, mångfacetterat och i stort sett helt okänt material kommit i dagen, som öppnar för nya forskningsingångar inom olika historiska discipliner. Inte bara kyrkohistoriska perspektiv öppnas, utan även kultur-, bok- och idé- och lärdomshistoriska för att nämna några. I föreliggande paper diskuteras möjliga framtida forskningsfrågor, samt frågor om tillgängliggörande och katalogisering utifrån resultatet av mina egna inventeringar i Linköpings stift 2017-19, såväl övergripande som utifrån enskilda pregnanta fynd.

6.4 Ras, rasforskning och rasism i 1900-talets Sverige

Det har bedrivits forskning om biologisk ras i Sverige, en vetenskaplig verksamhet som kulminerade under perioden från det sena 1800-talet och fram till (åtminstone) 1940-talet. Att sådan vetenskap bedrivits är ett känt faktum, och från 1990-talet och framåt har den svenska rasforskningens historia studerats flera gånger. Därför vet vi idag en hel del om Rasbiologiska institutets verksamhet under 1920-talet, och det har förts betydelsefulla vetenskapliga diskussioner om rasforskningens kopplingar till politiska rörelser och medicinska program, som 1900-talets eugenik eller ”rashygien”.

Genom denna forskning har den svenska självbilden av ett land utan ett rasistiskt förflutet naggats i kanten. Samtidigt har svåra frågor uppstått. För vad bör egentligen räknas som rasism i det förflutna, och var all rasforskning verkligen rasistisk? Och hur skiljer sig den rasforskning som ägde rum tidigare, med skallmätningar och blodgruppsundersökningar som verktyg, från den populationsgenetiska forskning som genomförs i vår egen tid med hjälp av DNA-analys?

Att diskutera den svenska rasforskningens historia gör det med andra ord möjligt att ställa viktiga och aktuella frågor. De handlar inte bara om det förflutnas olika sätt att vetenskapligt kategorisera och dra gränser mellan människor och befolkningsgrupper, utan också om de kategoriseringar och gränsdragningar som görs idag. I den här sessionen vill vi uppmärksamma dessa frågor, och vi gör det genom att presentera en del av den forskning om de vetenskapliga rasföreställningarnas historia som pågår just nu.

Detta behövs av flera anledningar, för det finns fortfarande delar av den svenska rasforskningens historia som vi vet ganska lite om. Det finns exempelvis stora kunskapsluckor när det gäller de vetenskapliga rasföreställningar som producerades utanför det trots allt aldrig särskilt stora Rasbiologiska institutet. I sessionen lyfter därför Maria Björkman (Uppsala universitet) upp anatomen Folke Henschen och hans publikationer. Henschen argumenterade ända in på 1970-talet för vikten av biologiska rasindelningar av människosläktet. Men vad menade han med ras, och hur togs hans argument emot?

Vi vet också mindre än vad många kanske tror om den konkreta verksamhet som utfördes vid Rasbiologiska institutet. I vår session håller därför Ulrika Kjellman och Christer Eld (båda vid Uppsala universitet) en gemensam presentation om den roll som institutets omfattande bibliotek fyllde för dess verksamhet, samt hur institutet såväl som andra rasvetenskapliga aktörer använde bilder i sin forskning och publika verksamhet. Presentationen anknyter till det teoretiskt intressanta problemet om hur vetenskapliga organisationers samlingar och de kunskapsorganiserande system som skapats för att hantera dem (kataloger och klassifikationssystem) kan studeras som historiska dokument.

Den forskning som finns om institutet har dessutom ofta stannat vid 1930-talets mitt, då dess verksamhet ska ha förändrats bort från den traditionella rasforskningen och i riktning mot medicinsk genetik och annan modern genetisk forskning. Martin Ericsson (Lunds universitet) ställer i sin presentation frågan om i hur hög grad denna beskrivning är korrekt, och lyfter fram exempel på att biologiska raskategoriseringar förekom i institutets verksamhet under både 1950- och 1960-talen.

Frågan om hur nutida forskning förhåller sig till rasismen som historiskt fenomen diskuteras i en presentation av Mattias Tydén (Stockholms universitet). Han tar bland annat upp de problem som historikern ställs inför när det gäller användningen av rasismbegreppet. Fungerar det alls i historiska undersökningar, och vilka begreppsmässiga diskussioner måste vi föra om vi väljer att använda oss av det? I forskning om rasvetenskap och rasism knyts det förflutna samman med det närvarande, och det är inte säkert att mötet mellan de komplexa historiska sammanhangen och vår egen tids politiskt laddade begrepp sker friktionsfritt.

Ulrika Kjellman & Christer Eld, Institutionen för ABM, Uppsala universitet: Ras och klassifikation: om den kunskapsorganiserande praktiken vid Statens institut för rasbiologi

Vad kan vetenskapliga institutioners dokumentsamlingar av olika slag (t.ex. biblioteksbestånd och bildkollektioner) och de kunskapsorganiserande system som skapats för att hantera dem (förteckningar, kataloger och klassifikationssystem), berätta om vetenskapliga discipliners institutionella praktik, utveckling och identitet? Vad säger ett klassifikationssystem och den kunskapsorganiserande praktik som det manifesterar, om en disciplins ontologiska och epistemologiska positionering, vetenskapliga hemhörighet och självbild? Dessa frågor har tagits som utgångspunkt för en undersökning av Statens rasbiologiska instituts bevarade biblioteks- och bildsamlingar.

Både institutets bildsamling och återstoden av dess bibliotek finns i dag på Uppsala universitetsbibliotek. Institutets bibliotek består av dels en magasinerad mediesamling (i huvudsak böcker, tidskrifter och särtryck), dels de kataloger som förtecknar själva samlingen. De egenkonstruerade klassifikationssystem som katalogerna ordnades utifrån, rymmer de ämnesområden som uppfattades som centrala för institutet och speglar dess fokus och kunskapsintressen. Bildarkivet består av över 12 000 fotografier bevarade i album, mappar och kuvert. Både strukturen och ordningen på hur de fotografiska albumen organiserades och de termer som användes som klassificerande rubriker, bär på information om hur man såg på de personer som finns avbildade i samlingen och det egna rasbiologiska uppdraget.

I vår presentation vill vi inte bara diskutera olika aspekter av rasbiologiska institutets identitet och utveckling, utan också visa på hur kunskapsorganiserande verktyg och system kan användas som historiskt källmaterial; källmaterial vi uppfattar som märkvärdigt outnyttjat inom historieforskningen idag.

Martin Ericsson: Vad hände med rasforskningen? Rasbiologiska institutet efter 1935

Det finns idag många studier av den vetenskapliga forskning om människoraser som bedrevs i Sverige från 1800-talets mitt och fram till 1900-talets första decennier. Särskilt har en institution stått i fokus: Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Institutets verksamhet har också en stark position i den populärvetenskapliga historieskrivningen, där det regelbundet sätts i samband både med det rasistiska ordnandet av befolkningen i underlägsna och överlägsna raser samt med eugeniska drömmar om ett Sverige där individer med oönskade arvsanlag rensats ut.

När det gäller 1920-talet, institutets första decennium, har flera studier visat att den bilden har fog för sig. Samtidigt kan vi närmast regelmässigt läsa att i mitten av 1930-talet ändrade institutet inriktning. Forskningen om ”ras” försvann och ersattes, brukar det heta, av en medicinsk-genetisk vetenskaplig verksamhet som hade en annan inriktning.

Men stämmer detta? Hittills finns det inga systematiska studier om vad Rasbiologiska institutet sysslade med efter 1935, den tid då dess gamle nazistsympatiserande chef Herman Lundborg gick i pension och ersattes av socialisten och antifascisten Gunnar Dahlberg. Vad som däremot finns är uppgifter som antyder att frågor om ”ras” intresserade institutets forskare också efter 1935. För vad var det egentligen institutet ville veta när dess forskare genomförde analyser av skallformen på svenska resandefamiljer 1943, eller när de utförde blodgruppsanalyser på svenska samer under 1950-talet och på svenska romer under tidigt 1960-tal?

I den här presentationen presenterar jag preliminära resultat från min forskning om institutets verksamhet från 1930-talet och framåt, och ställer frågan om vi verkligen kan säga att rasforskningen försvann eller om vi snarare bör säga att den fanns kvar men förändrades.

Mattias Tydén: ”Rasism” – ett användbart begrepp i historisk forskning?

Begreppet ”rasism” började spridas internationellt och i Sverige under 1930-talet, till stor del som en karakteristik av den nazityska raspolitiken. Rasismen som fenomen, å andra sidan, har naturligtvis en historia långt före trettiotalet och är en företeelse som ännu idag – och beroende på definition – påverkar samhälle och politik. Ett särskilt problem i nutiden är att det inte alls råder konsensus om vad rasism egentligen ”är”, och att olika förståelser av begreppet cirkulerar såväl inom forskarvärlden som i den publika debatten.

I denna presentation diskuteras olika sätt att använda ”rasism” som analytiskt begrepp i historisk forskning. För det första kommer jag att ge exempel på olika definitioner av ”rasism” hämtade från internationell och svensk historieskrivning. Närstående begrepp, som rasialisering, kommer också att tas upp, liksom renässansen för begreppet ”ras” (i en konstruktivistisk betydelse) i en del forskarkretsar. För det andra – och detta blir tyngdpunkten i presentationen – kommer jag att ge konkreta exempel på konsekvenserna av olika definitioner när de används om svensk 1900-talshistoria. Om möjligt kommer jag i presentationen också väva in och kommentera de teman och konkreta exempel som förekommer i sessionens övriga bidrag.

6.5 Manliga medborgarskap och könens politiska betydelser

Kampen om kvinnornas medborgerliga rättigheter är ett klassiskt tema inom genushistorisk forskning. Men den historiska utvecklingen av männens medborgarskap har sällan granskats med samma fokus på normer och föreställningar kring kön.

I den här sessionen diskuterar vi hur det manliga medborgarskapet i de nordiska länderna förändrades genom 1800- och 1900-talets stora politiska förändringsprocesser. Vi ställer frågor kring hur manlighet som social kategori och kulturell föreställning påverkade och påverkades av demokratiseringen och framväxten av välfärdsstaten.

Sessionen utgår från en bred förståelse av ”manligt medborgarskap” som könsspecifika politiska, sociala och ekonomiska rättigheter och skyldigheter i förhållande till politiska kollektiv. I fyra korta inledningar presenteras empiriska exempel på breda förändringar inom det manliga medborgarskapet: demokratisering av värnplikten, medborgarfostran inom scoutrörelsen, rätten till ekonomisk och social hjälp för krigsveteraner, samt konstruktioner av "svensk jämställd manlighet" i välfärdssamhället.

Utgående från dessa fallstudier för vi en paneldiskussion om vilka förskjutningar, splittringar och spänningar som uppstod inom manligheten till följd av mäns förändrade rättigheter och skyldigheter gentemot samhället. Kan vi tala om epoker då manlighetens politiska betydelser ökar eller minskar, samlas eller fragmenteras? Vilka är de stora linjerna i den historiska förändringen av det manliga medborgarskapet?

6.6 Interkulturellt lärande i historia samt föreställningar om nytt och värde av historisk kunskap

Författare och presentatörer: Ulrik Holmberg, Maria Johansson, Kenneth Nordgren

Artikeln presenterar preliminära resultat från designstudie inom projektet Det gemensamma rummet. Utgångspunkten för studien är att det materiella kulturarvet, i form av historiska föremål, kan användas för att öppna historieundervisning för interkulturella perspektiv. I studien har vi designat undervisningscase som fångar relationer mellan föremål, kulturarv, migration och kulturmöten utifrån ett antal designprinciper. Artikelns specifika forskningsproblem är hur fyra av dessa designprinciper fungerar för att möjliggöra interkulturellt historiskt lärande. De fyra principerna är: “establish connectivity”, “reground the global in the local”, “drill down” (Burton 2012) och “kontaktzon” (Pratt 1999). Principerna är teoretiskt grundade i tids- och rumsperspektiv. Tre undervisningscase, om den globala Vikingastaden Birka, om Nasafjäll i utkanten av 1600-talets koloniala Sverige samt om den långa och oavslutade svenska emigrationen, som alla utgick från materiella föremål, designades. De iscensattes i historieundervisning under 2018-2019 av 20 lärare. Materialet bestod av fokusgrupp- samt enskilda elevintervjuer, exit tickets, skriftliga lärarreflektioner, lärarintervjuer samt ljudinspelningar från helklassundervisning och gruppdiskussioner. Materialet är analyserat utifrån: hur lärare tolkar designprinciperna vid planering, genomförande och evaluering och hur eleverna förstår, bearbetar och tillgodogör sig casen. Slutsatser dras om i vilken utsträckning det historiska kulturarvet fungerar inkluderande och synliggör migration och kulturmöten, samt i vilken utsträckning designprinciperna fungerar möjliggörande för elever att tillägna sig interkulturella perspektiv.

Maria Johansson: Liminal space in intercultural historical learning Historiedidaktiskt spår

The aim of this presentation is two-fold. First, to map out the meaning of intercultural historical learning in process, more specifically the obstacles and possibilities students encounter as they construct meanings. The focus is on students’ learning processes when ‘intercultural historical learning’ is introduced into the history classroom as a governing and complex learning objective. Second, to explore the potential of the ’Threshold Concept Framework’, TCF, (Meyer & Land) for subject-specific and practise-oriented classroom research. A hypothesis is that TCF provides a way of linking theoretical perspectives and complex learning objectives to teaching and learning practices as they are played out in the classroom.

The study consisted of three Upper Secondary teaching-learning sequences in which the concepts of ‘decentring’ and ‘perspective recognition’, as aspects of intercultural historical learning, transpired as TCs. Methodologically, the TCF, specifically the idea of ‘liminal space’, was applied as an analytical tool to uncover and describe specific moments in the selected teaching-learning sequences. In short, liminal space is a ’place of potential learning’, the in-between moments in the learning process where students find themselves before ‘getting it’ and where learning may or may not happen. The analysis explored the dynamism of students’ learning efforts and traced their movements within liminal space. ’Barriers’ that obstructed learning were identified, as well as ‘entry points’, when students step into states of in-between-ness, and, ‘junctures’, critical instances in the liminal space where certain bits of learning seem to lead to breakthroughs.

Several liminal spaces were unpacked. It is suggested that troublesomeness is an integral, potentially productive component, when students negotiate liminal space as a place for intercultural learning. It was both disabling and enabling in terms of ‘moving students on’. Sometimes learning was blocked, sometimes the introduction of adequate ‘troublesome bits’, such as distancing of self and past, opened the space for learning. The results also indicate some major enabling breakthrough moments: (1) appropriate and well-timed historical content knowledge, (2) practical historical usage, (3) lifeworld experiences, (4) opportunities for metacognition. Finally, it would seem that discovering, exploring and decentring one’s lifeworld is an integral part of intercultural historical learning.

KG Hammarlund: ”Om vi inte lär oss av tidigare misstag lär vi inte utvecklas” Studenters föreställningar om nytta och värde av historisk kunskap

Under 2018 genomfördes en enkätundersökning bland nybörjarstudenter i historia vid Rocky Mountain College of Art and Design, Blackwood, Colorado samt vid Högskolan i Halmstad. Syftet med enkäten var att ringa in studenters föreställningar om historia, värdet av historisk kunskap samt nyttan av historisk kunskap, såväl i yrkesliv som vardagsliv.

Två föreställningar om värdet av historisk kunskap kom tydligt till uttryck både bland svenska och amerikanska studenter:

att svaret på frågan varför världen ser ut som den gör kan hämtas från det förflutna, och
att historisk kunskap kan hjälpa oss undvika att göra om tidigare misstag.

Korta och snabbt nerkastade enkätsvar är notoriskt svårtolkade. Bakom studenternas formuleringar kan döljas sofistikerade föreställningar om hur historisk kunskap kan bidra till en djup och komplex förståelse av handlingar, händelser och utvecklingsprocesser. Men det är också möjligt att svaren ska tolkas bokstavligt som uttryck för en syn på historiens gång som strängt deterministisk och historien som en magistra vitæ: ”oj, så dumt de betedde sig, det ska vi verkligen inte göra igen”.

Få historiker skulle ställa sig bakom en så endimensionell syn på historiens och den historiska kunskapens nytta och värde. Samtidigt skulle nog många skriva under på att den historiska kunskapens värde inte är begränsad till inomvetenskaplig problemlösning utan också har relevans för vår vardagliga förståelse av världen omkring oss.

En utmaning för alla som undervisar i historia i högre utbildning blir då att tydliggöra vilken roll historiska kunskaper spelar i en förståelseprocess, hur kunskapen inte utgörs av en färdig berättelse som ger oss såväl ett facit som moralisk kompass utan snarare ett förhållningssätt, ett sätt att uppfatta och tänka kring kontinuitet och förändring, kausalitet, identitetsformering och kring de moraliska frågor som ofrånkomligen väcks av studier av det förflutna, även om det förflutna inte kan besvara dem.

6.7 Tillit och diplomati ca 1700–2000, del II

I denna dubbelsession presenteras ett epok- och universitetsöverskridande samarbete mellan svenska diplomatihistoriker. Målet med det gemensamma arbetet är att utveckla en begreppsapparat som är tillämpbar över tid och rum, som tillåter undersökningar av hur sociala relationer varit delaktiga i att skapa och påverka diplomatiska processer från 1600-tal till nutid. Jämförelser mellan tidigmodern och modern tid är ovanligt inom forskning om diplomati, och motverkas av att begrepp ofta är anpassade för ett statssystem som egentligen inte var i funktion förrän efter 1815. Överföringen till tidigmoderna förhållanden resulterar i att centrala aspekter av den diplomatiska relationen döljs. Oreflekterat användande av anakronistiska begrepp som stat och diplomat döljer till exempel den mångfald av aktörer som agerar på den politiska arenan.

Begreppsförvirringen har resulterat i att skillnaden mellan tidigmodern och modern diplomati har överdrivits. Likheter finns, men eftersom forskare valt att huvudsakligen rikta sökljuset mot moderna och offentliga företeelser har de hamnat i skymundan. Vårt mål är att utveckla en begreppsapparat som möjliggör diakrona jämförelser.

Som ett första steg riktar vi om sökljuset från stater och officiella aktörer, vilka är svåra att definiera för tidigare perioder, till individuella aktörer i en politisk/diplomatisk kontext och deras personliga relationer med varandra. Vi menar att en sådan omdirigering av forskningsfrågan är fördelaktig både för tidigmodern och modern tid, eftersom diplomatiska processer oavsett tid och plats är beroende av att individer möts. Dessa individer behöver inte nödvändigtvis vara officiellt utsedda diplomater, men kan vara individer som ändå har en diplomatisk funktion: de är personer som på ett trovärdigt sätt representerade en (stats)makt bortom sig själva, med det övergripande målet att nå en (formell) överenskommelse som alla parter kunde finna sig i och lita på. Vem som hade en diplomatisk funktion enligt denna definition kan inte bestämmas i förväg utan är och bör vara en empirisk fråga som är beroende av personernas relationer snarare än av deras individuella formella positioner.

Ett andra steg är att studera hur individerna gjort för att skapa tillit inom den diplomatiska relationen. För att kunna få till stånd överenskommelser och försäkra sig om en återkommande och givande kontakt, även i avsaknad av statliga strukturer, gemensam förhandlingskultur med mera, menar vi att individerna är beroende av att på något sätt skapa tillit, både gällande enskilda sakfrågor och mer generellt inom relationen som sådan. Hur detta görs skiftar beroende på situation och period – det är kontextberoende – och försöken är säkerligen inte alltid lyckosamma. Men genom att studera hur tillit skapas och när den misslyckas hävdar vi att det blir möjligt att jämföra diplomatiska processer över tid.

I denna andra del av dubbelsessionen presenterar följande historiker sin forskning där de förhåller sig till den gemensamma begreppsapparat som presenterades i del I:

My Hellsing: Tillit inom hovpolitiken. Exempel från den franska beskickningen i Stockholm 1783–89

Stefan Eklöf Amirell (Docent, Linnéuniversitetet), Förtroende och vänskap. Militär diplomati i Kiowa-, Comanche- och Washita-reservatet, Oklahoma, 1891

Nevra Biltikin (F.D., Stockholms universitet), Mellan migration och diplomati. Svenska emigrantkvinnor som kulturdiplomater i USA, 1980–1990

Susanna Erlandsson (F.D., Uppsala universitet) & Sari Nauman (F.D., Göteborgs universitet), Trovärdiga möten: När bönderna mötte ryssen och van Kleffens mötte Churchill

Sessionen avslutas med en diskussion av vad de två sessionernas olika bidrag hjälper oss att belysa och utvärderar huruvida begreppsapparaten hjälper oss att lyckas med vår föresats: att möjliggöra en diakron jämförelse av diplomatiska processer.

6.8 Historievetenskapen – dåtid, nutid och framtid

Historievetenskapen har förändrats kraftigt under de senaste 30-40 åren och forskningsinriktningarna har ibland inte mycket med varandra att göra, varken metodiskt, teoretiskt eller ämnesmässigt. Det kan därför vara dags med ett försök till en samlad diskussion. Som exempel kan nämnas diskussionerna om genushistoria i Scandia 2010 och diskussionen om ”Därför är vi historiker” i Scandia 2013. Den diskussion som nu påbörjas tar på ett sätt vid där dessa avslutades. Det som nu initieras ställer bl.a. frågor om relationerna mellan olika inriktningar och historia. Hur förhåller sig dessa till historieämnet i vid mening – och tvärtom?

Avsikten är således att få igång en reflektion och diskussion om historievetenskapen (här inräknar vi idéhistoria såväl som ekonomisk historia). De medverkande får ca 15 minuter på sig att reflektera över ämnet och inleda diskussionen. Därefter vidtar allmän diskussion. Diskussionen inleds redan 19 december 2018 på Södertörns högskola där vi anordnar ett seminarium, också där med fyra inledare: Per Bolin, Lars Ekdahl, Ylva Waldemarson och Kjell Östberg. Denna diskussion kommer att läggas ut på Samtidshistoriska institutets sida under våren 2019.

Vi har bjudit in fyra historiker som får ca 15 minuter på sig att reflektera över respektive ämne. Därefter allmän diskussion. Eva Blomberg och Leif Runefelt från Södertörns högskola är sessionsledare.

6.9 Livsberättelser från 1800-talet som social- och kulturhistoria

Lisa Svensson: Konst, Karl Johantiden och Fredrik Boije

Här och var i översikter eller genomgångar av svensk konsthistoria från det tidiga 1800-talet nämns ibland namnet Fredrik Boije. Ibland i samband med omnämnandet av hans banbrytande Magasin för konst, nyheter och moder, ibland ifråga om utgivningen av Sveriges första konstnärslexikon. Han var även en av grundarna av Sveriges första konstförening, och ägnade flera år för att få till stånd ett svenskt Nationalmuseum.

Konsten i hela Europa genomgick under 1700-talets gång en profanering. Från att huvudsakligen beställts som representation av kyrka och stat, blir konsten en del av den borgerliga kulturen, en vara och en hobby. Att umgås på konstutställningar liksom att konsten blir föremål för konstkritik, är uttryck för den habermanska borgerliga offentligheten. I Sverige sker en stor del av denna process under det tidiga 1800-talet. Medan konsten beskrivs som ett stilleben och dödvatten var, det inte lika uppmärksammade, konstlivet desto mer vibrerande. Fredrik Boije var en man av adlig bakgrund. Vid studierna i Uppsala hade han som 15-åring kommit i kontakt med tidens vindar och blev senare riksdagsman med tydligt liberala sympatier i närmare 50 år. Hans för svenska mått originella tidskrift bidrog till att på ett helt nytt sätt sprida konstverk långt utanför huvudstadens gränser. Han är därtill en av tidens bäst bevarade hemligheter, en doldis med stort inflytande på Karl Johantidens konstliv. Genom berättelsen om Fredrik Boije hamnar också i klar dager ett svenskt konstliv som var allt annat än ett dödvatten.

Anne-Li Lindgren: Att skriva kvinno- och genushistoria med visuell, rumslig och materiell analys. En adelsfrökens liv och rättigheter i en tid av samhällsomvandling

Den här presentationen grundar sig på en visuell, rumslig och materiell analys av en adelsfrökens liv. Det handlar om att beskriva och förstå hur det var att vara ung och bli kvinna, och åldras, inom ett patriarkalt system (adeln) där frågor om börd var avgörande för hur kvinnliga och manliga identiteter formerades. Under perioden avskaffades dock börd som merit i ett framväxande modernt klassamhälle, vilket betyder att det normsystem en adelskvinna växte upp i var omodernt när hon skulle omsätta sina färdigheter i handling. Vad fick det för konsekvenser för identiteten som kvinna att det stånd (adeln) hon tillhörde marginaliserades? Den specifika kvinna vars liv jag följt, Emilie Piper (1857-1926), förblev ogift och ansökte till och med om att bli förklarad omyndig när hon uppnådde myndig ålder. Detta trots att hon var både högadlig och hade ekonomiska resurser. Piper föddes in i en social ordning men hon gjorde egentligen inget arbete för att hitta en position utanför föräldrahemmet eller för att få till stånd en förändrad genusidentitet. På vilka sätt styrdes detta av formella rättigheter eller informella krav? Vilka analytiska verktyg krävs för att förstå ett liv som inte hade som mål att bejaka modernitet och radikalitet med de nya verksamhetsfält, rättigheter och genusidentiteter som därmed också erbjöds? Om detta resonerar jag i presentationen.

Jutta Ahlbeck: Ett eget rum och respektabla praktiker. Finska romers berättelser om marknadshandel

I Finland utgjorde småskalig handel, bland annat marknadshandel, en viktig försörjningskälla för personer som inte hörde till majoritetsbefolkningen. För romerna var marknaden en viktig handels- och mötesplats fram till mitten av 1900-talet. Utgående från intervjumaterial av romer som Finska Litteratursällskapet (Suomen Kirjallisuuden Seura) samlade in åren 1997–2000, studerar jag marknadens mångfacetterade betydelse för romerna. Den internationella forskningen om romer har huvudsakligen fokuserat på majoritetsbefolkningens (oftast negativa) syn på romer, däremot finns det relativt få studier som lyfter fram romers egna berättelser. Särskilt liten uppmärksamhet har fästs vid romers försörjning. I detta papper utgår jag från Michel de Certeaus (1984/1988) tanke om hur plats praktiseras (”space is a practiced place”), genom både handling och tanke, för att förstå romers erfarenheter av marknadshandel. Hästhandel och -byte utgjorde romernas viktigaste försörjningskälla vid sidan av handarbetsförsäljning. Där hästhandel var en manligt kodad praktik och inkomstkälla, utgjorde handarbetsförsäljning och spående kvinnliga sfärer. Själva marknaden utgjorde ett specifikt socialt rum, en plats som fylldes av lokalbefolkning och utomstående, av dominerande och underordnade grupper med olika subjektspositioner. Det var en plats där sociala normer, hierarkier och känslor konkretiserades och praktiserades. I sina berättelser praktiserar romerna marknadsplatsen inte bara genom att kroppsligt ha varit där, genom att minnas, betrakta och berätta om den, men också genom återblickar till äldre generationer och tider. Tiden försvinner, kvar blir platsen. Jag visar hur informanterna återger och skapar marknaden som ett ”romskt rum”, en plats där lukrativa affärer gjordes, ungdomar mötte sina blivande gemåler, och släktingar och vänner sammanstrålade. Marknaden var ett rum där romerna kände sig respektabla i förhållande till majoritetsbefolkningen, men även en strikt könad plats, eftersom respektabiliteten var knuten till manlighet.

Bonnie Clementsson: Vittnesmål från svenska straffångar. Rättigheter och möjligheter i det svenska 1800-talssamhället

Omkring sekelskiftet 1800 ökade brottsligheten, fattigdomen och prostitutionen i Sverige. De ökande samhällsproblemen härleddes främst till moraliska brister i de lägre samhällsskikten och en rad reformer infördes inom rättsväsende och fattigvård i syfte att fostra underklassen till goda samhällsmedborgare. Samhällsreformerna grundade sig på nya vetenskapliga rön som beskrev brottslingar som ointelligenta, omoraliska och lata. Även fattiga människor och vanliga arbetare omfattades av liknande fördomar. Så trots att politiker och samhällsreformatorer var inspirerade av upplysningsfilosofiska idéer om humanare rättssystem samt ökad frihet och rörlighet för enskilda samhällsmedborgare ur ett generellt perspektiv, gick många reformer tvärtom ut på att begränsa friheten och rörligheten för människor i de lägre samhällsskikten. Reformerna och de bakomliggande ideologierna har studerats grundligt i både svensk och internationell forskning, men mycket lite har kunnat sägas om de människor som reformerna riktade sig mot.

På 1840-talet nedtecknade svenska straffångar, dömda till livstids straffarbete på Carlstens fästning, personliga levnadsberättelser där de beskrev sin uppväxt, sina första brott och sina senare möten med rättssystemet. Med hjälp av levnadsbeskrivningarna kan 1800-talets samhällsutveckling studeras från ett tydligt underifrånperspektiv. Genom att jämföra fångarnas egna beskrivningar av begångna brott, bakomliggande motiv samt påföljande rättegångsprocess vill jag ta reda på vilka möjligheter och begränsningar de upplevde i sin vardag och hur de navigerade kring de lagar och regler som styrde dem.

6.10 Rättigheter, möjligheter, skyldigheter: Lönearbete under tidigmodern tid

Föreslagna session behandlar rättigheter och möjligheter som individer och hushåll kunde erhålla genom lönearbete före det moderna industrisamhällets framväxt och hur vi som historiker kan studera detta. Äldre forskning har haft ett starkt fokus på ägande och äganderättens utveckling och betydelse för människors aktörskap under äldre tid. Senare decenniers forskning har dock visat att vi inte ensidigt kan fokusera på ägande. Särskilt för unga människor tycks lönearbete ha inneburit en möjlighet att stärka den egna sociala och ekonomiska positionen. Mycket historisk och ekonomisk-historisk forskning om löner har dock handlat om att sammanställa långa tidsserier där lönerna redovisas som lättjämförliga nummer. Sådana serier döljer mycket av den komplexitet som präglat löner genom historien.

Vi vill hävda att det finns ett behov av att lyfta fram och problematisera arbetets och lönens varierande betydelse för att få en fullödig förståelse av de förmoderna samhällena. I denna session undersöker vi vilka rättigheter och möjligheter som arbete kunde ge människor under perioden och hur människor agerade för att försvara och utöka sina rättigheter kopplat till arbete.

Det var ett vitt spektrum av rättigheter och möjligheter som kunde vara kopplade till arbete under äldre tid. Denna session kommer främst att beröra två. En första rättighet knuten till arbete är rätten till arbetets avkastning, eller åtminstone att få en lön för det arbete som nedlagts. Men denna lön var sällan en exakt summa kontanter utan kunde bestå av allt från kontanter till fårskinn och rätten att låta sina djur beta eller en möjlighet till skolgång för sina barn. Och sällan tycks penning- och naturalöner ha betalats ut fullt ut, i tid eller i den form som uppgivits i eventuella kontrakt och regleringar. Utifrån detta perspektiv vill vi diskutera möjligheterna och problemen i att jämföra löner över tid och rum. En andra rättighet, eller brist på det samma, kopplad till arbete är de möjligheter till ett vidare aktörskap olika former av arbete gav individen under äldre tid: i relation till arbetsgivaren, till den egna familjen eller gruppen och till samhället i stort. Innebar en anställning att den anställde var helt i sin arbetsgivares våld och vilken betydelse hade en tjänst utanför den egna familjens hushåll för unga kvinnor och män?

6.11 Medier, nation och demokrati under 1800- och 1900-talen

Denna session handlar om hur klass och genus blev viktiga faktorer vid skapandet av nationell identitet och demokratisk samhörighet i svenska medier, särskilt pressen, under 1900-talet.

I det första papret, ”Demokratisering, genus och klass i svensk modepress”, diskuterar Emma Severinsson utvecklingen av modetidningar från 1800-talet. Ofta upprepas att modet demokratiserats under de senaste hundra åren. Men hur denna demokratisering sett ut är inte utforskat i någon högre grad. Ett sätt att komma åt detta är dock just att studera de framväxande modetidningarnas roll i spridandet och tillgängliggörandet av mode för större grupper. Genom etablerandet av en svensk modepress kunde modenyheter spridas bredare och internationella trender kunde nå fler människor.Härigenom blevsåväl genus som klass betydande faktorer för hur mode uppfattades under perioden 1800-1950.

Särskilt klassidentitetens omförhandling står också i fokus för det andra papret av Ulrika Holgersson: ”Medierna och monarkin. Tre kungliga begravningar i socialdemokratisk dagspress 1907 till 1973”. Under 1900-talet var offentliga begravningar av kända svenskar gestaltade som mediehändelser ett stående inslag i press, radio, film och TV. Vid varje sådant tillfälle knöts den dödes biografi och personlighetsdrag till den större berättelsen om svensk nationell identitet. Sett över tid omförhandlades inte minst relationen mellan det demokratiska jämlikhetsidealet och det monarkiska statsskicket. Genom tre fallstudier av den socialdemokratiska dagspressens rapportering av Oscar II:s, Gustaf V:s och Gustaf VI Adolfs begravningar får vi följa denna process.

Ytterligare en viktig aspekt av den nationella identiteten och demokratiska samhörigheten var sammanlänkningen av stad och landsbygd. I det tredje papret, ”Genus och ruralitet i jordbrukares levnadsberättelser och tidningen Land 1970-2018”,utgår Ann-Sophie Mårtensson från queerteorier för att kunna lösgöra det som uppfattas som feminint respektive maskulint från manliga och kvinnliga kroppar i hopp om att fånga subversiva och transformerande identiteter på svensk landsbygd. Härigenom utmanar hon olika fördomar om det agrara som till exempel bilden av en statisk hegemonisk maskulinitet och “eftersläpningen” av jämställdhet, och visar på hurLand uppmuntrade en urban-rural migration.

Även i det sista papret, Wilma Sjöbergs ”Döden på Monza 1978.Mediehistoriska perspektiv på Ronnies Petersonsdödsolycka”, står genusidentiteternas relation till den nationella gemenskapen i fokus.På Dagens Nyheters framsida stod den 12 september 1978 ”Ronnie Petersons sponsor: Kraschen en god affär”. Denna cyniska rubrik bildsattes med Ronnie Petersons själv hållandes en liten hundvalp. Krocken mellan det kommersiella och den goda svensken var total. Ronnie Petersons olycka den 10:e september 1978 och död dagen efter fick stort utrymme i svenska medier. Peterson var en av de största sporthjältarna samtidigt som sporten han utövade, Formel 1, var en av de mest kritiserade. Hur porträtterades Ronnie Peterson och hans olycka i medierna? Kan man tala om ett nationellt trauma på Monza 1978?

6.12 History and Moral Encounters

English speaking session

The research project History and Moral Encounters, started in 2018, led by Niklas Ammert, Linnaeus University, Sweden, and funded by the Swedish Research Council, focuses on the theoretical, conceptual and empirical analyses of intersections of historical and moral consciousness (https://lnu.se/en/research/searchresearch/forskningsprojekt/project-history-and-moral- encounters/). Moral consciousness is here understood as a construct which covers elements that in moral psychology connect to moral sensitivity and moral reasoning. Historical consciousness has been a central concept in history education research for more than three decades. It refers to human ability to build meaningful relations between the past, the present and the future, and to construct narratives about change and continuity. The relations and narratives can be of various complexity. As the prominent theorist of history Jörn Rüsen (2004) has stated, there is a moral dimension in historical consciousness but the relation between historical and moral consciousness has remained untheorized and unexplored. The project History and Moral Encounters seeks to contribute to this field, both theoretically and empirically.

Silvia Edling (HiG): Exploring the link between historical consciousness and moral consciousness: motivations, epistemological assumptions and moral purposes

This paper examines the relationship between historical consciousness and moral consciousness by re- visiting arguments for introducing historical consciousness as a concept, the epistemological implications for moral and historical consciousness and the purposes and directions for moral consciousness generated within this epistemological perspective. Traditional approaches to history in research and education indicate that it was harmful, abstract and an illusion of reality, thus rendering a shift from narrow to broad, dualistic to dialectical and atomistic to relational epistemological starting points. In general, moral consciousness in relation to historical consciousness draws attention to: a) people’s life conditions, b) that moral reasoning and practice are influenced by feelings and reason, c) that reflections on past events can help to interpret our ways of being towards others in the present and future, d) that a plurality of people, thoughts and history are important to acknowledge and e) that every person is part of creating history and responsible for weaving the past/present/future web in way that acknowledges others. The literature on historical consciousness often states that the purpose of moral consciousness is to enhance democracy, emancipation and identity. The paper provides a conceptual overview of the motivations, epistemological building blocks and purposes for strengthening moral consciousness within the framework of historical consciousness.

Heather Sharp (University of Newcastle): Mapping the development of the concept of historical and moral consciousness in higher degree research theses.

Historical and moral consciousness is a relatively new term in the field of History education and, at least in the Australian context, is one that is still under-utilized in research. Framed within a German history didaktik tradition, understanding of historical and moral consciousness, this presentation reports on the development of this concept from 1980, when arguably it entered the History education domain (Marcus, 1980). Research higher degree theses (Australian and Swedish) from 1980 to 2018 that contained the term historical and moral consciousness, historical consciousness, and/or moral consciousness were identified for analysis to determine the way in which these terms were applied to the research in question. The aim of the broader four-year project that this presentation draws from, and funded by the Swedish Research Council, is to increase knowledge about intersections of historical consciousness and moral consciousness in order to develop new theoretical tools for history teaching that can support education for democratic citizenship. Modern history teaching is expected to contribute to developing students’ critical thinking and commitment to democratic values and human rights; yet there is little research on how historical interconnections are interpreted by students and linked to their moral consciousness.

Jan Löfström (University of Helsinki): In search for intersections of historical empathy and moral sensitivity: Swedish and Finnish lower secondary school students on an historical moral dilemma

One major aim in history teaching is to develop students’ historical empathy, their ability to place themselves in the position of historical actors and understand how the social and cultural situation of these actors have affected their thoughts and actions. Historical empathy, like social perspective taking generally, entails ability to consider another person’s moral framework and plausible moral judgments in a given situation. But there is more to it. People generally mobilise empathy skills for interpreting moral dimensions of a situation before they proceed to moral reasoning. One of the four components of moral behavior in James Rest’s (1986) model of moral behavior is moral sensitivity, ability to perceive, or recognise, the moral dimension of a situation, understand how it will affect a person, what choices of action a person has and what consequences these choices of action have to this person and other people. Moral sensitivity involves both empathy and perspective-taking skills; it has both a cognitive and an affective component. This background in mind, it is worthwhile to ask how historical empathy and moral sensitivity support each other and how their levels coincide, level here being understood in terms of increasing complexity of perspectives.

Theoretical links between historical empathy and moral sensitivity are discussed in this presentation and a matrix is presented that has been designed for a tentative analysis of students’ responses to a set of questions that relate to a historical situation with grave moral dilemmas. Students’ responses are interpreted as expressions of their historical empathy and moral sensitivity. The analytic frame builds on constructs of historical empathy (Lee & Ashby 2001) and moral sensitivity (Jagger 2011). The material discussed in the presentation is from a study of Finnish and Swedish lower secondary school students. Students were asked to put themselves in the place of historical actors and answer questions that involved dealing with moral dilemmas. The answers have been analysed for features that can be interpreted as expressions of different levels of historical empathy and moral sensitivity. Patterns emerging from the analysis, and implications of the findings for history teaching in school are discussed.

Niklas Ammert (Lnu): Identifying aspects of temporal orientation in students’ moral reflections

The concept of historical consciousness has been the epicentre of history didactics in continental and northern Europe since the 1980s. However the concept is contested and, by some, regarded as vague or meta-physical. A main objection has been that it is not obvious how a historical consciousness can be definitively identified, analysed or categorized.

In this paper historical consciousness is the theoretical frame when we present a matrix for analysing students’ expressions of temporal orientation by studying their reasoning on inter-relations between interpretations of the past, understandings of the present and perspectives on a possible future. The matrix has been constructed by inter-linking two prominent theoretical models to analyse forms of historical consciousness, including Rüsen’s types of narratives and Chinnery’s strands of historical consciousness.

Through the matrix, we analyse a selection of Finnish and Swedish lower secondary school students’ answers to a questionnaire about historical and moral reflections after reading an excerpt from Christopher Browning’s book Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland (orig. 1992). The students have answered and discussed open-ended questions regarding if and how the narrative in the excerpt has a relevant message for themselves and for people today and also if a similar situation could appear in Europe today or in the future. The matrix provides tools for categorizing the students’ answers. The theoretical basis of the matrix and preliminary results are discussed in the paper.

Ammert m fl - 1_2019.pdf
Ammert m fl - 2_2019.pdf

6.13 Smuggling och ”den globala underjorden” i en svensk kontext: nya perspektiv på konsumtion och handel 1750–1850

Smuggling är ett fenomen som återfinns i många historiska processer, det är också ett tema i flera pågående akademiska diskussioner om hur världen förändrades i övergången mellan tidigmodern och modern tid. Avsaknaden av effektiva sätt att begränsa smuggling under slutet på 1700- och i början på 1800-talet frambringande samhällsekonomiska debatter om fördelarna med frihandel i en allt mer globaliserad värld. Motsatta reaktioner väcktes också, smuggling föranledde debattörer att förespråka ’patriotiskt’ konsumerande och producerande. Inte bara ideologi och politik förändrades på grund av smuggling, materiell kultur, mode och konsumtion påverkades också. Smuggling är en viktig komponent i förklaringar av hur ”konsumtionsrevolutionen” fick form och fart men också hur mode spreds och imiterades. En mängd ”globala varor” smugglades in till Sverige, textiler var en central artikel, kaffe var en annan. Varor rörde sig också från Sverige, kinesiskt te smugglades till Storbritannien i stora kvantiteter, inte sällan tillsammans med sprit och vin från södra delar av kontinenten. Smuggelvarors rörelse globalt och regionalt, och hur de kombinerades och hanterades kan alltså bidra med nya insikter om hur ekonomier fungerade bortom det som finns registrerat i officiell handelsstatistik. Även om smuggling i mångt och mycket tillhör det fördolda och därför är svårt att spåra i källmaterial, så är det ett tema som kan bidra med nya perspektiv på historisk förändring. Ambitionen med den här sessionen är peka på några sätt att sätta smuggling i centrum för berättelser om historisk förändring i Sverige mellan 1750 och 1850 ca.

6.14 Kulturarv – att skapa minnen

Victor Lundberg (MAU) & Christian Widholm (SH): Det gamla och havet – Rättigheter, minnen och emotioner kring Sveriges militära marina kulturarv

Längs Sveriges ostkust finns resterna av en stor mängd militära installationer och anläggningar. Det handlar om allt från små ståvärn för närskydd, observation och eldledning till mycket omfattande och stora underjordiska anläggningar från slutet av det fasta kustartilleriets epok. Förutom en handfull av dessa som har bevarats av ideella, kommersiella och statliga intressen, är de flesta numera övergivna, plomberade eller destruerade. Samtidigt med denna aktiva glömska pågår även en annan process i den marina miljön genom vilken privata och kommersiella intressen tillåts ta sig allt större friheter i skärgårdar och vatten, på stränder och öar. Tillsammans ställer dessa båda processer frågan om rätten till Sveriges krympande militära marina kulturarv på sin spets. Trots att det berör hundratusentals människors minnen och emotioner från 1900-talets svenska krigsekonomi – trauman, ångest, saknad, nostalgi, stolthet etc. – är detta ett kulturarv som håller på att privatiseras och försvinna i rekordfart. I detta paper tar vi avstamp i denna grundläggande fråga om rätten till det militära marina kulturarvet i Sverige och dess innehåll och tolkningar.

Julia Håkansson (MAU): ”Erfarenheter från vår historia” – En komparativ narrativanalys
av Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historiebruk

Med utgångspunkt i mitt avhandlingsprojekt, vari syftet är att analysera hur Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti använder historia utefter olika mål och behov, utforskas i detta paper delar av de berättelser om den egna nationen som partierna förmedlar i sina parti-och principprogram, partitidskrifter, valmanifest samt valfilmer. I avhandlingen utforskas när rätt förutsättningar för att använda historia, utefter det som är tillgängligt i historiekulturen, för politiska syften finns. Det historiska perspektivet gör att analysen opererar både på synkrona och diakrona nivåer, och visar att politik är ett kulturellt fenomen som förändras. Politiska aktörer, som utnyttjar perioder av snabb eller radikal samhällelig förändring, och framgångsrikt använder historia för att mobilisera, kan förmedla berättelser som visar människor att de är en del av en kontinuitet och spelar en viktig roll gällande en nations framtida utveckling.

De teoretiska grundblocken utgörs av begreppen historiekultur, historiebruk och historiemedvetande som, tillsammans med antagandet att människan besitter en narrativ kompetens och har en narrativ identitet, lägger grunden för att studera hur historia används för att mobilisera och mana till handling, och på så sätt uppfyller sin politiska potential, då den används av aktörer som försöker nå tolkningsföreträde av det förflutna. Exempel från empirin, med förankring i det teoretiska och metodologiska ramverket, presenteras i detta paper, och kopplas samtidigt till forskningsläget i Sverige och Danmark,

Nyckelord: Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, narrativanalys, historiekultur, historiebruk, historiemedvetande, historiska berättelser

John Berg (MAU): Idrott som kulturarv: en studie av Malmö FF-museet

I detta paper utgår jag från mitt avhandlingsprojekt, i vilket jag undersöker hur idrott konstrueras som kulturarv i Sverige. Mina studieobjekt utgörs av fem idrottsmuseer som skiljer sig åt avseende geografisk placering, inriktning och driftsform. De museer som ingår i undersökningen är följande:

Riksidrottsmuseet, Stockholm
Nordiska Travmuseet, Årjäng
Helsingborgs Idrottsmuseum, Helsingborg
Dalarnas Idrottsmuseum, Falun
Malmö FF-museet, Malmö

Teoretiskt utgår undersökningen från kulturarv som ett socialt konstruerat och kollektivt minne. I detta placerar jag museer som en viktig förmedlare av kulturarv. Museer har, historiskt sett, haft viktiga maktpositioner när det gäller vilka historier som förmedlas till allmänheten. Detta är viktigt att undersöka och problematisera i en tid då museer som företeelse står i förändring. I alla avseenden är dock idrottsmuseer, åtminstone i svensk kontext, relativt outforskade. I avhandlingen ska
jag undersöka vilka berättelser om svensk idrottshistoria som produceras på idrottsmuseerna, samt på vilka sätt dessa berättelser kan länkas ihop med en bredare samhällsberättelse. Vidare undersöks hur perspektiv som klass, genus, etnicitet, nation och generation manifesteras i museernas utställningar och verksamheter. Metodologiskt tar projektet avstamp i diskursanalys och muntlig historia. Genom intervjuer med personer som är involverade i museerna är målet att nå de drivkrafter som ligger bakom arbetet med museerna. Intervjuerna ska ge en förståelse för vilka urval som görs och vilka konsekvenser dessa kan tänkas ha.

På Svenska Historikermötet ska en delstudie i projektet presenteras. I den fokuserar jag på Malmö FF-museet, som är det nyaste museet av de som undersöks. Det öppnade år 2017 och är beläget på Malmö FF’s hemmaarena, Nya Malmö Stadion. I min presentation ska jag berätta om arbetet med delstudien, som involverat en analys av museets utställning samt en intervju med dess grundare.

Harry R:son Svensson: Historiebruk inom svensk nazismforskning

Detta paper skall undersöka det historiebruk som har utvecklats inom den svenska nazismforskningen sedan 1990-talet. Historikern Alf W Johansson menade år 2014 att ”något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget”. Han menade vidare att:

"Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste decennierna blivit negativ. Neutraliteten avfärdas som en myt, det påstås att Sverige lade sig platt för Tyskland och blev ett lydrike. I skolundervisningen får elever lära sig uppfattningen att Sverige befolkades av nazister och rasbiologer. Detta ensidiga fördömande och denna moraliserande hållning är i behov av en korrigering."[1]

Johansson menar att forskningen lett till att en felaktig bild av det politiska agerandet under andra världskriget etablerats. Han menar också att ”historievetenskapens uppgift inte bara är kritisk utan också att ’försvara’ det förflutna gentemot nuets fördomar och inbilskhet.”

Genom en fallstudie av de källor som den svenska nazismforskningen använt kommer detta paper att visa hur det svenska nazismforskningsfältet har rehabiliterat, vad historikern Johan Östling kallar för, den ”kommunistiska motberättelsen” och med detta förorsakat att den felaktiga bilden av den svenska neutralitetspolitiken vuxit fram, vilket Alf W Johansson pekar på ovan.

Johan Östling visar att synen på det svenska agerandet under andra världskriget förändrades omkring år 1990. Östling beskriver omvälvningen som ”ett historiografiskt skred som öppnade nya perspektiv på Sveriges historia under 1930- och 1940-talen”. [2] Åren 1945–1947 fanns det minst tre olika berättelser om Sveriges förhållande till Nazityskland. Det var den småstatsrealistiska berättelsen som bekräftade Sveriges agerande under kriget, som det kom att bildas konsensus kring efter år 1948. De "moraliska-" och "kommunistiska motberättelserna" enades om kritiken av eftergiftspolitiken, samt ansåg att Sverige var nazianfrätt och hade en protysk opinion. Den "kommunistiska motberättelsen" såg nazismen som ett överhetsfenomen och såg det som angeläget att rensa upp i samhällets mest inpyrda institutioner, särskilt Polisen och Försvarsmakten. De exempel som Östling lyfter är Emil Boldt-Christmas, Holger Carlsson och Armas Sastamoinen. [3] Vadläsningen av den svenska nazismforskningen och den populärhistoriska produktionen, visar det sig att den ”kommunistiska motberättelsen” löper som en röd tråd genom dessa arbeten.

Genom rehabiliteringen av den ”kommunistiska motberättelsen” har ett historiebruk om politiska attityder inom den svenska örlogsflottan och örlogsstaden Karlskrona etablerats. Detta historiebruk går ut på att örlogsflottan före och under andra världskriget skall ha varit tysktillvänd och nazianstucken. En ny studie av tidigare okänt källmaterial, Marinstabens publicistiska verksamhet Marinsidan 1932-1935 visar att detta påstående är fel. Hans Wieslanders visade redan 1966 att örlogsflottans officerskår var pro-allierad. Marinsidan bekräftar detta antagande. Örlogsofficerskåren hade Storbritannien och USA som förebilder. De kritiserade såväl kommunism som nazism från en liberal ståndpunkt. Redan år 1935 använde de Tyskland som stigma i debatten mot Arméstaben.

[1] ”Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget”; Respons 2014. [2] Östling 2008, s. 291. [3] Östling 2008, s. 107.

6.15 Historikerna och källorna. Utmaningar, möjligheter, samarbeten

En av historieämnets mest betydelsefulla särarter i förhållande till andra närliggande vetenskapliga discipliner är användningen av olika former av otryckt källmaterial, källmaterial som intill det senaste decenniets digitalisering endast har kunnat nås via våra olika arkiv. Av tradition har alltså en historiker i stor utsträckning varit en forskare som varit bekant med arkiv och använt sig av otryckt källmaterial. Med forskarutbildningens förändring och den höga pressen på doktorander att snabbt bli klara med sina forskarstudier är risken uppenbar att opublicerade, ofta svårtillgängliga källor, väljs bort till förmån för mer lättillgängligt material. Önskar vi en mångfald av infallsvinklar och perspektiv på historien vore det en förlust om historiker vänder sig bort från de otryckta källorna, de är ju till sin karaktär unika. Man kan anta att användning av otryckt källmaterial kan öka förutsättningarna för att åstadkomma nya resultat som inte har varit kända av den tidigare forskningen, just för att det baseras på mer svårtillgängligt material. Sedan 1900-talets början har källkritik varit ett av historieämnets utmärkande drag. Alla sorters källor måste kritiskt granskas. Den källkritiska prövningen medför svårare överväganden vid forskning som bygger på ett otryckt källmaterial än exempelvis forskning med tryckta källor. En anledning till det är att ingen eller enbart få forskare har studerat det otryckta källmaterialet tidigare, varför någon källkritisk prövning aldrig har gjorts eller att befintlig prövning är osäker eller ofullständig. Vår utgångspunkt är därför att det finns ett uppenbart värde i att historiker även i framtiden använder sig av otryckt källmaterial.

I vår forskning har vi kunnat visa på en nedgång i användningen av otryckt källmaterial i doktorsavhandlingar och uppsatser på grundutbildningen, detta trots att en del källmaterial idag är lättillgängligt digitalt (Wångmar och Lennartsson 2017 samt Wångmar och Lennartsson 2018).

I föreliggande session önskar vi diskutera hur det i framtiden kan vara möjligt att upprätthålla en rimlig nivå på användningen av otryckt källmaterial i doktorsavhandlingarna och i grundutbildningsuppsatserna (grundnivå och avancerad nivå). Om användningen skulle gå ned till en mycket låg nivå, finns det, enligt vårt förmenande, en risk för att ämnet historia på något längre sikt förlorar ett av sina viktigare karaktärsdrag. Att så inte sker, ser vi som ett i hög grad gemensamt intresse för den akademiska disciplinen historia och landets alla arkivinstitutioner. Ett närmare samarbete mellan universitet/högskolor och arkiv är av allt att döma en viktig faktor för att uppnå ett sådant syfte. Därför skulle det vara värdefullt att företrädare för arkiven aktivt deltog i den föreslagna sessionen. Vid arkiven finns det disputerade historiker som är en särskilt viktig målgrupp för deltagande i sessionen.

Referenser:
Wångmar, Erik & Malin Lennrtsson, Historikerna och källorna. Om användningen av otryckt källmaterial i doktorsavhandlingar och i examensarbeten i historia, Égalité, 2017.

Wångmar, Erik & Malin Lennartsson, “Historians and Their Sources ─ The Use of Unpublished Source Material in Doctoral Theses in History 1959–2015 and in Student Bachelor’s and Master’s Theses 2010−2015”. Scandinavian Journal of History, Nr 3/2018.

6.16 Varumärken i förändring? Staten, företagen och främjandet av nationen under det omvälvande 1990-talet

Historiker har beskrivit decenniet efter järnridåns fall som en vattendelare i konstruktionen av nordisk identitet. Det kalla krigets slut gjorde att regionens geopolitiska position mellan stormaktsblocken upplöstes, och de interna skillnaderna framträdde tydligare. Dessa kontraster förstärktes av ländernas skilda erfarenheter i sviterna av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Medan den svenska vägen tenderade att beskrivas av samtida observatörer i termer av ”tillnyktring” och ”normalisering”, präglades utvecklingen i Norge av betydligt mer optimism. Där tycktes möjligheterna öka: oljeinkomster växte och nya utrikespolitiska visioner om globalt aktörskap utvecklades. Den svenska omvärldsorienteringen gick samtidigt i motsatt riktning – från solidaritet med ”Tredje Världen” till integrering i Europa.

Den här sessionen fokuserar på hur 1990-talets geopolitiska och ekonomiska omvälvningar tog sig uttryck i samtida Norgefrämjande och Sverigefrämjande. Det samarbete mellan stat och näringsliv som hade upparbetats i dylika sammanhang under kallakrigsregimen, ersattes nu av nya satsningar. Ledordet blev ofta att det var företagen, inte staten, som skulle gå i bräschen. Ännu hade dock 2000-talets fullfjädrade Nation Branding-praktiker inte utvecklats. Parallellt med att den nya situationen tycktes kräva nya institutioner och strategier, förändrades också ”innehållet” – det som faktiskt skulle förmedlas. De politiska omvandlingarna påverkade nationella självbilder, så medan svenska och norska identiteter alltså skulle projiceras utåt, stod de under omförhandling hemmavid. Det är denna växelverkan mellan den institutionella omformningen av kommunikationen utåt, och de förändrade nationella självuppfattningarna inåt som står i centrum här.